Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1933 - Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
FEBR. 1933
fessor Siegbahn i ett anförande, som tydligen präglades
av den förres sista tiden så livliga och hedrande
umgänge med Alma Mäter Upsaliensis. Han talade härvid
helt lyriskt om forskningens tjusning och om hur
hjärtat klappar fortare, särskilt då vi erfara hur
svenska forskare och vetenskapsmän flytta ut gränsstenarna
för vetenskapens kända landamären. Han omtalade
även att vid Faradayjubileet förra året i London
bragtes bl. a. i erinran, hurusom på 1860- och 1870-talet den
tidens fysici och elektroteknici trodde sig ha kommit så
långt, att intet mer av betydelse var att upptäcka
beträffande elektricitet och magnetism. Och i dag ha vi
fått veta, huru endast för en vecka sedan ännu
återstående okända områden i vågspektrum utfyllts av
professor Siegbahns medarbetare.
Slutligen bragte den till fadershuset under stor
glädje återvändande förlorade sonen, ingenjör SPAAK,
föredragshållaren sin hyllning i ett mindre lyriskt men
mera humoristiskt anförande, däri han reserverade sig
mot professor Siegbahns metoder att kläda av atomerna
deras skal blott för att komma åt neutroner; desto
livligare sade han sig uppskatta upptäckten av
atomreaktioner, som resulterade i att kroppars förening
kunde ske under alstrande av energi i motsats till all
föregående erfarenhet, varför han på det livligaste
uppmanade professor Siegbahn att koncentrera
forskningarna på detta område. Nachspielet slutade ovanligt
tidigt, beroende på att hedersgästen så snart återvände
till sina lärda mödor i Uppsala.
S. R. N.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll ordinarie
sammanträde på föreningens lokal fredagen den 20 januari 1933
Id. 19,30.
Sammanträdet öppnades av föreningens ordförande,
överingenjör R. LILJEBLAD, som riktade en särskild
välkomsthälsning till dem av medlemmarna i avdelningen
för Kemi och Bergsvetenskap, som hörsammat en
inbjudan att närvara vid kvällens sammanträde, samt
uttalade sin tillfredsställelse över att så många inbjudna
kommit tillstädes.
Protokoll från sammanträdet den 18 november och
julsamkvämet den 10 december 1932 upplästes och
godkändes.
I föreningen inträdde enligt anmälan
civilingenjörerna C.-G. AURELL, S. E. LINDBERG, K.-E. MOBERG, G.
WIKLUND och M. PATRICKS.
Man övergick härefter omedelbart till huvudpunkten
på kvällens program, som utgjordes av en diskussion
över ämnet "Järnverkens elektrotermiska problem".
Förste inledare var kraftverksdirektör ’S. MALMFORS,
som talade om "Järnverken som kraftförbrukare".
Talaren genomgick punkt för punkt
belastningsegenskaperna hos de olika elektrotermiska objekten hyttor,
Tbo-masanläggningar, elektrostålugnar, induktionsugnar,
valsverk etc. och gav i samband härmed approximativa
siffror angående energiförbrukning per kg behandlat
järn, effektfaktor, utnyttningstid etc. Ett antal
diagram från registrerande apparater visade åskådligt
belastningens egenskaper, och härav framgick, att hyttor
och induktionsugnar giva en mycket lugn belastning,
medan exempelvis stålugnarna förorsaka ytterligt
häftiga belastningsvariationer, vilka kräva kraftigt
dimensionerat maskineri och dyrbara ledningar. Hyttornas
belastning ger en särdeles hög utnyttningstid per år,
men samtidigt är energiförbrukningen så hög, att den
ekonomiska bärkraften hos denna slags drift för närva-
rande synes vara tämligen osäker. Anförandet
avslutades med demonstrationen av ett schematiskt diagram
över energiförbrukningen för framställning av ett ton
järn räknat från malmen, dels med användande av
elektrisk hytta, dels med blästerhytta. Till sist nämndes
några ord om möjligheten att begränsa ett järnverks
toppeffekt genom åstadkommande av lämplig sammanlagring
mellan de olika förbrukningsobjekten. Särskilt
omnämndes härvid möjligheterna att ordna hyttorna för
säsongdrift.
Nästa talare var överingenjör O. STÅLHANE, som
redogjorde för "Elektriska ugnar för järnindustrien". Efter
en kort historik, av vilken framgick, att den förste
konstruktören av elektriska ugnar var italienaren
STASSANO på 1890-talet, men att utvecklingen därefter
till stor del legat i svenska händer, kom talaren in på
en beskrivning över olika elektriska ugnstyper. Denna
beskrivning, som illustrerades med talrika
reproduktioner av schematiska ritningar, gav en synnerligen klar
föreställning om de konstruktionsprinciper, som varit
ledande vid utarbetandet av elektriska hyttor, stålugnar,
högfrekvensugnar, glödgugnar etc. samt av de
svårigheter, med vilka konstruktörerna haft att kämpa.
Vidare meddelades en del intressanta statistiska uppgifter
angående elektrostålugnarnas frammarsch på de äldre
ugnstypernas bekostnad, av vilka framgick, att de
förstnämnda för närvarande helt dominera inom området för
kvalitetsfabrikation. Högfrekvens-ugnarna erbjuda
speciellt intresse och torde vara oöverträffade för
nedsmält-ningsändamål. De erbjuda även fördelen av att kunna
utföras i relativt små enheter, medan däremot vid stora
enheter vissa svårigheter ännu ej övervunnits. Talaren
visade även på vita duken ett antal fotografiska
reproduktioner av olika ugnstyper.
Tredje inledare var professor B. KALLING, vars ämne
löd "De direkta järnframställningsmetoderna och deras
energibehov". Talaren redogjorde inledningsvis för den
principiella gången av direkt framställning av smidbart
järn ur malm samt framhöll, hurusom denna väg varit
den, som från början inslagits och som länge varit den
enda använda, tills för några hundra år sedan omvägen
över tackjärn befanns lämpligare. Efter att ha
meddelat några allmänna uttryck för energibehovet vid
direkt järnframställning enligt olika kemiska formler,
redogjordes för de viktigaste hittills tillämpade och
föreslagna metoderna för järnsvamptillverkning, dels med,
dels utan användande av elektrisk energi för
värmeändamål. Speciellt intresse tilldrog sig den vid Höganäs
till-lämpade metoden, i det att Höganäsanläggningen för
närvarande är den enda i kommersiell drift varande
järnsvampfabrikationen i världen. Avslutningsvis
vidrördes även de direkta smältmetoderna samt meddelades
några siffror angående framtida energibehov för direkt
järnframställning.
Sedan ordföranden framfört föreningens hjärtliga
tack till inledarna, vidtog en kortare men synnerligen
livlig diskussion med inlägg av herrar BOBGQUIST, AKVID
JOHANSSON, ZACHRISSON, FREDÉN, T. HOLMGREN,
STÅLHANE och MALMFORS.
Föredragen komma att inflyta i Teknisk tidskrift.
Det av ett 140-tal medlemmar och gäster besökta
sammanträdet avslutades kl. 23,10, varefter vidtog supé och
samkväm. Vid samkvämet visade ordföranden,
överingenjör R. Liljeblad, några bilder från sin sista resa i
Ryssland, varjämte gästernas tack framfördes av vice
ordföranden i avdelningen före Kemi och
Bergsvetenskap, professor G. WALLQUIST.
F. Dn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
