Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 11 jan. 1936 - Notiser - De försök till utnyttjande av havsvattnets värmeenergi, av s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
sammanfattande översikt över uppfinningens idé och de
sätt, på vilka man sökt realisera densamma. Claude
och Boucherofs planer avsågo att utnyttja
temperaturskillnaden mellan yt- och djupvattnet i tropikerna.
Ytvattnet skulle inpumpas i en behållare varest det skulle
förångas under lågt tryck. De erhållna ångorna skulle
sedan få expandera i en turbin och slutligen
kondenseras i en kondensor, vilken skulle kylas av från djupet
uppumpat kallt vatten. Det första försöket utfördes i
Ougré i Belgien och på basis av de här vunna
erfarenheterna byggde Claude en större anläggning på Kuba.
Själva kraftanläggningen var belägen på land och för
att kunna pumpa upp kallvatten från 600 m djup måste
en rörledning på 2 km längd konstrueras. Utläggandet
var förbundet med stora svårigheter enär bottnen på ett
avstånd av 250 m från land plötsligt stupar från 35 till
185 m. Sedan man två gånger, år 1929 och 1930,
misslyckats med utläggningen lyckades man tack vare
uppfinnarens aldrig svikande energi slutligen att den 7 sept.
1930 få ledningen klar. Den 16 sept. samma är sattes
pumparna igång och vid det första försöket lämnade
turbinanläggningen det blygsamma energibeloppet 10
kW vid en temperatur hos yt- och djupvattnet av 270
resp. 10,5 °C och en djupvattensförbrukning på 250
sekundliter. Genom förbättringar höjdes verkningsgraden,
men uppfinnaren kom till den slutsatsen, att större
installationer med ett på land beläget kraftmaskineri
skulle bliva för dyra med hänsyn till de långa
rörledningar som krävdes. Han bestämde sig därför att i
stället förlägga maskineriet ombord på ett fartyg
varigenom det bleve möjligt att pumpa upp djupvattnet
genom en från fartyget lodrätt nedhängande ledning.
För ändamålet inköptes fartyget "Tunisie" om 10 000
ton och anläggningen projekterades för tillverkning av
is. Försöken förlades till närheten av Rio de Janeiro
på ett avstånd av 100 km från kusten, varest
uppfinnaren beräknade att med ett rör av 650 m längd kunna
erhålla kallvatten av ca 5°. Den i fig. 2 visade
ritningen över fartygsinstallationen, som är återgiven
efter Le Génie civil 1934, sid. 254, visar schematiskt
hur anordningen var tänkt. Ångpanneanläggningen
består av en cylindrisk behållare av svetsad 12 mm plåt
med en längd av ca 23 m och en diam. av 6 m, som
medels mellanväggar indelas i 5 avdunstningsrum och
4 kondensorer. På en gemensam axel finnas 8
ångturbiner, vardera med en beräknad effekt av 275 kW vid
ett temperaturfall av 22 °C. Vidare är på axeln anbragt
en 800 kW generator och en turbokompressor för
ammoniak om 1 300 kW. Det varma ytvattnet intages
Sfärisk
Sugrör for
kalif vatten
Fàronkrintjssànke^
(-650?) r
Fig. 1. Ångaren "Tunisie" vid avresan från Dunkerque den 4 sept. 1934.
(Efter en bild i Le Génie civil.)
Fig. 2. Anordning enl. Claude för
utnyttjande av havsvattnets värmeenergi.
genom ett 2,5 m rör.
Kall-vattenröret har likaså en
diam. av 2,5 m.
Anläggningen var beräknad för 6 m3
ytvatten och 5 m3 djupvatten pr sek. Destillerat vatten
för istillverkningen erhölls genom att några av
kondensorerna voro byggda som ytkondensorer under det att
de övriga utförts för insprutning. Sugröret för
djupvattnet avsågs sammansatt av 112 sektioner på vardera
6 m längd, som skulle nitas vid varandra i samband
med nedfirningen från en i fartygsfören befintlig brunn.
Den först påstuckna sektionen var i sin nedre ände
belastad med ett 15 tons förankringssänke, som efter
sänkningen avsågs att fyllas med 200 ton ballast och
hela röret skulle uppbäras av en sfärisk flottör med
9 m diam. Avsikten var att denna flottör när röret
färdigmonterats skulle befinna sig 15 m under havsytan
och sålunda vara belägen i lugnt vatten.
Den 8 februari 1935 började nedfirandet av röret,
sedan man på grund av diverse nödvändiga justeringar
blivit fördröjd utöver den först beräknade tidpunkten,
en omständighet som skulle visa sig i högsta grad
ödesdiger och ånyo ge ett belägg för den farliga roll som
"den mänskliga faktorn" ofta spelar. Genom dessa
dröjsmål hade nämligen uppfinnarens tålamod fått utstå en
stark påfrestning, säkerligen icke minst till följd av den
hets som dagspressen alltid består en experimentator,
som inte ständigt matar denne molok med sensationella
nyheter, och det beslöts att trots ett oroligt hav
påbörja nedfirningen av sugröret. Till en början förlöpte
allt efter beräkning, nedfirningen av den fjärde
rörsektionen tog endast 30 minuter och Claude räknade med att
vara klar med detta arbete på 36 tim., då flottören på
grund av havets oro fick några stötar, som satte systemet
i pendling. ’Sänkkistan med sin vikt av 15
ton var icke tillräckligt tung för att följa
flottörens rörelser utan förorsakade
häftiga ryck i kedjorna. Order gavs genast
att fylla på ballast i sänket, vilket skedde
i samma ögonblick som den femte
sektionen bringats i läge. I samma ögonblick
försvann emellertid sänket och vid
upp-hissning av det redan nedfirade rörstycket
visade det sig, att de delar i första
sektionens nedre ände vid vilka sänket var
fäst hade slitits av vid den plötsliga
belastning, som de utsatts för vid ballastens
påfyllning. På grund av en mängd
sammanstötande svårigheter, icke minst av
finansiell art, såg sig Claude efter detta
missöde nödsakad att definitivt uppge hela
den plan för vilken han offrat många
år och en förmögenhet. Kostnaden för
anläggningen uppges till 9 millioner francs,
varav 2,5 mill. för kylanläggningen och 6,5
mill. för kraftanläggningen. Claude
beräknar att denna senare kostnad vid
följande konstruktioner skulle kunna ned-
25 jan. 1936
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
