Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1934 - Erik Löfgren: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1 DEC. 1934
ELEKTROTEKNIK
4. Om löpkontaktstörningar i allmänhet.
I löpkontakten ligger, som förut nämnts, den i
störningshänseende ömtåliga punkten hos
spårvägarna. Detta är ganska naturligt, ty å ena sidan
har man ju här grundelementet för en störningskälla:
ett kontaktställe med föränderliga egenskaper, och
å andra sidan utgör kontaktledningen en god
fortplantningsväg för de vandringsvågor, som utgå från
kontaktstället. Inverkan på närliggande ledarsystem
är också betydande. Dock måste man härvidlag
göra en bestämd åtskillnad mellan olika slag av
strömmatningssystem. De vanliga spårvägarna med
en över vagnen upphängd kontaktledning och med
skenorna och jord som återledning utgöra ur
störningssynpunkt det svåraste fallet, i det
störningsfältet från kontaktledningen här får en relativt stor
utsträckning, samtidigt som dämpningen för
störningsvågen är ringa. Betydligt gynnsammare ställer
det sig vid spårvägar med underjordisk
kontaktskena (förekommer exempelvis i centrala delar av
London, Paris och Bryssel) eller vid underjordiska
järnvägar med kontaktskenan placerad mellan rälsen
(London) eller strax vid sidan, på obetydlig höjd
(Berlin). I sådana fall hör man sällan klagas över
störningar, annat än från hållplatsernas
signalanordningar. Vid trolleybussar, där strömmatningen
sker över två parallella kontakttrådar, upphängda
på ungefär 1 m avstånd från varandra, skulle man
möjligen kunna antaga en minskad störningstendens
på grund av den symmetriska anordningen. Detta
stämmer dock icke med erfarenheten, antagligen
beroende på att vagnens kapacitet till jord hänger med
på ena eller andra sidan, beroende på vilken
av-tagare som bryter.
I sådana fall, där spårvägsstörningar uppträda,
härrörande från löpkontakten, finner man i regel
vid närmare undersökning av kontakttråden, att
denna på slitytan uppvisar tvärgående refflor
(fig. 2). Dessa kunna ha en våglängd, varierande
mellan några få mm och flera cm, och ett djup av
kanske några tiondels mm, i många fall väsentligt
mera, naturligtvis beroende på hur länge tråden varit
i bruk. De upphöjda partierna äro blankslipade,
under det försänkningarna ha en anfrätt, sotig yta.
tydande på ljusbågsbildning. Man inser lätt, att
dessa ojämnheter starkt äventyra
kontaktförhållandena. Utbytes en på detta sätt härjad kontakttråd
mot en ny och slät, kan en avsevärd minskning i
störningarna påvisas. Någon ingående teoretisk
undersökning av reffelbildningens uppkomst synes
icke ha gjorts. Även spårvägsskenorna kunna för
övrigt bli vågiga, och härvidlag rör det sig
antagligen om ett liknande fenomen som vid
korruge-ringen av landsvägarna. Refflorna på kontakttråden
däremot kunna förklaras så, att dess mekaniska
egensvängningar medföra ett under vagnens gång
periodiskt lättande av kontakten mot bygeln med
åtföljande ljusbågsbildning och anfrätning av
kontaktytorna. Har reffelbildningen en gång börjat,
återverkar den i befordrande riktning på
trådvibrationerna, varigenom refflornas djup automatiskt växer.
Våglängden hos refflorna varierar utefter
kontakttråden, dels beroende på överlagringen av flera
egensvängningar, dels på förändringen i
egenfrekvenserna vid förflyttningen av den i löpkontakten
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
