Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Sveriges ädelmalmsfyndigheter, av Axel Gavelin - Bolidenföretaget, av Oscar Falkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Norrland, som forskningen efter dessa malmer i
främsta rummet bör inriktas.
I betraktande av de betydande nya sulfidmalmstillgångar,
som redan nu påvisats inom övre Norrland,
framställer sig emellertid också spörsmålet huru
dessa på bästa sätt skola nyttiggöras.
Vårt importöverskott av de viktigaste produkter,
som särskilt Skelleftefältets ädelmalmsdistrikt skulle
kunna lämna, är en betydande post i vår handelsbalans.
Det var ju också, såsom jag ofta framhållit,
just för att söka göra denna import, helt eller
delvis, överflödig som efterforskningarna efter de nya
ädelmalmsfyndigheterna på sin tid startades.
Därtill kommer, att det, särskilt i tider som dessa,
måste te sig önskvärt att genom skapandet av ny
industri åstadkomma nya arbetsmöjligheter i vårt
land.
I direktör Falkmans och doktor Lindblads
framställningar i detta häfte meddelas om de mycket
betydande resultat som redan åstadkommits ifråga om
utnyttjandet av den viktigaste av de upptäckta
Västerbottensfyndigheterna, Boliden.
Men Boliden är en ganska exceptionell fyndighet
som f. n. i huvudsak bygger på guldet. Huru ställer
sig saken beträffande de andra fyndigheterna, som
huvudsakligen skola baseras på svavelkis, koppar,
zink och något bly men med silver och guld såsom
endast biprodukter?
För så vitt man vill vara säker på att de företag
som startas skola bli fullt räntabla, kan det ej
förnekas, att den nuvarande exceptionella
lågkonjunkturen lagt svåra stötestenar i vägen för ett rationellt
utnyttjande efter hela linjen av Västerbottensfyndigheterna.
Man måste erinra sig, att dessa ligga i glest
befolkade nya bygder och därför kräva
nyanläggningar av kommunikationer m. m. i större
utsträckning än t. e. i Bergslagen. Fordrar man, att
fyndigheterna skola helt betala dessa anläggningar och
dessutom lämna avsevärda nettovinster, är det
uppenbart, att förutsättningarna härför äro försvårade mot
vad de voro före den nu rådande världskrisens inträde.
Situationen kan belysas med ett enda exempel.
Medan de grundläggande nya upptäckterna gjordes
inom Skelleftefältet, noterades en för den nya
västerbottniska bergslagen så viktig artikel som
koppar mellan 15–16 cents per pound i New York
och £ 75–80 i London. För februari 1933 var
kopparpriset i Förenta staterna i medeltal 4,7 cents och
i London £ 32,5. Samtidigt försäkra auktoritativa
utredningar, att medelkostnaden för att producera
1 pound koppar i U. S. A. uppgår till 8,7 cents. Det
finns nog icke så många rena koppargruvor i världen,
som verkligen löna sig med dessa priser. Ett par
större gruvor i Afrika (i Norra Rhodesia) utgöra
remarkabla undantag med en uppgiven
produktionskostnad av blott 3 1/2 cents.
Det anförda exemplet kan vara nog för att belysa
svårigheterna att just nu i full omfattning starta
utnyttjandet av fyndigheterna i Västerbotten.
Det lider väl emellertid knappast något tvivel om
att den nuvarande situationen någon gång kommer
att avlösas av andra förhållanden. Och då borde
man vara färdig att begagna det bättre läget. Det
första och viktigaste som kan göras i nuvarande
tidsläge är enligt mitt förmenande att så väl utreda vilka
tillgångar som finnas inom särskilt Skelleftefältet,
att man står beredd att omedelbart skrida till deras
fulla och mest rationella utnyttjande, när tiderna
bliva bättre. Detta hindrar ej, att vissa förekomster
kunna börja att utnyttjas redan tidigare.
Det finnes emellertid också en annan förutsättning
som bör uppfyllas, därest Skelleftefältets ädelmalmer
skola komma till sin fulla rätt.
Såsom synes av kartan (fig. 6) ligger flertalet av
de enskilda fyndigheterna i stort sett ganska nära
varandra. Och vi se, att fyndigheterna med
avseende på äganderättsförhållandena äro mycket
hopflätade i varandra: en stor del fyndigheter äges av
Bolidens gruvaktiebolag ensamt, några ägas av
staten ensamt. I en stor del äro bolaget och staten
meddelägare, i några andra ingå dessutom andra delägare.
Såsom problemen ställa sig för utnyttjandet av
sådana malmtillgångar som de ifrågavarande, är det
alldeles uppenbart, att det icke kan bli fråga om
något fullt rationellt tillgodogörande av alla dessa
fyndigheter, därest detta ej får ske efter en enhetlig
plan, som omfattar och tar sikte på hela
malmdistriktet på en gång.
En enhetlig plan och helst en enhetlig ledning för
tillgodogörandet av alla fälten är alltså en
grundförutsättning som måste skapas, innan man kan i hela
dess vidd utnyttja Skelleftefältets malmfyndigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
