- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Skeppsbyggnadskonst /
44

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1933 - Allan Zander: Eldfara och brandskydd i fartyg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44
TEKNISK TIDSKRIFT
17 JUNI 1933
som passerar den ena ljusstrålen, igångsätter en alarmklocka. Samtidigt angives på en tavla varifrån röken härrör.
Båda dessa apparater kunna kombineras med kol-syreeldsläckningsanläggning, varvid samma rörledningar användas för insläppande av kolsyra i rummen. I A. L. C.-apparaten kan påsläppningen av kolsyran ske automatiskt. Av de båda systemen är Rich det enklaste och därför troligen det säkraste.
Rökdetektorer passa utmärkt i lastrum men givetvis ej för passagerarinredningar, där ju tobaksrökning måste tillåtas.
Eldsläckning samordningar. För bekämpande av en utbruten eld har man i huvudsak att tillgå följande: l) Vatten. 2) Ånga. 3) Kvävande gas, vanligen kolsyra. 4) Mekaniska eller kemiska skumbildningsan-läggningar och 5) Handsläckningsapparater av olika slag. 6) Sand.
Vatten. Vatten är det vanligaste, enklaste och kanske i längden säkraste eldsläckningsmedlet men har nackdelen att åstadkomma stora skador särskilt på last.
Sprinkler. Det s. k. "Sprinkler"-systemet, som på land visat sig vara så ytterst effektivt, har på många håll förordats för användning i fartyg. Det är automatiskt och består, som bekant, av ett rörsystem, som på vissa ställen är försett med utsprutnings-munstycken, s. k. "sprinkler", försedda med deflek-tor, som gör att vattnet sprides åt alla sidor. Rörledningarna äro avsedda att ständigt stå under tryck, och munstycket är tillslutet av en ventil, som hålles på plats av en smältmetall eller av en sorts kvartsglasampull, fylld med någon vätska. Vattnet påsläppes automatiskt, då metallen vid temperatur-stegring smälter, eller ampullen genom vätskans utvidgning spränges. En alarmapparat sättes automatiskt igång, då vattnet kommer i rörelse. Den automatiska utlösningen medför emellertid vissa risker för vattenskada i onödan, vilket är en nackdel hos detta system. I lastrum är det på denna grund otänkbart.
Ånga. Ånga är vid sidan av vatten ett naturligt eldsläckningsmedel för lastrum i fartyg, försedda med tillräcklig pannanläggning. Ångan har den fördelen, att den alltid finns till hands och kan genereras kontinuerligt. Den har emellertid ringa kylningsför-måga, och dess huvudsakliga uppgift är att uttränga luften i rummet eller åtminstone hindra tillträde av ny luft. Svårigheten är kondensationen, varigenom effekten minskas.
Kolsyra. Kolsyra är ett alltmera använt eldsläckningsmedel i fartyg. Vid större anläggningar för lastrum och dylikt inslappes gasen i rummen genom rörledningar från ett centralt batteri av flaskor, uppställda på lämpligt ställe. Flaskorna skola vara försedda med särskilt konstruerade ventiler för att hindra frysning vid gasens expansion. Som förut nämnts kan anläggningen kombineras med rökdetek-torer. Kolsyran har den fördelen, att den icke skadar de flesta slag av laster, vilket är en stor fördel, ty skadorna å lasten genom eldsläckningen äro ofta större än skadorna genom själva branden. Men systemet har den nackdelen, att förrådet av kolsyra med nödvändighet måste vara begränsat och icke kan förnyas under en resa.
Såväl ångan som kolsyran hava sina förespråkare,
och meningarna äro ännu ganska delade ifråga om de respektive systemens fördelar. Både ånga och kolsyra hava svårt att tränga in i vissa slag av laster. Om dessa inom sig hålla tillräcklig syremängd, kan branden då fortsätta länge nog. Man ser därför ofta, att branden med dessa medel väl kan dämpas och hållas nere men ej fullt släckas åtminstone på mycket lång tid. I motorfartyg, som sakna eller hava otillräcklig pannanläggning, kan naturligtvis endast kolsyra ifrågakomma.
Skumsläckning. Numera föras i marknaden flera olika slag av skumbildningsanläggningar, såväl mekaniska som kemiska. I båda fallen bildas ett segt, skum, som lägger sig över elden och kväver densamma genom att hindra syretillförseln. De äro särskilt lämpade för släckning av brand i olja, där vatten ej kan användas, och synas överhuvudtaget vara utmärkta på sådana ställen, där eldhärden är åtkomlig. I vanliga lastrum synes mig effektiviteten i många fall mera tvivelaktig, enär skummet troligen har svårighet att tränga ned i lasten.
I de större kemiska anläggningarna pumpas vattnet genom en behållare, innehållande något skumbildande ämne, tillsatt med kemikalier, som utveckla kolsyra. I de mekaniska sker, som namnet angiver, skumbildningen genom att vattnet pressas genom en sönderdelningsapparat under tillsats av någon skumämneslösning och luft eller gas. Det mekaniska skummet har fördelen framför det kemiska att icke åstadkomma så stora skador.
Handsläckningsapparater. För användning, innan en brand nått någon större spridning, finnas som bekant flera olika slag av handsläckningsapparater, såsom tetrakloridsläckare, kemiska vattensläckare, pulversläckare och skumsläckare. Tetrakloridsläc-karna äro olämpliga för användning i slutna rum som i fartyg, enär koltetrakloriden avger kvävande klor-gaser. Pulversläckarna, i vilka släckningsmedlet är bikarbonat och kiselgur, åstadkomma stora skador särskilt å maskiner och ge svår rök. Skumsläckarna torde nog vara lämpligast för fartygsbruk.
Sand. Sand användes för att släcka en mindre oljebrand och tarvar ej närmare förklaring.
Gasmasker. För att kunna framtränga i rökfyllda rum och gångar måste brandsläckningsmanskapet vara försett med gasmasker. Härav finnas tre olika typer, nämligen mask med filterapparat, friskluftapparat och syrgasapparat. Filterapparaterna äro icke effektiva vid mycket stark rökbildning. Friskluftapparaten, där luft inpumpas i masken med bälg genom en slang, är oanvändbar i långa, rökfyllda gångar och dylikt och synes mig därför olämplig för fartygsbruk. För slangförare och sådana, som för vissa arbeten måste tränga in på eldhärden, är gasmask med bärbar syrgasapparat ett absolut behov. Därför bör, förutom ett antal gasmasker med vanlig filterapparat, åtminstone i större passagerarfartyg finnas en eller helst flera dylika syrgasapparater.
Olika systems användning. För lastrum i vanliga lastfartyg lämpa sig förutom vanlig vattensläckning, ånga eller kolsyra, eller där så ske kan en kombination av båda. För shelterdäck och dylika rum, som icke kunna vattenfyllas som underrummen, äro dessa system särskilt värdefulla. För övrigt är i många fall naturligtvis även skumsläckning användbar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:14 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933s/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free