Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1936 - Ingenjören och försvaret. Diskussion, av H. Åkermark, Y. Schoerner, Fritz Egnell, S. E. Allstrin, Karl A. Wessblad, S. A. Thorén, A. Billberg, Sven Carlsson, Frithiof Holmgren, Carl C:son Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
finnandes. Inom marinförvaltningen ha vi våra ledande
ingenjörer, och under dessa måste vi använda oss av
de ingenjörer, som finnas vid respektive varv och
verkstäder.
Jag har härmed velat framhålla, att ställningen icke
är så dålig som det kan synas framgå av ingenjör
Schmidts föredrag. Marinens tekniska organisation kan
visserligen hava sina fel, men den har också många
goda sidor och har vunnit erkännande av flera
framstående industriledare. Ingenjör Schmidt kan vara
övertygad om att vi städse arbeta på att komma till allt
bättre resultat och komma därvid att använda
ingenjörerna i största möjliga utsträckning. Liksom han
önska vi så effektivt och ekonomiskt som möjligt
utnyttja försvarsanslagen.
Marinöverdirektör Y. Schoerner: Då föredragaren
med ett visst erkännande omnämnt marinens
organisation av dess ingenjörspersonal ber jag få redogöra för
densamma.
Mariningenjörkåren består av egentliga
mariningenjörer, vilka äro skeppsbyggare, samt specialingenjörer,
vilka äro fördelade på följande specialfack,
artilleriingenjör, elektroingenjör, kemist, miningenjör,
radioingenjör, stationsingenjör (dvs. väg- och vattenbyggare),
torpedingenjör samt verkstadsingenjör. Antalet
ingenjörer på stam utgör: egentliga mariningenjörer 31 och
specialingenjörer 16 och på övergångsstat och i reserven
sammanlagt 23, summa 70 ingenjörer.
Marin- och specialingenjörerna tjänstgöra i
marinförvaltningen — däri inbegripet kontrollanterna vid
privata varv och verkstäder — å flottans varv, å rustade
fartyg samt vid sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan och
underofficersskolorna.
Inom marinförvaltningen och å varven upprätthålles
chefsskapet för de avdelningar, vilka ha med fartygs- och
maskinbyggnadsverksamheten att göra och vilka äro de
mest omfattande — ingenjöravdelningen och
ingenjördepartementen — av mariningenjörspersonal —
marinöverdirektören respektive marindirektörer. övriga inom
marinförvaltningen och å varven tjänstgörande
egentliga marin- och specialingenjörer äro placerade antingen ä
nämnda avdelningar eller å de militärtekniska
avdelningarna, för vilka officerare tjänstgöra som chefer.
Ingenjörernas kunskaper och erfarenheter komma sålunda väl
till sin rätt och utnyttjas väl. Det har emellertid sedan
många år tillbaka visat sig svårt att till följd av
teknikens snabba utveckling och ökade betydelse med
befintlig numerär fylla de krav, som ställas på
mariningenjörkåren. Upprepade framställningar ha av de marina
myndigheterna gjorts om en ökning av kåren, men utan
resultat. Även försvarskommissionen erkänner att
tillgången på kvalificerad ingenjörspersonal vid marinen
är synnerligen knapp, men anser sig av ekonomiska skäl
icke kunna föreslå annan ändring än att två frivilligt
inkallade mariningenjörer i reserven ersättas med en
marindirektör och en mariningenjör, stam, sålunda
ingen ökning av numerären. Motiveringen —
ekonomiska skäl — synes mig svag, enär ett tillgodogörande av
ingenjörskrafter ju i stor utsträckning just avser
ekono-misering. I yttrandet över försvarskommissionens
betänkande ha de marina myndigheterna, såväl
marinöverdirektören som marinförvaltningen och chefen för
marinstaben föreslagit en ökning av mariningenjörkårens
numerär på stam från 47 till 63.
Organisationen för de värnpliktiga ingenjörerna är
följande.
De värnpliktiga ingenjörerna äro frän Kungl,
tekniska högskolan och Chalmers högre avdelning
utexaminerade skeppsbyggnads-, elektro-, radio- och
torpedingenjörer samt kemister. För närvarande uttagas årligen
sammanlagt 15 ingenjörer. De kvarstå under hela
värnpliktstiden i l:a uppbådet. Om man frånräknar utbild-
ningstid och av olika anledningar avgångna värnpliktiga,
kommer man till ett möjligt totalantal av omkring 240.
De värnpliktiga ingenjörerna utbildas i 260 dagar,
varav en månads allmän militär utbildning, ca tre
månaders fackutbildning och ca fyra och en halv månads
facktjänstgöring. Fackutbildningen fullgöres av kemister,
radio- och torpedingenjörer å örlogsvarven, av
skeppsbyggnads- och elektroingenjörer ombord å flottans
fartyg. Före påbörjandet av fackutbildningen måste
vederbörlig ingenjörsexamen vara avlagd. Facktjänstgöringen
äger för alla rum i land, antingen i marinförvaltningen
eller å örlogsvarven. I marinöverdirektörens rulla över
värnpliktiga ingenjörer upptagas endast de, som
fullgjort sin fackutbildning och således äro kompetenta att
börja sin facktjänstgöring. Rullan upptager för
närvarande 186 värnpliktiga ingenjörer. Vid mobilisering
kunna värnpliktiga ingenjörer konstitueras till
marin-ingenjörer vid mariningenjörkåren i flottans reserv.
Förutom ovannämnd ingenjörspersonal finnes för
närvarande vid flottan 23 civilanställda högskoleutbildade
ingenjörer.
Jag hade icke tänkt ingå på ett bemötande av
ingenjör Schmidts organisationsförslag, i vilket jag icke
tillräckligt trängt in. Helt allmänt synes det mig
emellertid innebära för stor centralisering med försvårat
samarbete i vissa fall över pyramidens topp. Det tekniska
samarbetet inom marinförvaltningen försiggår på ett
mycket tillfredsställande sätt. Det är visst icke vare sig
nödvändigt eller lämpligt att förlägga allt
konstruktionsarbete till ett gemensamt ritkontor. Det är visserligen
sant att en koordinering av den mest intima art mellan
olika slag av sakkunskap erfordras vid konstruktion av
ett fartyg, men en sådan kan väl komma till stånd utan
koncentrering till ett ritkontor. Fartygskonstruktören
behöver exempelvis beträffande torpedtuber och torpe
der, som skola uppställas eller medföras å ett fartyg,
knappast veta mera än vikts- och utrymmesbehov. Hur
torpedernas inre delar äro konstruerade behöver han
däremot icke känna till.
Beträffande bokföringen vid Karlskrona varv vill jag
säga, att det visst icke är något ingenjörsintresse att få
den centraliserad. Karlskrona varv är icke någon
enhetlig industriell anläggning utan ett konglomerat av
flera sådana med skilda krav på bokföringens ordnande.
Exempelvis ingenjördepartementet och
torpedverkstaden ha vitt skild verksamhet. Att uppställa kravet
på samma blanketter för dem är också meningslöst.
Direktör Fritz Egnell: I själva det förhållandet, att
denna diskussion tillkommit på initiativ från
ingenjörs-häll, synes mig hela frågans centrala problem ligga.
En känsla av missnöjdhet och att vara åsidosatta synes
vara tämligen allmänt utbredd bland ingenjörerna och
slutligen taga de då till initiativ, som givetvis på
militärt håll kan uppfattas som ett försök att tvinga
sig in i saker, som äro vederbörande ovidkommande,
eller att åtminstone i en sak av allmänt intresse
påtvinga de ansvariga en hjälp, som de ej begärt.
Förhållandet borde helst hava varit det motsatta,
nämligen att diskussionen kommit till stånd på
initiativ från militärt håll såsom ett uttryck för en önskan
om att taga ingenjörerna till hjälp för att lösa de
mycket svåra och kombinerade frågorna, som
sammanhänga med ett effektivt och ekonomiskt försvar.
Reflekterar man över den nuvarande situationen och
frågar sig vad som lett till densamma kommer jag
åtminstone för min del till det resultatet, att anledningen
är en bestående skillnad, såväl i mental uppfattning som
i system mellan militärer och ingenjörer. Dessa
olikheter bottna återigen främst i uppfostran och
utbildning. För att endast belysa vad jag menar och med ali
reservation för den generalisering, som måste begagnas
i ett diskussionsinlägg, vill jag framhålla hurusom en
ingenjör till exempel måste vara grundlig och försiktig.
14 mars 1936
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
