Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Ragnar Nilsson: Nyare uppfattningar inom den alkoholiska jäsningens kemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 JULI 1934
KEMI
53
nedbrytning till hexos fortlöper däremot, som man
experimentellt har fastställt, utan att påverkas av
fluoridförgiftningen. Härigenom upprätthålles hela
tiden en hög koncentration av den aktiva
hexos-formen. Under detta tryck uppstår den intermediära
hexosmonofosforsyran, och då denna inte under
dessa omständigheter har möjlighet att försvinna ur
reaktionskedjan genom nedbrytning, så omlagrar
den sig till stabila hexosmonofosforsyror. På detta
sätt kan det alltså förklaras, varför Robisons ester
bildas under dessa förhållanden.
Nedbrytningen av de vanliga hexoserna förlöper
däremot under andra betingelser. Här står den
normala hexosen enligt massverkans lag i jämvikt med
sin förestringsform, och jämvikten inställes
enzyma-tiskt genom hexokinasens förmedling.
Jämviktsläget är starkt förskjutet till förmån för den normala
hexosen. Om i detta fall den intermediära
hexos-monofosforsyrans nedbrytning är förhindrad, så
till-bakatränges enligt massverkans lag hela
reaktionskedjan. Någon bildning av hexosmonofosforsyra ur
tillsatt glukos äger ju, som vi ha sett, inte heller rum
under dylika försöksbetingelser.
Vi se alltså, att genom att anta en särskild, labil
hexosmonofosforsyra som verklig intermediärprodukt
vid jäsningen ha vi kunnat förskaffa oss en
föreställning, som korrekt återger alla kända fakta med
avseende på de första stadierna i jäsningsförloppet
och beträffande de stabila esterblandningarna.
Den fråga, som nu automatiskt inställer sig är:
Genom vilken reaktion inledes nedbrytningen av den
intermediära hexosmonofosforsyran eller med andra
ord: hur kommer uppspräckningen av 6-kolkedjan
till stånd?
Jag har redan nämnt, att hexosmonofosforsyran
bildas utan medverkan av aktivatorn cozymas. För
hexosmonofosforsyrans förjäsning är däremot
co-zymasens medverkan nödvändig. Oozymasens
akti-vätor verkan tycks alltså vara förlagd mellan
hexosmonofosforsyrans bildning och dess sönderfall. Jag
erinrar i detta sammanhang ännu en gång om att
beträffande hexosdifosforsyran cozymasens
medverkan är erforderlig såväl vid dess bildning som vid
dess förjäsning.
Det är ju tydligt, att det i detta samband måste
vara av största värde, om vi kunna förskaffa oss en
säker kunskap om vilken kemisk karaktär den
reaktion har. vilken utspelar sig under direkt medverkan
av cozymas som akti vätor. Jas: har för ganska
länge sedan kommit fram till den uppfattningen, att
den reaktion vid sockernedbrytninsren. som
omedelbart aktiveras av cozymas, har karaktären av en
oxidoreduktion. Cozymasens karaktär av
oxido-rednktionsaktivator har Då senaste tiden undersökts
av Holmberg och av Andersson, och av deras försök
tycks det nu frameå. att cozymasen ganska allmänt
uDDträder som aktivator vid oxidoreduktioner inom
ob’ka ämnesgrupper. Den medverkar t. e. vid
de-livdreringen av alkohol, äppelsyra, mjölksyra,
citronsyra och glutaminsyra.
Jag skall nu redogöra för hur .ia<r föreställer mig.
att uppsDräckningen av 6-kolkedian i den
intermediära hexosmonofosforsyran kommer till stånd.
Jag antar alltså, att sedan den intermediära
hexosmonofosforsyran har uppstått utan cozymasens
medverkan, undergår denna molekyl under medverkan
av cozymas en intramolekylär oxidoreduktion.
Härigenom löses bindningen mellan tredje och fjärde
kolatomen; molekylen springer sönder.
HCOH
l
COH
i
HO C H
i
HCOH
HCOH
C H2 . O . P03 H2
Ca H6 03
C HO
i
HCOH
C H2 . O . P03 H2
Vi komma alltså på detta sätt fram till dels en
molekyl 3-glycerinaldehyd-fosforsyra och dels en
molekyl av en icke fosforylerad 3-kolkropp av
sammansättningen C3H603.
Den motivering, som ligger till grund för detta
antagande, har jag redan delvis berört. Som jag
nämnt, sätter ju cozymasens verkan med all
sannolikhet in vid den intermediära
hexosmonofosforsyrans nedbrytning. När vi nu dessutom veta, att
cozymasen är verksam som aktivator vid reaktioner
av typen oxidoreduktion, ligger det ju nära till
hands att anta, att spräckningen av
hexosmonofosforsyran kommer till stånd just genom en
oxidoreduktion. För övrigt är väl en oxidoreduktion den
reaktion, som å priori kommer i fråga i det här fallet.
För en så preciserad uppfattning, som det här är
fråga om, är naturligtvis den motivering, som hittills
har framkommit, ingalunda tillräcklig; i själva
verket baserar den sig också på en serie av ytterligare
iakttagelser. Jag skall först redogöra för den
företeelse, som närmast föranledde mig att uppställa det
nedbrytningsschema, som jag här håller på att
beskriva, nämligen uppträdandet av
glycerinsyra-monofosforsyra vid den glykolytiska
sockernedbrytningen.
I en vanlig jäsningsblandning bestående av torr
underjäst, glukos, fosfatbuffert och en liten mängd
hexosdifosforsyra (för upphävande av induktionen),
som är försatt med så mycket natriumfluorid, att
kolsyreutvecklingen är fullständigt undertryckt, äger
det, efter vad det förefaller, över huvud taget inte
rum någon kemisk reaktion. Mängden fritt fosfat i
reaktionsblandningen ändrar sig praktiskt taget inte.
Om det nu till denna reaktionsblandning tillsättes en
väteacceptor, t. e. metylenblått eller acetaldehyd,
ändrar sig emellertid bilden fullständigt. Den
tillsatta acetaldehyden försvinner under fortfarande
upphävd kolsyreutveckling och detta med en
hastighet, som är jämförbar med den jäsningshastighet, som
vi kunna fastställa i samma reaktionsblandning, om
fluoridtillsatsen utelämnas. Dvs. på en molekyl
utvecklad kolsyra försvinner det l-2 molekyler
acetaldehyd. Den försvunna acetaldehyden återfinnes
kvantitativt i form av alkohol. Någon
ättiksyrebildning äger inte rum och inte heller någon bildning
av andra flyktiga syror. Det kan alltså inte vara
tal om, att acetaldehyden försvunnit till följd av en
ren acetaldehyddismutation; vi kunna tvärtom
fastställa, att acetaldehyden i samma mån, som den
deltager i reaktionen, reduceras till alkohol. En om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
