Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen / 161 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Automatisering av telefonnät å landsbygden, av Knut Larsson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 4.

Fig. 5.

ovidkommande trafik, nämligen genomgångstrafik för
viss del av de yttre lokalnätens landstrafik.

Det system för landsledningarnas förläggning, som
visas i fig. 3, innefattar en ny princip, nämligen att
helt skilja lokalnäten från ovidkommande
genomgångstrafik. För all sådan genomgångstrafik
upprättas särskilda transitostationer, som icke hava
några abonnenter anslutna utan endast
landsledningar dels till lokalnät, dels till andra
transitostationer. Ett lokalnät anslutes med en enda via till
närmaste transitostation. Härigenom ernås den
mest ekonomiska förläggningen av landsledningarna,
då transitostationerna icke nödvändigtvis behöva
placeras invid någon lokalstation eller ens i en
bebyggd ort, utan på den plats som genom planering i
varje särskilt fall visar sig ge den mest ekonomiska
ledningsbyggnaden. Transitostationerna bilda på
detta sätt liksom ett nät för sig, där "abonnenterna"
utgöras av lokalnäten. Systemet ger den bästa
utnyttningen av landsledningarna, då varje lokalnät
blott har en via för all landstrafik.

I fig. 4 visas ett specialfall av transitosystemet
med endast en transitostation i hela distriktet.

I fig. 5 visas det hittills mest spridda systemet för
landsledningarnas förläggning. Detta system bygger
på s. k. dekadkoppling. Från ett distriktscentrum
gå landsledningar strålformigt ut till knutstationer,
där återigen nätet sprider sig strålformigt till
ändstationer. Genom att en siffra i anropsnumret
användes för varje sådan s trålfor mig förgrening
erhålles maximum nio strålar till knutstationer
respektive ändstationer. Detta leder ofta till
parallellöpande vior, som ej kunna användas gemensamt,
varigenom förbindelseledningarna icke effektivt
kunna utnyttjas. Vidare måste i allmänhet alla
förbindelser uppbyggas från distriktscentrum och utåt,
varigenom ledningarna onödigtvis blindbeläggas.

Huru långt automatiseringen av ett landsdistrikt
skall utsträckas måste för varje fall bli föremål för
en ekonomisk utredning. Om man betraktar ett
befintligt landsnät t. e. enligt fig. 2 och antar att det
skall automatiseras, så kan det kanske visa sig, att
det räcker med att automatisera de sex yttre
lokalnäten och bibehålla de tre inre manuellt betjänade.
Man har då fått lokaltrafiken automatisk för dessa
sex lokalnät och behöver aldrig anlita mer än högst
två telefonister för den längsta landstrafiken.
Vidare ernår man nättrafik med endast tre manuella
expeditioner för nio lokalnät. Ytterligare ett steg
i automatisering av detta landsnät skulle vara att
automatisera även de tre inre lokalnäten samt
därvid även landstrafiken till de närliggande yttre
lokalnäten. Manuella expeditioner skulle då endast
bibehållas för träfiken över de tre inre viorna, vilka
måhända visat sig för dyrbara att utöka för att
kunna bära automatiserad landstrafik. Det sista
steget i automatiseringen skulle vara att även denna
sistnämnda trafik gjordes automatisk. Vart och ett
av dessa steg i automatiseringen medför en
komplicering av de tekniska anordningarna, vilken
givetvis kostar pengar.

En helt annan princip for partiell automatisering
är att bibehålla lokalnäten manuellt betjänade och
endast automatisera landstrafiken. För detta fall
äro de i fig. 3 och 4 visade systemen kanske bäst
lämpade. Härtill erfordras de minsta tekniska
komplikationerna samtidigt som den mest ekonomiska
förläggningen av landsledningarna ernås.

Ett landsdistrikt, sådant det här exemplifierats,
har förutom den omnämnda trafiken inom distriktet
även trafik utåt till andra distrikt. Denna trafik
ledes i allmänhet över en distriktscentral och
utväxlas med hänsyn till de dyrbara interdistriktsledningarna
vanligen manuellt. I tätare bebyggda
trakter kan det ibland visa sig ekonomiskt att i viss
utsträckning även automatisera denna interdistriktstrafik.

De system för automatisering av landsbygdens
telefonnät, som hittills fått någon större spridning,
äro baserade på centralbatteriprincipen, dvs. en
central likströmskälla på växelstationerna för såväl
central mikrofonmatning som för signalering och
impulsering å ledningarna. Då landsledningarna
äro av mera betydande längd eller eljest icke lämpa
sig för likström, kominer växelström till användning
å dessa.

Förutom centralbatterisystem förekomma även
system med lokalbatterimatade mikrofoner och med
induktorsignalering för anrop och ibland även för
slutsignal. I detta fall verkställes den automatiska
kopplingen å växelstationen med hjälp av en
telefonist å en huvudcentral med föreningslinjer till den
automatiska växelstationen.

I detta sammanhang kan det förtjäna omnämnas
att tanken på automatisering av telefonväxlar redan
för 50 år sedan realiserades. Det var nämligen år
1883. som Stockholms allmänna telefonaktiebolag
började använda automatiska telefonväxlar för upp
till fem linjer enligt H. T. Cedergrens och L. M.
Ericssons patent. De automatiska landsväxlar, som
på sina håll nu byggas efter lokalbatteriprincipen
och med manuell expedition å en huvudcentral äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>