Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1936 - Belysning av trafikleder, av Ivar Folcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
gatubelysningens anordnande här i landet
utarbetades, och det är önskvärt att Svenska
elektroingenjörsföreningen tager initiativ i denna riktning. Som
utgångspunkt för detta normarbete kan möjligen de
av Stockholms elverk tillämpade bestämmelserna
väljas. I Stockholm har ju sedan en del år tillbaka en
successiv modernisering av gatubelysningen
genomförts med ett resultat som åtminstone för stadens inre
delar kan betecknas som synnerligen gott.
Huvudpunkterna i dessa stockholmsnormer skola därför här
i korthet beröras.
För tillgodoseende av de kvantitativa fordringarna
har medelbelysningen i lux i gatans mittlinje
fastställts, på basis av vilken den erforderliga elektriska
effekten per meter gatulängd beräknats för olika
gator, som a-llt efter karaktären indelats i fem olika
klasser enligt nedanstående tabell:
Gatutyp "SV
I Representativa ga-
tor och
trafikcentra ...... 15 — 20 lux 40—50 W/m
II Huvudgator i sta-
dens centrala
delar ................7—8 „ 20—25 „
III Affärsgator och
normala
trafikgator ................5—6 „ 10—12 „
IV Bostadsgator inom
själva staden.. 2 — 3 „ 5— 6 „
V Förstadsgator ... 0,5— 1 „ 1— 2 „
Men även stockholmsnormerna äro i jämförelse
med t. e. de amerikanska relativt blygsamma. Där
är t. e. för gator hänförda till klass I, de s. k.
"whitc-ways", effekten icke mindre än ca 160 watt/m, och
för normala trafikgator användes 25—40 watt, för
trafikgator av klass II 12—16 watt, alltså i det
närmaste lika mycket som i Stockholm ansetts lämpligt
för huvudgatorna i stadens centrala delar. Nämnas
kan även, att de i Oslo tillämpade normerna ligga i
det närmaste 50 % över Stockholms, vilka således
knappast kunna betecknas som överdrivna för där
rådande förhållanden.
För att fördela det ljus, som i elektriska
glödlampor alstras av den sålunda fastställda effekten,
på sådant sätt, att erforderlig grad av likformighet
erhålles, äro lampornas placering,
upphängningshöjden och inbördes avstånd av betydelse. Även
i detta avseende finner man stor olikhet på olika
håll. Som allmän regel gäller emellertid, att ju högre
upphängningshöjd som väljes, desto större kan
avståndet mellan lamporna tagas. I Stockholm
användes numera generellt en upphängningshöjd av 8 m
och ett lampavstånd av 30 m. Sambandet mellan
ljuspunktsavstånd och upphängningshöjd är även
beroende på armaturens ljusfördelning.
Vad lampornas placering i gatan beträffar, så har
man två system att välja på: antingen placeras de
på stolpar och kandelabrar i gatans mittlinje eller
på sidorna, eller också monteras de på wires, spända
över körbanan. Det förstnämnda systemet är t. e. i
Amerikas större städer det vanligaste, kanske till
stor del beroende på att den därstädes rådande starka
automobiltrafiken kräver så breda körbanor, att
spännsystemet endast med svårighet kan tillämpas.
1 febr. 1936
1 Europa användes oftast båda systemen; på torg
öppna platser, broar, kajer, alléer och i parker
användes vanligen stolpsystemet, under det att på
slutna gator spännsystemet föredrages. Vid ovan
angivna upphängningshöjd och lampavstånd blir
förhållandet mellan minsta och största värdet på
belysningsstyrkan, alltså likformighetsgraden i gatans
mittlinje, 0,3—0,4, vilket värde är fullt tillräckligt föi
att möjliggöra tydlig sikt.
Belysningsarmaturens konstruktion och
ljustek-niska egenskaper äro av stor vikt för uppnående av
lämplig ljusfördelning och till förebyggande av
bländning. En armaturtyp, som på senare år vunnit
allt större terräng, är framför allt den s. k.
övervägande djupstrålande med opalglasreflektor, vilken
koncentrerar huvuddelen av ljuset över körbanan,
men genomsläpper tillräckligt mycket i sidoled för
att lysa upp husfasaderna och lämna nödvändig
vertikalbelysning. Även i driftavseende har denna
armaturtyp visat sig fördelaktig, i det lampbyte och
rengöring lätt kan verkställas.
I många städer är det brukligt att vid den
tidpunkt på natten, när den starkaste trafiken
avstannat, släcka en del av gatubelysningen för att
förbilliga driftkostnaderna. Man spårar dock numera
en tendens att icke inskränka gatubelysningen under
nattens lopp, då man kommit underfund med, att
den vinst, som härav erhålles, icke står i proportion
till de ökade anläggningskostnader, som förorsakas
av systemet med partialsläckning.
I avseende på de ekonomiska konsekvenserna för
skattebetalaren behöver en efter moderna riktlinjer
utförd gatubelysning icke bli alltför betungande.
Kostnaderna äro sammansatta av dels
strömkostnader, dels drift- och underhållskostnader samt ränta
och amortering å investerat kapital, av vilka speciellt
de förstnämnda äro avsevärt olika på olika platser,
varför allmängiltiga siffror svårligen kunna angivas.
För t. e. Stockholms vidkommande beräknas,
årskostnaden för gatubelysningen i och med genomförandet
av nu fastställda normer komma att uppgå till ca
2 mill. kronor, motsvarande en kostnad per inv. av
ca 4 kr. Gatubelysningens andel i den kommunala
budgeten uppgick år 1929 i Stockholm till 1,7 %. I
Washington, en av de bäst belysta städerna i
Amerika, är kostnaden per inv. $ 3,30, i Oslo, som torde
ha bland de bästa gatubelysningar i Europa, äro
motsvarande kostnader endast 3,3 kr., huvudsakligast
beroende på där rådande låga strömkostnader.
Gatubelysningens ljusekonomi skulle avsevärt kunna
förbättras, om husfasaderna höllos i relativt ljusa färger
samt ett gatubeläggningsmaterial med goda
ljus-reflekterande egenskaper komme till användning.
Ur belysningssynpunkt är därför asfalten i sitt
nuvarande skick relativt ogynnsam.
Som en sammanfattning av de allmänna
utvecklingstendenserna i avseende på gatubelysningen kan
framhållas: en avsevärd ökning i elektrisk effekt per
m gatulängd, avpassad efter trafik- och gatukaraktär,
val av större upphängningshöjd och förkortning av
det inbördes avståndet mellan lamporna för
uppnående av god likformighet, införande av diffus
djup-eller fristrålande armatur, varigenom gatan erhåller
god rymdbelysning samt bländning förebygges. I
avseende på brinntiden tenderar denna att ökas i och
med att man frångår inskränkning av belysningen
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
