Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1932 - Edv. Schön: Problemet om tillgodogörande av andra värdefulla beståndsdelar än koppar och järn vid bearbetning av kopparhaltiga kisbränder enligt extraktionsförfarandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. tornsyran, en blandning av ca 5–10 g H2SO4
och 10–15 g HCl per liter.
Rostgodset från den klorerande rostningen
underkastas en fraktionerad läkning i behållare rymmande
10–60 tons rostgods. Dessa behållare, som numera
vanligen utföras i armerad betong, på insidan
bestrukna med asfalt och inmurade med syrafast tegel
samt i botten försedda med ett filter, bestående av
vanlig singel och med utlopp för lakningsvätskorna,
fyllas helt med rostgods.
Utlakningen företages först med tvättvatten från
föregående lakningsoperationer, sedan med tornsyra
och till sist uttvättas purple-oren med vanligt
vatten.
Det visade sig emellertid, att det heta rostgodset
vid denna lakningsprocess hade benägenhet att
hårdna och bilda agglomeratartade klumpar,
varigenom läkningen dels fördröjdes, rostgodset blev
ojämnt utlakat och de erhållna lutarna ojämna och
mycket utspädda med avseende på sitt innehåll av
metallsalter. För undvikande av dessa olägenheter
föreslog Ramén som resultat av de undersökningar,
han bedrivit beträffande lakningsförloppet,
införandet av en s. k. förlakningsprocess, som numera i en
eller annan form torde användas vid de flesta
kopparextraktionsverk. Denna förlakning tillgår
på så sätt, att rostgodset omedelbart, när det lämnar
rostugnarna, fuktas med vatten men endast till så
ringa grad, att detsamma fortfarande bibehåller sin
ursprungliga struktur. Det på så sätt förlakade
godset underkastas sedan läkning på ovan beskrivet
sätt. Genom denna förlakningsprocess möjliggöres
en snabbare utlakning av rostgodsets innehåll av
lösliga salter, varjämte en större koncentration
erhålles å lutarna. Men icke nog härmed, Ramén
påvisade även, att det kemiska förloppet vid läkningen
ändrades genom denna förlakningsprocess, så att
man vid den följande fraktionerade läkningen kunde
uppdela de erhållna lutarna dels i en del med hög
Zn-halt och låg Cu-halt och i en annan del. som
innehöll större delen av rostgodsets kopparinnehåll.
Denna Raméns iakttagelse får anses som den grund,
varpå samtliga förfaranden för utvinnandet av
förutom koppar även zink och andra värdefulla
beståndsdelar ur lutarna uppbyggts, och härmed är jag
inne på huvudtemat för mitt föredrag.
Tidigare var det klorerande extraktionsförfarandet
endast inriktat på utvinnande av kopparinnehållet
och järninnehållet i kisbränderna, varvid kopparn
utcementerades ur lutarna med järnskrot, vanligen i
form av cementkoppar med ett innehåll av 70–90 %
Cu, varvid silver, i den mån det icke på annat sätt
tillvaratogs, utfälldes samtidigt med kopparn som
s. k. silvercementkoppar, under det att övriga
värdefulla beståndsdelar i lutarna som zink, kobolt,
natriumsulfat m. m. gingo förlorade i den efter
kopparns utcementering bortrinnande järnhaltiga s. k.
ändluten.
Tillgodogörandet av zink, kobolt, natriumsulfat
m. m. ur den på grund av kopparns utcementering
med järnskrot järnhaltiga ändluten hade sedan länge
varit föremål för kemisk forskning och många
förslag för lösandet av detta problem hava under årens
lopp framkommit. Intet av dessa förslag synes
emellertid hava kommit till någon praktisk tillämpning
beroende på, att man icke kunde finna en ekonomiskt
framkomlig väg för avlägsnandet av järnet ur
ändluten, vilket var en förutsättning för tillgodogörandet
av övriga värdefulla beståndsdelar i ändluten.
Jag tillåter mig beträffande dessa äldre metoder
hänvisa till ingenjör Alf Larsons föredrag om
"tillgodogörandet av ändlut efter kopparextraktion".[1]
Man kan utan överdrift säga, att det var Raméns
iakttagelser om det kemiska förloppet vid
läkningsprocessen, som förde arbetet med ändlutproblemet in
på de banor, efter vilka det numera funnit sin lösning.
Ramén sammanfattar i den ursprungliga beskrivningen
till sitt svenska patent om förlakningsförfarandet sina
iakttagelser beträffande det kemiska
förloppet vid läkning sålunda:
"Om vid den nu omnämnda behandlingen av rostad
malm mängden eller beskaffenheten av den till
begjutningen använda vätskan avpassas på lämpligt
sätt, så är det möjligt att omvandla något av de i
den rostade malmen befintliga salterna (exempelvis
zinkklorid och natriumsulfat) till en mer löslig form
än den andra (exempelvis kopparklorid). Vid en
efterföljande urlakning av en på detta sätt behandlad
malm blir det då möjligt att först erhålla en
lösning, innehållande lättare lösliga salter (t. e. av
zink), under det att de mera svårlösliga (t. e. av
koppar) gå i lösningen först vid en påföljande eller
fortsatt urlakning.
På detta sätt kunna olika lösningsmedel användas
såsom exempelvis sådana vätskor, som uppstå vid
den med här avsedda förbehandling förbundna
extraktionen av malmer. Vidare är det på detta
sätt möjligt att med ett särdeles gott resultat
behandla malmer, innehållande ämnen, som genom
klorerande eller annan röstning kunna överföras i en
i vissa lösningsmedel löslig form eller redan från
början förefinnas i sådan form i malmen. Så kan man
exempelvis begjuta malm, innehållande silver, eller
genom klorerande röstning omsatts i klorsilver, med
en lösning av klornatrium eller hyposulfit, eller, om
guld förefinnes, med klorvatten, varvid det är
möjligt att behandla malmens alla smådelar med lika
stora mängder lösningsmedel, vilket alltså icke
behöver tillsättas i överskott."
Jag ber beträffande detta lakningsförlopp att få
hänvisa till diagrammet över löslighetskurvorna (fig.
1) för de olika i lutarna ingående föreningarna. De
olika kurvorna ange gram klor, kobolt, koppar, svavel
och zink per liter samt milligram silver pr liter i de
första 10 kubikmeterna lut, som vid läkning av
bränder av Sulitelmakis kunna uttagas ur en behållare.
Resultatet vid läkning av bränder av andra kisslag,
som underkastas klorerande röstning, blir
ungefär detsamma.
Vi finna av dessa kurvor, att den vid rostgodsets
läkning erhållna luten utan svårighet kan delas i
tvenne delar, en del som är relativt kopparfri men
innehåller större delen av malmens innehåll av zink
och silver och dessutom relativt liten del av svavel
samt den andra delen, som innehåller huvudsakligen
koppar och svavel. Vi finna samtidigt att löslighetskurvan
för kobolt går nästan horisontellt, vilket ju
är liktydigt med, att kobolten fördelar sig ungefär
lika pr kbm lut under hela lakningsförloppet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
