- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
351

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 36. 8 sept. 1934 - Rütger Essén: Det utrikespolitiska kvartalet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vad den extrema gruppen velat är oklart, men helt visst skulle deras seger kastat både Tyskland och Europa i de största svårigheter. I vad mån det nu nedslagna missnöjet framdeles kan låta sig ånyo disciplineras får framtiden utvisa. Lätt blir det ej, men regeringens kontroll över maktmedlen synes hädanefter oomtvistlig.

Vad metoderna beträffar finnes det ingen egentlig anledning att betvivla Hitlers förklaring att den snabba reaktionen varit nödvändig för att förhindra utbrottet av ett öppet S. A.-myteri på vissa punkter och ett förödande inbördeskrig. Huruvida detta tvång varit så starkt, att det motiverat det kompletta åsidosättandet av rättsliga former, kan endast historien och framtiden avgöra.

Endast ett par veckor efter dessa dramatiska händelser utsattes även Österrike för en våldsam skakning med åtföljande hot för internationella komplikationer.

Den 25 juli på morgonen besattes radiostationen i Wien samt kort därefter även den centrala regeringsbyggnaden, kanslerspalatset, av en trupp i arméuniformer klädda österrikiska nazister, varvid kanslern Dollfuss samt ministrarna Fey och Karwinsky tillfångatogos. Genom radion spreds nyheten, att Dollfuss avgått, och att förutvarande österrikiske ministern i Rom, dr. Rentelen, känd såsom nazistsympatisör, bildat en ny regering. Under tumultet i kanslerspalatset blev Dollfuss skjuten och avled senare på dagen. De övriga regeringsmedlemmarna ingrepo emellertid, kanslerspalatset cernerades, och mot kvällen måste nazisttruppen kapitulera. Härefter mobiliserades hemvärnen, men i flera provinser, särskilt Kärnten och Steiermark, kom det under de följande dagarna till rätt vittutseende beväpnade sammanstötningar. I stort sett misslyckades emellertid upproret. Rintelen arresterades men begick självmord, och Dollfuss’ mördare samt åtskilliga andra upprorsledare avrättades. Till Dollfuss’ efterträdare utnämndes förutvarande skolministern Schuschnigg. Furst Starhemberg, vilken alltjämt behöll befälet över hemvärnen och spelade en mycket betydande roll, kvarstod i vicekanslerns ställning.

Vid bedömandet av denna misslyckade österrikiska nazistkupp synes man på många håll ha utgått från den uppfattningen, att den österrikiska nationalsocialismen bör betraktas såsom en från Tyskland importerad och därifrån ledd, för det egentliga österrikiska folket främmande rörelse. Detta är emellertid ett misstag: den österrikiska nazismen är en självständig folkrörelse med djupa rötter och vid spridning. Hur stark den numerära anslutningen till denna rörelse är, låter sig, då val ej på länge förrättats, endast gissningsvis uppskattas, men det är icke uteslutet, att den skulle visa sig äga majoritet bland befolkningen. I varje fall låter sig den österrikiska nazismen icke dirigeras från Tyskland. Tvärtom torde kuppförsöket den 25 juli i Wien ha kommit ytterst olägligt för den tyska regeringen, som också under de följande dagarna i eget välförstått intresse intog en fullt korrekt grannstatshållning och även upplöste en tidigare på dess territorium organiserad kår av österrikiska naziflyktingar. En annan sak är att den tyska nazismen självfallet sympatiserar med den österrikiska rörelsens strävan till samgående med den stora tyska folkgruppen. Men någon berättigad anmärkning mot Berlinregeringens neutralitet kan - hur det än må ha förhållit sig tidigare - vid detta tillfälle icke göras. Hitler torde för övrigt vid det ovannämnda sammanträffandet med Mussolini ha förbundit sig att respektera Österrikes oavhängighet.

Denna den tyska regeringens korrekta hållning medverkade för övrigt i hög grad till det lyckliga avvecklandet av den farliga spänning i Europa, som nyheten om Wienkuppen framkallade. Italienska stridskrafter sammandrogos snabbt vid gränsen, och motsvarande åtgärder, om än av mindre omfattning, vidtogos även i Jugoslavien och Tjeckoslovakien, Hade kuppen i Wien varaktigt lyckats eller regeringen ej varit i stånd att bli herre över upprorsrörelserna i vissa provinser, är det sannolikt att en utländsk intervention skulle kommit till stånd, varmed en akut europeisk krigsfara hade varit för handen.

Den i kuppen i någon mån komprometterade tyske ministern i Wien hemkallades. Till hans efterträdare utnämndes von Papen, en åtgärd, varigenom även dennes efter juni något egendomliga ställning inom tyska regeringen på ett tämligen friktionsfritt sätt avvecklades. Såväl Hindenburg som Hitler begagnade detta tillfälle att ge uttryck åt sitt förtroende för von Papen. Däremot erhöll han först efter en ganska långvarig tvekan den österrikiska regeringes agrément.

Men även efter den österrikiska julikrisens avveckling förblir läget i detta land ytterst osäkert. Just därför att den österrikiska nazismen är en djupgående folkrörelse, kan det nämligen ingalunda garanteras att icke en nazistkupp vid ett annat tillfälle kan leda till större framgång. Regeringens basis i folkopinionen är mycket smal, och den förblir alltjämte beroende av utländskt stöd, framför allt från Italiens sida. Det är ej att undra på att i detta läge planerna på den habsburgska monarkiens återupprättande vunnit förnyad aktualitet. Därigenom skulle nämligen den självständiga österrikiska regimen i både folkets och utlandets ögon otvivelaktigt vinna ökad fasthet. Mycket tyder också på att regeringen i Rom arbetar för denna plan, och att motståndet mot densamma i Paris och annorstädes håller på att uppgivas. Det avgörande motivet för denna frontförändring kan sammanfattas på följande sätt: hellre Habsburg än Anschluss.

Mindre än en vecka efter Wienrevolten spreds det på många håll oroande budskapet att den nära åttiosjuårige rikspresidenten Hindenburg svårt insjuknat. Den 2 augusti slutade han sina dagar på fädernegodset Neudeck i Ostpreussen. Omedelbart efter dödsfallet meddelade riksregeringen, att Hitler skulle komma att övertaga även rikspresidentens ställning men utan hans ämbetsbenämning. Denna ågärd skulle dock sanktioneras med en folkomröstning, vilken utsattes till den 19 augusti.

Hindenburgs frånfälle väckte stor uppmärksamhet världen runt, och på många håll i utlandet uttalades oro för att genom den gamle rikspresidentens bortgång en stabiliserande faktor i den tyska utvecklingen försvunnit. På andra håll gjorde man gällande, att Hindenburg under de senaste åren på grund av ålderdomssvaghet varit urståndsatt att utöva något som helst verkligt personligt inflytande,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free