Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1935 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
TEKNISK TIDSKRIFT
7 sept. 1935
NOTISER
Maskinnormer på Internationella elektrotekniska
kommissionens plenarmöte 1935. Sedan föregående
plenarmö-te i ’Stockholm 1930 har kommittén för maskinnormer
sammanträtt enskilt vid två tillfällen, i Paris 1932 och i
Prag 1934. Vid dessa båda möten diskuterades en hel
del detaljer med sikte på I. E. C.-normernas 4: de upplaga,
och det gällde nu i år i Scheveningen att klubbfästa vad
man under mellantiden kommit överens om. Däremot
avvärjde ordföranden, prof. Feldmann, med ali rätt
diskussion om nya förslag; dessa få anstå tillsvidare.
Jämför man den nya, fjärde upplagan, som ännu icke
utkommit men vars innehåll är fullt klart av det just
i dagarna utsända mötesprotokollet, med den tredje
upplagan som resulterade ur Stockholmsmötet, finner man
följande viktigaste ändringar.
Isolationsprovspänningarna ha modifierats något för
enankaromformares magnetlinaningar, så att de nu
överensstämma med fordringarna för synkronmotorerna.
En not har tillfogats, omtalande att dessa lindningar
skola följa de mindre stränga reglerna för start i
kortslutet tillstånd, om det yttre motståndet i starten är
högst 10 gånger lindningens eget.
De långa diskussionerna i Paris och Prag om
provspänningens storlek för matare ha ej fört till enighet
och inga siffror häröver ges i den nya normupplagan.
Temperaturstegringen i olika maskindelar och vid
olika isolationsklasser har kommit i ett tämligen stabilt
läge i I. E. C.-normerna alltsedan generalkompromissen
i Stockholm. Nu tillfogades blott ett par punkter. För
vs-lindningar i turbogeneratorer, under den gräns där
mätning med termoelement blir obligatorisk, ha
normerna förut påbjudit enbart termometermätning. Detta pä
den grund att turbogeneratorers stanningstid skulle vara
så lång, att en motståndsmätning efter uppnått
stillestånd skulle ge oanvändbara resultat. Denna åsikt har
nu övergivits, och samma temperaturgränser ha införts
för sådan mätning som för vanliga vs-lindningar.
Temperaturstegringen i plåtkärnor och andra delar i
kontakt med lindningar har höjts till 60’°C och 80 °C,
allteftersom lindningsisoleringen är av klass A eller B.
Förut voro siffrorna 50 °C och 65 °C.
En intressant nyhet, tillkommen huvudsakligen på
svenskt initiativ, är följande bestämmelse:
"Det är icke normernas avsikt att mätning enligt
såväl termometer- som motståndsmetoden skall
föreskrivas, och gränsvärdena för temperaturstegringen i tabellen
för termometer- och motståndsmetoderna få icke
användas som kontroll gentemot varandra. Om köparen önskar
en termometeravläsning som komplettering till de enligt
motståndsmetoden erhållna värdena, får
temperaturstegringen bestämd med termometer, placerad på varmaste
åtkomliga ställe, göras till föremål för särskild
överenskommelse men tillåtes i intet fall överstiga 65<°C för
lindningar med isolering av klass A, eller 85 °C för
lindningar med isolering av klass B." — Detta är 5° högre än
siffrorna enligt motståndsmetoden, och 15 à 20° högre än
termometermetodens siffror.
Maximala vridmomentet för normala flerfasiga
asynkronmotorer var tidigare begränsat nedåt till 175 % av
fullastvärdet. Samtidigt fanns emellertid en tolerans av
Vit), som hade tillämpning även på detta generella
gränsvärde, vadan den reella gränsen låg vid 158 %. Från
svenskt håll har man med ali kraft gjort gällande att
tolerans på sådana garantiobjekt som vridmoment icke
borde förekomma, och att ett generellt gränsvärde i
normerna, belagt med tolerans i samma normer, vore en
oformlighet. Nu har toleransen borttagits samtidigt som
undre gränsvärdet för maximimomentet fastställts till
1-60 %.
Av andra vid mötet dryftade frågor rörande elektriska
maskiner må nämnas en kalorimetrisk metod för
verkningsgradsbestämning. Metoden är föreslagen av
Frankrike och har på försök tillämpats i detta land samt i
Sverige (Asea) och senast i Tyskland. Även i Holland
har man satt igång försök, och andra länder ha lovat sin
medverkan. Metoden är avsedd huvudsakligen för
labo-ratoriemässig undersökning av tillsatsförluster o. d. De
svenska provresultaten berömdes som noggranna och
intressanta. Sverige är medlem i en subkommitté, tillsatt
för verkningsfrågornas behandling.
En förteckning över uppgifter som skola lämnas vid
förfrågan och beställning har utarbetats. Den upptager
såväl maskiner som transformatorer, och kommer att
utgivas som en separat I. B. C.-publikation.
J. Wennerberg.
Kraftöverföring med högspänd likström. Ett nytt
system för överföring vid konstant ström, framfört av
Willis, Bedford och Elder, beskrives efter amerikanska
källor i häfte 40 av E. T. Z. Systemet baseras på
användning av likriktare för omformningen i
kombination med en särskild anordning för omvandling av den
tillförda trefasenergien från konstant spänning till
konstant ström samt vice versa vid överföringens
mottagningssida. Anordningen i fråga består av i
triangelkoppling anordnade kapaciteter och självinduktioner,
varvid den konstanta nätspänningen anslutes till
triangelns hörnpunkter och konstant ström uttages från
föreningspunkten mellan i varje fas seriekopplad
kapacitet och självinduktion. Denna anordning är i och för
sig icke ny; i själva verket har den redan för 45 år
sedan angivits av Boucherot och senare behandlats
teoretiskt av Steinmetz.
Systemet har prövats vid en försöksanläggning för
150 kW och 15 kV och visat sig fungera fullt
tillfredsställande. Särskilt anmärkningsvärd är den ur
driftsäkerhetssynpunkt värdefulla elasticiteten hos systemet
vid belastningsändringar, varvid varken överströmmar
eller överspänningar behöva befaras.
Under en diskussion i A. I. E. E. rönte det tekniska
uppslaget i och för sig erkännande, även om åtskilliga
viktiga detaljproblem i detta sammanhang ännu vänta
på sin lösning. Däremot ställde man sig mer skeptisk
mot den högspända likströmsöverföringen ur rent
ekonomisk synpunkt, även om specialfall kunna tänkas, då
den skulle äga särskilt berättigande i tekniskt avseende,
såsom vid längre sjökabelsträckor (ex. Skandinavien—
Tyskland).
Grafiska symboler för teleteknik på Internationella
elektrotekniska kommissionens plenarmöte 1935.
Arbetet på symbolområdet (Advisory Committee nr 3) vid
IEC-mötet i Brüssel den 24—26 juni uppdelades liksom
vid tidigare tillfällen på tvenne underkommittéer, en för
starkströms- och en för teletekniksymboler.
Till behandling inom den senare underkommittén
förelåg ett förslag till revision av IEC-publikation nr
42 "Grafiska symboler för svagströmsinstallationer",
utarbetat av det schweiziska sekretariatet och överarbetat
på grundval av beslut vid sammanträde i Bern den 11
—15 juni 1935 med en blandad kommitté bestående av
representanter för CCIF, CCIT, CCIR och IEC. Som
ordförande i underkommittén fungerade professor A.
Muri, Schweiz, och 8 delegater från Tyskland, England,
Italien, Sovjetunionen, Sverige och Schweiz
deltogo i arbetet. Sverige representerades av tekn. dr
H. Sterky.
I en så kort översikt som denna av de beslut, som
fattades, kan det icke ifrågakomma att redogöra för alla
de symboler, som fastställdes för detta område, än
mindre för orsakerna till de olika besluten, som i flera fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
