Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1933 - Bo Kalling: Direkta järnframställningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 5 MAJ 1933
TEKNISK TIDSKRIFT
.*
ELEmOTEKNIK.
KÖBN£P
UT6IVEN AV SVtNSKA TEKNOLOGFÖRCNmOEM .
INNEHÅLL: Direkta järnframställningsmetoder, av Bo Kalling. - Elektriska ugnar för järnindustrien, av Otto
Stålhane. - Bestemmelse av den statiske stabilitet og den maksimale transportevne av elektriske
kraftover-föringer, av Fr. Jacobsen. - Litteratur. - Föreningsmeddelanden.
DIREKTA JÄRNFRAMSTÄLLNINGSMETODER.1
Av Bo KALLING.
Inledning.
Vid s. k. direkt järnframställning reduceras
järnmalmen direkt till en produkt av relativt låg
kolhalt, varigenom alltså omvägen över det kolrika
tackjärnet undvikes. Man kan därvid antingen utföra
processen vid så låg temperatur, att smältning icke
inträder, varvid s. k. järnsvamp bildas eller kan
man kombinera reduktion och smältning, varvid
direkt stålframställning äger rum.
De direkta järnframställningsmetoderna ha
numera under en ganska lång följd av år rönt ett
ovanligt livligt intresse inom järnhanteringen. De ha
ofta varit föremål för offentlig diskussion och en
mångfald beskrivningar av ugnar och processer ha
varit synliga i facktidskrifterna och t. o. m. i de
dagliga tidningarna.2 Det skulle därför icke förvåna mig
om åtskilliga här närvarande, som icke haft tillfälle
att mera direkt följa utvecklingen på detta område,
lått föreställningen, att de direkta metoderna
numera spela en betydande roll inom järnhanteringen.
Så är emellertid icke fallet. Regelbunden produktion
av järn framställt efter något s. k. direkt förfarande
existerar mig veterligt för närvarande endast vid ett
verk i hela världen och det är Höganäs, där
järnsvamp upp till en kapacitet av ca 20000 ton pr år
kan produceras.
Icke någon av de övriga aktuella metoderna har
ännu fått en sådan utformning, att en
tillfredsställande tillverkningskostnad kan anses fullt säkerställd.
Det är alltså ännu icke möjligt att mera tillförlitligt
bedöma de direkta metodernas framtid.
Innan jag ingår på beskrivningen av de olika
metoderna skall jag med några ord söka klargöra,
varför intresset för de direkta metoderna under senare
år blivit så starkt. Direkta metoder ha nämligen
försökts på olika håll sedan bortåt 100 år tillbaka,
om vi nu bortse från det intressanta faktum, att våra
förfäder uteslutande använde direkta metoder för
sin järnframställning ända till framemot medeltidens
1 Föredrag vid Elektroingenjörsföreningens sammanträde
den 20 jan. 1933.
2 Bland publicerade arbeten på detta område må nämnas:
JOHANSSON, A.: Jernkontorets annaler, diskussionsmötet
1921, s. 4 och J. K. A. 1932, s. 43.
TIGERSCHIÖLD : Blad för bergshant. vänner 1932, s. 219.
BULL-SIMONSEN : Ståhl und Eisen 1932, s. 457.
EDWIN: Teknisk tidskrift Bergsv. 1926, s. 41.
WIBERG: Falu ing.-klubbs f örn. 1926.
slut, innan man fann omvägen över tackjärn mera
rationell.
Huvudanledningen till detta intresse är det inom
järnhanteringen alltmera framträdande behovet av ett
kolfattigt material av prima kvalitet som råvara vid
sidan av tackjärnet vid de numera brukliga
stålframställningsmetoderna.
Vid framställning av stål i martinugn använder
man sig som bekant icke enbart av tackjärn, utan
man inblandar nästan undantagslöst en viss procent
lågkolhaltigt järn i chargen, vanligen skrot i en eller
annan form. Därigenom vinner man i tid och
utnyttjar en eljest värdelös produkt (skrotet).
När det gäller att framställa ett stål av hög
kvalitet, måste man emellertid vara noga med valet av
råmaterial. Det skrot som finnes att köpa i öppna
marknaden, särskilt det utländska, kan icke
användas för kvalitetsståltillverkning. Det håller vanligen
alltför höga halter av skadliga ämnen, såsom fosfor
och svavel, och har dessutom aldrig en konstant känd
analys. Även den för skrotet ursprungligen använda
tillverkningsmetoden anses kunna utöva inflytande
på kvaliteten på det efter omsmältningen erhållna
stålet.
Även det inhemska köp skrotets kvalitet har undan
för undan försämrats och kommer numera sällan till
användning vid framställning av prima stål.
En omständighet, som särskilt under senare år
influerat på skrotets kvalitet, är dessutom den stora
produktionen av legerade stål, särskilt krom- och
nickellegerade och även på senare tid kopparlegerade.
Detta har medfört att köpskrotet, även om det
utgives att vara rent kolstålskrot, ofta kan hålla en viss
okontrollerbar halt av ett eller flera av dessa ämnen,
som kan vara till stor olägenhet för processen.
Det skrot, som återstår för kvalitetsståltillverkaren,
blir då endast det egna skrotet, dvs. det skrot, som
faller vid stålets framställning och utvalsning i form
av valsklipp etc. Har stålverket en långt driven
egen manufaktur, kan möjligen tillgången på prima
eget skrot bli så stor, att behov av ytterligare
tillgång på skrot icke föreligger, men detta är i
allmänhet icke fallet.
Använder man sig av elektrisk stålugn vid stålets
framställning, så framträder behovet av ett
kolfattigt råmaterial ännu kraftigare än vid martinugnen,
då den elektriska stålugnen är mindre lämpad än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
