Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 87 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1932 - Johan Palm: Om användningen av syrafasta och eldfasta material

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När jag nyss redogjorde för de syrafasta materialens
egenskaper visade jag även några siffror över
deras löslighet i skilda kemikalier, och jag framhöll,
att dessa siffror framkommit genom vissa
laboratorieundersökningar, vilka användas för att försöka
bedöma olika materialiers användbarhet. Nu äro ju
alla material i viss grad angripbara utav syror eller
andra kemikalier, och man måste alltså fråga sig dels
vilka utlösningssiffror, som ett visst material får
uppvisa för att dess syrafasthet skall anses för de
eller de praktiska förhållandena tillräcklig, och
vidare har man rätt att uppställa den frågan, om det
överhuvudtaget är möjligt att i detalj gradera upp
olika material efter lämplighet på grundval av dessa
siffror. Båda dessa frågor äro sådana som för
praktiken äro av stor betydelse, och man skulle därför
tänka sig, att många undersökningar vore
publicerade rörande denna sak men i själva verket fanns
ingenting av värde i facklitteraturen tills för någon
månad sedan en undersökning publicerades i
Berichte der Deutschen Keramischen Ges., vars
huvuddrag jag här skall be att få referera. Författaren är
en tjeckisk forskare dr ing. Skola.

Dr Skola ställde den uppgiften för sig att slå en
brygga mellan de laboratoriemässiga undersökningarna
och praktikens erfarenheter och han började
med att ställa upp till jämförelse syralösligheten
samt driftsledarnas omdömen om några material,
som kommit till användning i praktiken i syrafasta
inmurningar och resultatet av denna
sammanställning se vi i tabell 2.

Tab. 2. Jämföresle mellan laboratoriemässigt
fastställd syrafasthet och i praktiken ådagalagd
hållbarhet hos syrafasta infodringar. (Skola: Berichte d.
Deutschen Ker. Ges.; mars 1931.)

Antal prov	Hållbarhet	Syralöslighet
4	Förträfflig	3,72–4,02	medeltal	3,86 %
2	Utmärkt	4,30–4,59	,,	4,44 %
5	God	3,42–5,49	,,	4,42 %
1	Medelmåttig	3,87	,,	3,87 %
2	Dålig	3,67–4,15	,,	3,91 %
1[1]	Alldeles förträfflig	14,71	,,	14,71 %

Om man blott betraktar denna tabell och ej tar
hänsyn till några andra faktorer eller omständigheter,
så kommer man till den uppfattningen, att
syralöslighetsprovet vore praktiskt taget utan värde,
vilket emellertid vore att gå för långt.

Man behöver t. e. blott tänka på att sådana
omdömen som "utmärkt", "förträfflig" osv. äro föga
exakta, att de påfrestningar, som de olika
materialsorterna varit utsatta för i driften kunnat vara
ganska skiftande (förf. anger sålunda i de flesta fall
intet om driftsförhållandena, blott att proven och
resultaten hämtats från olika verk). Däremot kan man
med stor säkerhet draga den slutsatsen, att det
kemiska löslighetsprovet ej säger allt vad som är
nödvändigt att veta om ett materials lämplighet för
syrafasta infodringar, en slutsats, som det ej möter
några svårigheter att acceptera, om man betänker,
hur sällan det är som ett uppkonstruerat laboratorieprov
utgör kriterium på kvaliteten av ett tekniskt material.

För att något belysa hur det kan komma sig att
löslighetsprovet kan leda till felaktiga slutsatser,
om man ej tar andra synpunkter i beaktande, skall
jag be att få dra ett visserligen något drastiskt men
dock användbart exempel. Antag att vi hade att
avgöra, vilket material, som för en viss inmurning
med syrapåfrestning, vore det mest lämpliga,
vanliga murtegel eller betong. Vi sätta i gång med ett
syrafasthetsprov, pulverisera de båda materialen
och behandla med syra samt fastställa viktsförlusten.
För murteglet finna vi kanske 16 % utlösning, och
för en betong med 12 % cement få vi kanske ungefär
samma siffra. Slutsatsen bleve, att materialen vore
likvärda, medan det i själva verket är så, att
betongen är ofantligt mycket underlägsen.
Anledningen till att syrafasthetsprovet i detta fall slår
klick är, att det ej tar någon hänsyn till hur
upplösningen försiggår, att i betongen detta inhomogena
material det är nästan blott bindemedlet, som
utlöses, medan teglet angripes mera jämnt från ytan.
Med ytan menar jag i detta fall ej konturytan utan
även den fria porytan eller inre ytan i den mån den
är åtkomlig för syran.

Skola påpekar, att om det visat sig att ett
material varit dåligt, så ter detta sig ej som om
materialet vore upplöst utan snarare som om dess
hållfasthet förstörts under driften, och med anledning
härav har han utfört ett flertal undersökningar
rörande tryckhållfasthetens förändringar hos
material, som under en längre tid varit utsatta för
inverkan av syra.

För detta första försök använde han dels en sten
av kemiskt stengods, dels en trottoarsten (lösare
stengods), dels ett eldfast chamottetegel.
Syralösligheten för samtliga dessa material var ungefär
densamma eller 2,2 till 3,1. Av dessa material
tillverkades 55 mm tärningar, vilka utsattes för
inverkan av kammarsvavelsyra av 60° Be vid en
temperatur av 110 till 120° C under olika tider, varefter
tryckhållfastheten bestämdes. Under syrans
inverkan skedde genomgående en stegring av
tryckhållfastheten även för det eldfasta materialet, vilket
dock efter en viss tids behandling helt föll sönder.
När prov av de båda återstående materialen utsatts
för behandling under 231 dagar fingo de stå under
olika tider i luften och därvid konstaterades en
genomgående minskning i tryckhållfastheten.

Utom dessa här relaterade fenomen kunde även
en förändring i strukturen konstateras, vilken
särskilt gjorde sig märkbar hos chamotteteglet,
nämligen att den tidigare korniga strukturen försvunnit
och i stället en alldeles jämn struktur framkommit.

Förklaringen på dessa företeelser är, att det
bildas under inverkan av svavelsyran lerjordssulfat
jämte andra sulfater, som kristallisera ut i porerna,
vilket har till följd att kornen förstoras och porerna
fyllas igen. Till följd av kornförstoringen uppträda
dragspänningar i godset, vilka förhöja tryckhållfastheten,
och det kan hända, att dessa spänningar bli
så stora, att materialet spränges sönder, såsom fallet
var med den eldfasta stenen.

När proverna fingo stå i luften, inträdde genom
vattenångans inverkan en upplösning av sulfaterna,
varigenom orsaken till den höga tryckhållfastheten
minskade.

I fortsatta undersökningar visas, att om man noga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>