Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1935 - Insänt - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
verat av undertecknad) mot bygeln med åtföljande
ljusbågsbildning ..."
Punkt 1) är icke med sanningen överensstämmande.
Uttalandet i punkt 2) är föga upplysande och blir i
detta sammanhang missvisande. Detta dels emedan
korrugeringen å landsvägar till huvudsaklig del beror
på vägbanans beskaffenhet i förening med den metod
för kraftöverföringen till vägbanan, som kommer till
användning, nämligen kardandrift jämte
gummiringarnas sugverkan. Vid spårvägsdrift orsakas
korrugeringen å skenorna av såväl det rullande materialet, som
av skenornas och underlagets beskaffenhet, ehuru de
inverkande faktorerna äro av ett annat slag än vid
iandsvägsdrift. Vad beträffar refflorna på
kontakttråden, bero dessa såväl på trådens egensvängningar, som
på strömavtagarens dynamiska utformning. Att såsom
författaren gör framställa ett motsatsförhållande mellan
två närliggande dynamiska problem visar antingen
oförmåga eller brist på vilja att objektivt bedöma
föreliggande problem.
Vidare torde vara bekant, att kolbyglar relativt
hastigare än metallbyglar demoleras vid omkastad
polaritet å kontaktledningen. Detta problem med omkastad
polaritet har på allvar diskuterats bland
kraftverks-och spårvägsteknici för att på så sätt vinna vissa
fördelar med hänsyn till elektrolysverkan m. m. Dessutom
arbeta redan nu moderna spårvägs- och
trolleybussan-läggningar med omkastad polaritet för kraftåtervinning
under bromsningsperioder och i nedförsbackar.
Här ovan berörda förhållande stärker intrycket av
att de slutsatser, som författaren kommer till, delvis
vila på lös grund och därför bör mottagas med största
reservation.
Uppsala den 4 december 1934.
Hilding Ångström.
Herr Redaktör!
Till bemötande av civilingenjör Hilding Ångströms
temperamentsfulla kritik av min uppsats om
spårvägsstörningarna i Elektrotekniks decembernummer ber jag
härmed i sak få anföra följande.
Mitt påstående, att livslängden hos vanliga
alu-miniumbyglar i genomsnitt uppgår till 10 à 20 000 km,
är baserat på uppgifter, som jag erhållit från ett stort
antal svenska, tyska och schweiziska fackmän. Som
olika bygelprofiler förekomma och även
driftförhållandena kunna växla, har det varit mig angeläget att
få fram pålitliga medelvärden. Jag bestrider icke, att
de angivna gränserna i undantagsfall kunna
överskridas i ena eller andra riktningen, vilket även gäller
beträffande kolbyglarna, men en ekonomisk jämförelse
bör enligt min mening basera sig på genomsnittsvärden.
Emellertid försäkrar ing. Ångström att nämnda siffror
icke äro med sanningen överensstämmande. Något stöd
för sitt påstående lämnar ing. Ångström icke, ej ens
någon upplysning om huruvida den riktiga siffran skulle
ligga högre eller lägre. Må det därför tills vidare
tilllåtas undertecknad att i brist på bättre insikt behålla
tron på majoriteten.
Reffelbildningen på skenorna och på kontakttråden
äro enligt ing. Ängströms uppfattning att förklara
såsom närliggande dynamiska problem. Några bevis
anföras icke heller här, blott vaga antydningar om
"inverkande faktorer". Till att belysa den principiella
åtskillnad, jag velat göra mellan de två fenomenen, må
följande enkla resonemang tjäna. För att refflor över
huvud taget skola uppstå, måste en demolerande kraft
av ett eller annat slag tänkas uppträda periodiskt. I
fråga om skenorna, liksom även i exemplet med
landsvägarna, utgöres denna av friktionen, som på grund av
det rörliga organets (fordonets) egensvängningar
periodiskt växlar. Här ha vi alltså att göra med ett rent
dynamiskt fenomen. Så är icke fallet vid reffelbild-
ningen på kontakttråden. Man behöver blott ta en
refflad slityta i närmare skärskådande för att inse
detta. De urgröpta partierna, dvs. spåren efter den
demolerande kraften, äro ofta skrovliga och sotiga, under
det upphöjningarna äro blanknötta. Kan det begäras
ett mera påtagligt bevis för att det icke är friktionen
mot bygeln utan ljusbågens frätning, som är den
verksamma demolerande kraften? Vad åter refflornas
periodicitet angår, synes den omständigheten, att
fenomenet uppträder på likartat sätt vid strömavtagare med
mycket olika dynamiska egenskaper, såsom trolley-,
släpskeds- och bygelavtagare, enkla släpbyglar och
saxbyglar, starkt tala för att dessas dynamiska
egenskaper i jämförelsevis ringa grad påverka förloppet.
Slutligen uttalar ing. Ångström vissa farhågor
beträffande kolbyglarnas förmåga att tåla tillfälliga
omkastningar av polariteten. Härpå kan jag meddela, att
erfarenheterna icke givit anledning till oro i detta
hänseende. Så t. e. finnes i Frankfurt a. M., där kolbyglar
varit i drift sedan krigsåren, en förortslinje, där
kontakttråden av vissa praktiska skäl, som i detta
sammanhang sakna intresse, får omkastad polaritet
(negativ), sedan vagnen kommit utanför stadsområdet, och
några olägenheter härav uppgivas ej ha observerats.
Vidare skulle anmärkningen även drabba
växelströmsbanor, där ju polariteten under varannan halvperiod
blir "felvänd". Emellertid äro erfarenheterna från
exempelvis Wiesenthalbanan, där kolbyglar likaledes
under åratal varit i drift, endast de allra bästa. Det
är uppenbart, att den "demolering" varom ing.
Ångström talar, under de i verkligheten rådande
förhållandena icke blir märkbar. Förklaringen härtill är vid
närmare eftertanke icke alltför svår att finna.
Om ing. Ångström i andra avseenden än de redan
berörda önskar förvissa sig om huruvida de i min
uppsats lämnade uppgifterna "vila på lös grund", skall jag
beredvilligt stå till tjänst med ytterligare upplysningar
— efter måttet av en radiomans förmåga att yttra sig i
spårvägsfrågor.
Stockholm den S dec. 1934.
Erik Löfgren.
NOTISER
Internationella elektrotekniska kommissionens möte
i Prag okt. 1934, som tidigare omnämnts i en kort notis
på allmänna avdelningen, bevistades av 115 delegerade
från 15 länder. Det omfattade sektionsmöten med 6 av
de till ett 20-tal uppgående rådgivande kommittéerna,
nämligen för maskinnormer, grafiska symboler,
lamphållare och socklar, standardspänningar och
högspänningsisolatorer, strömställare och kablar.
Kommittén för maskinnorrner under ordförandeskap
av prof. Feldmann (Holland) upptog till revision 3:e
upplagan av IEC:s "Rules for electrical machinery",
varvid diskussionen huvudsakligen berörde
isolations-prov på maskiner och transformatorer. Det beslöts,
att de förslag, varom man vid mötet enats, skulle
införas i en fjärde upplaga av normerna, som skulle
tillställas nationalkommittéerna för godkännande.
Kommittén för grafiska symboler utarbetade under
prof. Jacobsens (Norge) ledning en ny uppställning av
symboler, som skulle tillställas nationalkommittéerna
för granskning.
Kommittén för lamphållare etc. under C. A.
Ather-tons (England) ordförandeskap behandlade vissa
standardiseringsförslag, som framställts från
glödlampsin-dustriens sida, vilka med några smärre förändringar
godkändes.
Kommittén för standardspänningar och
högspänningsisolatorer under Mr Uytborck (Belgien) behandlade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
