Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap / 30 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1934 - Ragnar Salwén: Några nyare praktiska rön inom järnmalmsanrikningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 9. Marscy-kvarn.

sätt börjat uppta konkurrensen med modernare typer
dels genom högt uppdriven avverkning, dels
därigenom, att de på ett enkelt sätt kunna ombyggas.

I Fosdalen i Norge, vilka gruvor förvaltas av
disponent E. Mossberg i Ludvika, gjordes den
upptäckten, att en Gröndalskvarn med lämplig
infodring samt avpassad kulfyllning och varvtal kunde
bringas till en malförmåga, som man förut ej anat.
År 1916 var effekten pr kulkvarnstimme 10 ton, en
rätt vanlig siffra. År 1930 var effekten 20,66 ton
och år 1931 22,4 ton. Godset från kvarnarna hade
sistnämnda år enligt siktprov följande dimensioner:

över 2 mm	– 2,2 %	0,4–0,2 mm	– 18,53 %
2–1 mm	– 10,2 %	0,2–0,15 mm	– 6,16 %
1–0,6 mm	– 8,4 %	under 0,15 mm	– 48,86 %
0,6–0,4 mm	– 5,92 %

Ingående godsets maximistorlek var 40 mm. Ur
krossningssynpunkt liknar malmen mycket våra
svenska mellanhårda malmer. Kulvikten i varje kvarn
uppgick till 4 à 4 1/2 ton, kulstorleken var 160 och
180 mm samt kvarnens varvtal 36 pr minut.
Kraftåtgången 115–120 hkr. Upptjockningen eller
förhållandet mellan gods och vatten under målningen
var 59 % gods och 41 % vatten.

På grund av nu beskrivna vackra resultat i
Fosdalen företogs år 1933 en undersökning vid
Bergslagsverket i Grängesberg för att utröna, under
vilka förhållanden högsta effekten på kvarnen skulle
kunna uppnås. Undersökningsarbetet, som utfördes
av ingenjörerna Bergendal och Breitholtz, gav som
bästa resultat 21,3 ton förmålet gods per timme vid
en kulfyllning av 4,2 ton 150 mm kulor (max.
storlek) och 38 varvs omloppshastighet i minuten.
Kraftförbrukningen var 72,3 kW eller 3,39 kWh pr ton gods.

Upptjockningen var 35 % gods och 65 % vatten.
Tyvärr kunde undersökningarna i sin helhet ej fullt
slutföras på grund av en uppkommen motorskada.

De förut omnämnda siktkvarnarna utmärka sig
därigenom, att ett till lagom storlek nedkrossat gods har
lätt att lämna kvarnen och således inte så lätt
utsättes för en längre driven söndermalning än som
önskas. Dessa kvarnar lämpa sig således för
målning av gods, som uppnår renkrossning vid relativt
grov kornstorlek. Vid målning av sådant gods på
siktkvarn ernås en låg kraftförbrukning pr ton
nedkrossat gods och en relativt stor avverkning. En
typisk siktkvarn är den förut omtalade Markmans
kulkvarn, vilken har en avverkningsförmåga av ca 20
ton i timmen. Det låg nära till hands att försöka
ombygga de allmänt använda Gröndalskvarnarna till
siktkvarnar, isynnerhet på sådana platser, där godset
är lätt att renkrossa. Flera sådana ombyggnadsförslag
ha också framkommit, och somliga av dem ha
även blivit utförda.

En sådan ombyggnadskonstruktion, som förtjänar
särskild uppmärksamhet, är gjord av bergsingenjör
Halvar Löwenhielm. Den utmärker sig för stor
enkelhet, är lätt att utföra och är på grund härav
prisbillig. Utan att ingå på närmare detaljer, vill jag
nämna, att konstruktionen förefaller att vara solid,
slitstark och ändamålsenlig. En sådan ombyggnad
har företagits på en kvarn i Grängesberg, men den
har efter ombyggnaden ännu ej varit i drift så
länge, att några resultat nu kunna meddelas. Vid
Långnäs anrikningsverk, där konstruktionen blivit
utprovad, har den lämnat goda resultat, och
måleffekten har efter ombyggnaden höjts med ca 50 %.

Sligframställningen har på senare tid gått framåt
på två skilda vägar för att uppnå olika mål
beträffande produkternas beskaffenhet.

På sina håll, exempelvis exportfälten, önskar man
framställa en slig med så grova korn som är
förenligt med en någorlunda god renkrossning och man
åsyftar att pä detta sätt erhålla en till direkt
uppsättning eller sintring lämplig produkt. Sådan slig
bör i Grängesberg i så fall hålla omkring 62 % järn
och därutöver samt mesta möjliga mängd fosfor.

För annat ändamål framställes en slig vars främsta
egenskap bör vara stor renhet och vars järnhalt bör
överstiga 70 %. Detta förfarande kallas höganrikning.

Det är tydligt att olika anspråk måste ställas på
maskineriet i de båda fallen.

Av magnetiska sligseparatorer ha två typer,
Gröndal V och Allians-separatorn, sedan ett tjugutal år
tillbaka varit så gott som allenahärskande i vårt land
och vida utanför dess gränser. Båda äro goda all
round-separatorer. Men som nyss påpekats har
separeringen i vissa fall specialiserats, och därmed
ha också anspråken stigit.

I först relaterade fall fordras en separator, som
arbetar bra med oklasserat gods, exempelvis emellan
3 och 0 mm. Även vid mycket stor påmatning, upp
till 10 ton pr/tim, och mera, böra så få omagnetiska
korn som möjligt fastklämmas i den magnetiska

Fig. 10. Löwenhielms separator (sektion).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>