Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6. Juni 1933
- Carl Montelius: Imo-skruven - en ny motor- och pumpkonstruktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
MEKANIK
HÄFTE 6 JUNI 1933
REDAKTÖR: H. F. NORDSTRÖM
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
INNEHÅLL: Imo-skruven – en ny motor- och pumpkonstruktion, av civilingenjör Carl Montelius. – Tyska
sammanslutningar för rationalisering av produktionen, av ingenjör John Nordin. – Föreningsmeddelanden.
IMO-SKRUVEN – EN NY MOTOR- OCH PUMPKONSTRUKTION.
[1]
Av civilingenjör Carl Montelius.
Tanken, som ligger bakom konstruktionen av
Imo-pumpen, är den att låta ett antal skruvar, två
eller flera, rotera i ett hölje, varvid deras gängor
måste vara så formade, att de ömsesidigt täta mot
varandra. Vid skruvarnas rotation infångas då en
viss volym av det fluidum, som omger skruvarna vid
ena änden, förskjutes likformigt med skruvarnas
rotation längs efter axeln och avgår vid skruvarnas andra
ände.
Innan vi närmare ingå på frågan, huru detta
problem kan lösas, är det av ett visst intresse att
undersöka, vilka fördelar som kunna vinnas. Förutsatt att
skruvarna kunna matematiskt konstrueras och verkstadsmässigt
även utföras så att tätheten blir tillfredsställande, har
man tydligen en konstruktion,
som principiellt skiljer sig från kugghjulspumpens
därigenom, att vätskan tillföres och avgår axiellt och
icke vinkelrätt mot axeln. Betydelsen av denna
principiella skillnad är större, än man kanske i första
ögonblicket inser. Svårigheterna med
kugghjulspumpen äro tvenne, i första rummet den, att den
vätskevolym, som inneslutes mellan de ingripande kuggarna
ej är konstant utan varierar under kugghjulens
rörelse. Om tätheten vore fullständig, skulle en
våldsam tryckstegring uppkomma. Genom läckningskanaler
minskas denna tryckstegring, men
kugghjulspumpen blir dock aldrig tystgående och kan ej heller
drivas med mycket höga varvantal. Den andra
svårigheten ligger i tätningen efter de plana sidorna,
som efter en tids drift försämras, varvid
verkningsgraden sjunker. Till skillnad häremot kan den
inneslutna vätskemängden i en skruvpump utan
svårighet hållas fullkomligt konstant, och tilloppet och
avloppet äga båda rum vid skruvarnas fria ändar.
Vätskan bringas icke i rotation utan rör sig fullkomligt
lineärt, och skruvarna verka liksom en ändlös kolv,
vilken ständigt rör sig framåt. Detta gör, att ingen
som helst pulsation förekommer, och även vid mycket
höga varvantal blir gången alldeles lugn, vilket
givetvis även har betydelse för slitningen.
Man kan sålunda från början vänta sig mycket
stora fördelar av en sådan konstruktion, men
problemet fordrar ett visst studium för att kunna lösas.
Ända sedan mitten av 1800-talet har ett stort antal
patent publicerats beträffande liknande anordningar,
men ingen synes hava insett, vilka förutsättningar,
som måste uppfyllas för att skruvarna skola täta mot
varandra eller ens att problemet över huvud taget
kan lösas. Den vid dessa konstruktioner vanligen
använda anordningen består av ett hölje,
innehållande två lika stora och lika formade skruvar, skilda
blott därigenom, att de äro gängade åt motsatta håll
och rotera i motsatta leder. Det är utan vidare
tydligt, att om man tillverkar dessa skruvar med
vanlig gängform eller som spiralskurna kugghjul av
evolvent- eller cykloidtyp, så komma gängorna att rulla
mot varandra såsom kugghjul. De beröra varandra
sålunda blott vid mitten av kuggarna men lämna
spelrum vid botten och toppen. Isynnerhet mellan
kuggtopparnas ytterkanter uppstå sålunda stora
vätskekanaler, se fig. 1, och det är hopplöst att på denna
väg söka få en tät konstruktion.
Därför har man i allmänhet utfört skruvarna så,
att gängytornas tvärsnitt vinkelrätt mot axeln hava
formen av epicykloider. Med andra ord,
ytterkanten av varje gängyta är generatris till motsvarande
gängyta på den andra skruven. På så sätt får man
visserligen tätning mellan skruvarnas kanter och den
andra skruvens yta. Felet är blott, att dessa
 |
Fig. 1. Skruvpar med konvexa gängsidor.
|
|
Fig. 2. Skruvpar med konkava gängsidor.
|
[1] Föredrag hållet vid Svenska teknologföreningens extra
allmänna sammanträde den 3 maj 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:15:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933m/0063.html
