Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 29 febr. 1936 - Ingenjören i försvarets tjänst — i fred som i krig, av Carl S:son Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
Bildlikt talat fördelas arbetet i krig på sådant vid
fronten och bakom fronten. Militärerna ansvara för
frontarbetet och ingenjörerna svara för arbetet bakom
fronten, i vad det rör krigsmateriel. Militärerna
bestämma vad de behöva, hur mycket de behöva och när
de behöva krigsmateriel, vilken givetvis skall vara av
tillfredsställande kvalitet. Detta berör förhållandena i
krig. I fred skall erforderligt förberedelsearbete för
krigsfallet äga rum. Militärerna skola avgöra hur
tillgängliga medel skola fördelas. Detta gäller ej blott
övningar, underhåll och tillverkning av redan känd
materiel utan även försök med och konstruktioner av ny
materiel samt uppläggning av härför erforderliga
verktyg. Det blir militärernas sak att avväga fredslagrens
storlek av krigsmateriel med hänsyn till starttiden för
krigstillverkningens igångsättande intill full
leveransförmåga. Militärerna skola genom sin högsta militära
ledning äga avgöra hur landets industriella kapacitet
skall fördelas i krig. Den högste militäre befälhavaren
skall i varje sådant fall ånge vilken krigsmateriel, som
vid produktionen bör äga företrädesrätt, och det är ju
givet att ett sådant prioritetsavgörande redan måste
ske under förberedelsearbetet i fred. Militärerna skola
dessutom taga initiativ till försök och nykonstruktioner,
och det är de, som i sista hand skola fastställa
modellerna för materielen. Det bör slutligen genom en
högsta militär instans vara sörjt för att
kontinuitet och konsekvens blir rådande ifråga om
materielens konstruktion, tillverkning och anskaffning. Detta
gäller ej blott fasthållandet vid materielplaner, vars
förverkligande kanske taga en lång följd av år,
utan gäller även de ändringar, som kunna bli
betingade av den tekniska utvecklingen eller av
ekonomiska skäl.
Det blir ingenjörernas sak att tillse att militärerna
på bästa sätt bli betjänade i enlighet med dessa krav.
Det blir ingenjörernas sak att avgöra sättet för denna
betjäning och det är nödvändigt att ingenjörerna få
tillfälle att göra sina synpunkter gällande i fråga om
den tekniskt ekonomiska organisationens uppbyggande
så att det tekniska vetandet och den tekniska
erfarenheten kunna bli utnyttjade till sin högsta potens för
olika arbetsuppgifter såsom teknisk forsknings- och
experimentverksamhet, konstruktioner, tillverkning, rent
teknisk kontroll samt upphandling och anskaffning av
materiel i vissa avseenden. Beträffande den tekniskt
ekonomiska organisationens uppbyggande i fråga om
detaljerna får man även betänka den skillnad, som
förefinnes i verksamheten mellan å ena sidan marinen och
flyget och å andra sidan armén. Marinens och flygets
största materielanskaffning berör fartyg resp. flygplan,
vilka för sin framställning och konstruktion samt
underhåll kräva en koordinering av den mest intima art
mellan olika slag av sakkunskap. Detta är icke i lika hög
grad förhållandet inom armén.
Slutligen ha vi att beakta förhållandet mellan
fredsorganisation och krigsorganisation, underhåll och
anskaffning i fred och i krig. Man är i allmänhet ganska
överens om att, enär ali försvarsverksamhet syftar mot
största effektivitet i krig, så bör fredsorganisationen,
så långt detta är ekonomiskt möjligt, överensstämma
med krigsorganisationen så att övergången från
fredstillstånd till krigstillstånd kan ske så smärtfritt som
möjligt. Predsorganisationen skall på kort tid — i
många fall räknad i timmar — kunna svälla ut till en
effektiv krigsorganisation.
I fråga om organisationens huvuddrag har man i stort
sett beaktat dessa synpunkter i försvarskommissionens
förslag till ny organisation för försvaret.
Av vad som förut är sagt torde konsekvensen bli, att
alla militära och tekniskt ekonomiska krafter inom
försvaret böra sammanhållas i en fast ledning. Detta är
så väsentligt för hela försvarsfrågans effektiva lösning
att jag måste beröra saken i samband med
behandlingen av den tänkta organisationen.
Redan några veckor efter det första
undersökningsarbetet i försvarskommissionen stod det klart, att det var
fullkomligt meningslöst att försöka få någon ordning i
det tekniskt ekonomiska organisationsförhållandet om
icke inom försvaret även i fred skedde en koncentration
av den högsta ledningen. Då man därtill sattes i tillfälle
att följa de militära diskussionerna i denna fråga inom
försvarskommissionen och fann skälen för en sådan
anordning ovanligt klara och sunda, så har det icke från de
civila sakkunnigas sida förefunnits någon som helst
tvekan i detta hänseende.
Som motskäl för tillsättande av en överbefälhavare
i fred har bl. a. anförts, att det torde vara hart när
omöjligt att finna militärer lämpliga som
överbefälhavare för de tre försvarsgrenarna. En fråga ligger
snubblande nära: Om man ej kan skaffa en
överbefälhavare i fred, hur skall man då kunna vara viss om att
finna en sådan vid krigsutbrott? Om mot förmodan ett
och annat misstag skulle bli begånget vid tillsättandet
av en överbefälhavare, är det då icke lämpligare att
detta sker i fred än i krig och är det ej till fördel att
det finns en organisation, som redan i fred under en
följd av år arbetat under ledning av en överbefälhavare,
även om denne ej skulle vara idealisk? För övrigt
torde det väl ej. vara svårare att finna en ali round
militär än vad det nu synes vara att finna militärer,
som skola behärska ej blott det militära utan även det
tekniska och ekonomiska. Man har sagt att en
överbefälhavare kommer att favorisera den försvarsgren,
varifrån han kommer. Med ett sådant uttalande
underkänner man våra militärers lojalitet och ansvarskänsla,
en ansvarskänsla som vi vet sträcker sig genom hela
den svenska ämbetsmannakåren. Frågeställningen
fölen överbefälhavare och dennes försvarsstab blir helt
enkelt denna: hur skola tillgängliga medel fördelas
mellan fyra försvarsgrenar armé, marin, flygvapen och
— krigsindustri för att största möjliga slagkraft i
försvaret skall vinnas?
Det tekniska, ekonomiska och administrativa
förberedelsearbetet för hela landet är avsett att handhas av
en försvarsberedskapsnämnd under en styrelse med en
industridirektör för industrifrågor och en kanslichef för
övriga frågors utredning. Det torde vara nödvändigt
med ett sådant fast organiserat organ, med vilket
en högsta militär myndighet träder i kontakt.
Förutom planering i administrativa och allmänna
ekonomiska frågor torde försvarsberedskapsnämndens
huvudsakliga uppgifter bli i stort sett följande:
1) Uppgörande av organisationsplaner för de
industriledningsorgan m. m., vilka anses skola ansvara för
den industriella verksamhetens upprätthållande och
ändamålsenliga inriktande under krig.
2) Fördelning i samråd med de militära
myndigheterna av den industriella kapaciteten under
hänsynstagande jämväl till civilbefolkningens och de civila
myndigheternas behov (nämnden bör sålunda endast
undantagsvis ingripa beträffande varuframställningens
ordnande eller detaljutförande vid respektive verk och
fabriker).
3) Planläggning av råvaruförsörjningen och
tillgodoseende i övrigt av industriens behov av förnödenheter
och hjälpmedel, häri inbegripet utarbetandet av förslag
till erforderliga lagar och förordningar rörande beslag,
inventering, ransonering, inskränkningar i export och
import m. m. samt
4) Planläggning i stort av landets försörjning med
sådana varor och förnödenheter, som äro av mera
allmän betydelse.
Detaljarbetet i fråga om industriens
krigsorganisation kommer sålunda att skötas av de tre
förvaltningarna inom försvarsgrenarna efter det att en fördelning
15 febr. 1936
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
