- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
350

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 36. 8 sept. 1934 - Rütger Essén: Det utrikespolitiska kvartalet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tillsammans bildade dessa olika otillfredsställda en grupp, framför allt inom den med orätt såsom en armé betecknade S. A.-rörelsen, vilka funno utlösning för sina olika motiverade önskemål i hotet om och förberedelserna till en "andra revolution", vilken både skulle avse den "verkliga" socialismens genomförande och den diktatoriska statsmaktens monopolisering i händerna på de extrema S. A.-elementen, vilkas ledare till stor del voro män av condottiertyp. Såsom typisk för dessa kunde stabschefen Ernst Röhm - en man med ett brokigt förgånget och välkända moraliska defekter - betraktas. Till stor del kom spänningen att koncentrera sig på frågan om kontrollen över riksvärnet. S. A.-ledningen ville skaffa sig medinflytande över riksvärnet och om möjligt låta en del av de mera aktiva S. A.-kadrerna direkt införlivas i en utvidgad riksarmé. Dessa planer mötte emellertid det kraftigaste motstånd inom riksvärnets egen ledning, som under alla omständigheter önskade upprätthålla dess karaktär av en ren statsarmé. Riksvärnets ställning var å andra sidan sådan, att den måste bliva den avgörande faktorn för utgången av varje öppen maktkamp.

I motsats till denna rörelse inom de nationalsocialistiska organisationerna, vilken man kanske skulle kunna beteckna som "vänsterorienterad", framträdde även allt mer öppet en opposition från de konservativa kretsarnas sida. Denna opposition syftade till större andlig och ekonomisk rörelsefrihet, ställde sig sympatisk till monarkiens återupprättande såsom en framtidstanke och ägde otvivelaktigt stöd i åtskilliga inflytelserika kretsar såväl inom riksvärnet som rikspresidentens närmaste omgivning. Denna konservativa opposition fick ett vältaligt och frimodigt uttryck i ett tal, som vicekanslern von Papen den 17 juni höll i Marburg. Detta tal väckte ett oerhört uppseende såväl i in- som utlandet, och man fick bevittna det egendomliga skådespelet att dess bredare offentliggörande i pressen förbjöds av propagandaministeriet, samtidigt som von Papen bibehöll sin plats i regeringen och fick mottaga tydliga bevis på förtroende både från Hitler och från rikspresidenten Hindenburg.

I slutet av juni hade alltså den nazistiska regimen i Tyskland nått fram till den psykologiskt kritiska punkt, som inträffar i alla revolutionära rörelsers utveckling, då den ansvariga ledningen efter segerns vinnande av saklig insikt och ansvarskänsla börja företräda en moderation, som skarpt ställes emot de extrema elementens från kampåren kvarlevande förhoppningar på genomgripande omvälvningar och deras anspråk på att ensamma få njuta frukterna av segern. Hitler och hans närmaste män måste med andra ord välja mellan å ena sidan en fortsatt modererad kurs, stödd av riksvärnet och av landets ekonomiska ledning samt syftande till tvångets gradvisa lättande, eller å andra sidan kapitulation inför de desperata elementens rent revolutionära krav. Den förra vägen betydde bl. a. avskrivandet av socialiseringskraven och åtskilliga i samband därmed inom naziströrelsens proletära och rotlösa element levande förhoppningar; den senare vägen däremot hade betytt ett våldsamt forcerat omdaningstempo fram mot en sannolik katastrof.

Det är ej att undra på att Hitler, som redan tidigare visat stor förmåga att lära både av tidsutvecklingen och av den egna maktutövningen, i detta läge bestämde sig för den förra kursen. Vad som väckte allmän överraskning var knappast heller detta hans ståndpunktstagande utan den skrämmande snabba kraft och våldsamhet, varmed den avgörande aktionen genomfördes.

Natten mellan den 30 juni och den 1 juli blevo ett antal S. A.-ledare med Röhm och gruppledaren Ernst i spetsen, sannolikt tillsammans minst ett par hundratal, vidare förre rikskanslern general von Schleicher och hans maka, förre bayerske ministerpresidenten von Kahr, den tidigare ledaren inom nazistpartiet Gregor Strasser m. fl. arresterade och dels summariskt avrättade, dels enligt uppgift omedelbart dödade vid försök till motstånd eller flykt. Riksregeringen lät därefter genom ett radioanförande den 1 juli på kvällen av propagandaminister Göbbels meddela, att de avrättade varit ledare för eller inblandade i en omfattande komplott mot statens säkerhet, varvid de även konspirerat med en främmande makts (Frankrikes) representanter och planerat ett attentat mot Führerns person. Genom det snabba ingripandet hade utbrottet av ett blodigt inbördeskrig förekommits.

Den 13 juli sammanträdde tyska riksdagen, och inför denna höll Hitler ett längre anförande om vad som förekommit, varvid antalet avrättade uppgavs till 74 och i övrigt samma förklaringar som tidigare lämnades. Några specificerade uppgifter lämnades dock ej, ej heller angåvos namnen på de avrättade, och inför betänkligheterna rörande förfarandet förklarade Hitler, att han personligen "under 24 timmar fungerat som tyska folkets högsta domstol".

Vad som verkligen förekommit är i mycket okänt. Det lider visserligen intet tvivel att huvudslaget träffat den "socialistiska" gruppen, men även "reaktionen" - mot vilken Göbbels kort förut riktat ett skarpt angrepp, drabbades genom avrättandet av några av von Papens närmaste män. Denne själv hölls de kritiska dagarna under bevakning i sin bostad, möjligen i verkligt skyddssyfte. Åtskilligt tyder på att ledningen för aktionen ej varit helt enhetlig, och att grupper med olika syften opererat, kanske delvis mot Führerns vilja. Särskilt avlivandet av Gregor Strasser synes mystiskt. I varje fall ha utom Röhm et consortes alla de kända naziledarna slutit upp vid Hitlers sida, och rensningen har hittills icke i denna krets krävt några ytterligare offer.

Vid bedömandet av de tyska 30 juni-händelserna bör man strängt skilja på deras betydelse i fråga om den tyska regeringspolitikens inriktning och på frågan om karaktären av de metoder som kommit till användning.

I förra hänseendet innebär aktionen ett tydligt ställningstagande från Hitlers sida till förmån för de konservativa krafterna. Det är det "gamla Preussen", stött av rikspresidenten och riksvärnet, som jämte storindustriens ledning hemburit segern. Aktionen föregicks också av många tecken i denna riktning. Bland dessa bör man kanske räkna Hitlers möte med Mussolini i Venedig den 14 juni men i varje fall med visshet hans överläggningar i Essen med herr Krupp von Bohlen, hans upprepade samtal med rikspresidenten, S. A.-truppernas permittering på en månad några dagar före den 30 juni samt sannolikt även Papens Marburg-tal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free