Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
sedan åter i glömska råkade alkalibikromatet. Tre
kategorier preparat kunna i detta sammanhang nämnas,
nämligen blandningar av bikromat och alkalifluorid,
vidare sådana som därjämte innehålla alkaliarsenat,
och slutligen sådana som blott innehålla bikromat
och arsenat resp. deras syror. De båda förstnämnda
kategorierna, vilka fått praktisk användning i
Tyskland, innehålla därjämte dinitrofenol och utgöra
sålunda en vidare utveckling av de äldre
fluor-dinitro-blandningarna. I samtliga fallen är verkningssättet
det, att bikromatet reduceras i träet till
kromiför-eningar, vilka med fluorid- och arsenatandelarna
eller med båda tillsammans bilda kryolitartade,
svårlösliga komplexsalter. Bäst ernås det eftersträvade
målet med de blandningar, som innehålla
krom-arse-nik-fluor-dinitrofenol, vilka fördenskull nyligen
godkänts av "Reichspostzentralamt"’ för användning i
stället för sublimat, som ej alltid är så lätt att
anskaffa. Yid användande av arsenikfria blandningar
är bildandet av svårlösliga ämnen ej så långtgående,
som vid de arsenikhaltiga, under det att de
fluorid-fria blandningarna visserligen alstra mycket
svårlösliga ämnen, men icke under alla förhållanden bliva
verksamma, enär vissa träsvampar äro mycket
motståndskraftiga mot arsenik föreningar.
Fluorföreningarna hava däremot tämligen likartad effekt
gentemot alla slags ifrågakommande träsvampar. Som
fördel hos de arsenikhaltiga produkterna må
emellertid framhållas att de, tillförda i tillräcklig mängd,
skydda trä jämväl mot skadeinsekter och i detta
hänseende hava visat sig verksamma, hos oss mot
husbocken och i tropikerna mot termiterna.
Lika viktigt som det är att använda ett gott
impregneringsmedel, lika viktigt är det att begagna sig
av en god impregneringsmetod. Det bästa medel kan
svika, om användningssättet är olämpligt eller
medlet ej tillföres i tillräcklig mängd. Såsom sådana,
sedan långt tillbaka använda förfaringssätt äro att
nämna bestrykning, neddoppning, impregnering
under tryck och vakuum, ävensom Boucherie’s
saft-undanträngningsmetod. Bestrykningen utgör i
allmänhet blott en nödfallsåtgärd, alldenstund en stor
djupverkan ej kan påräknas. Om neddoppningen
gäller nästan detsamma, såvida den ej utföres med
preparat med stark fixeringsbenägenhet till träet
eller med sådana träslag, som även vid detta
förfarande medgiva en god djupverkan. Av de nämnda
metoderna ger tryckimpregneringen i allmänhet de
bästa resultaten. Det måste dock påpekas, att man
ej kan uträtta mycket med tryck då det gäller
exempelvis granträ, här åstadkommer
saftundan-trängningsmetoden bättre djupverkan. Yid denna
s. k. Boucherie-metod har man förr uteslutande
använt kopparvitriol som impregneringsmedel. Av
orsaker, som det här skulle föra för långt att relatera,
har man i Tyskland sedan 30 år tillbaka praktiskt
taget övergivit denna metod. På senare tiden ha
gjorts försök att åter upptaga densamma under
användande av de ovan nämnda
fluor-krom-arsenik-dinitrofenol-blandningarna.
Till dessa, sedan gammalt kända
behandlingsmetoder har på senare tiden sällat sig en ny, det s. k.
osmosförfarandet, vilket ej fordrar någon apparatur
men förutsätter att det utföres å nyfällt virke.
Metoden lämpar sig därför i första hand för stolpar
och rundvirke, men kan också användas för annat
virke, dock alltid under förutsättning att detta
fortfarande äger sin naturliga fuktighet. De
omsorgsfullt skalade och apterade trävarorna bestrykas på
ytan med en pasta av beprövade, vattenlösliga
konserveringsmedel och staplas tätt. Staplarna täckas
med vattentätt papper till skydd mot regn och till
undvikande av för hastig uttorkning. Skillnaden
mellan pastans koncentratlon och träets inre
fuktighet strävar att utjämnas genom diffusion,
varigenom de skyddande ämnena skola vandra in i träet.
Denna metod, som riktigare borde betecknas som en
diffusionsmetod, då diffusion åstadkommer
skyddsmedlets transport, har visat sig medföra god
djupverkan och torde enligt hittills vunna erfarenheter
vara ett värdefullt tillskott till
träimpregneringstek-niken. Metoden ifråga kan även finna tillämpning
för underhåll av redan impregnerat virke, såsom
ledningsstolpar o. d. Alla impregneringsmedel, de
må vara aldrig så starkt fixerade, äro under virkets
användning utsatta för ständiga förluster genom
urlakning, avdunstning eller kemiska omvandlingar.
Även hos det bäst impregnerade virke är därför
livslängden ej obegränsad. Impregnerade
ledningsstolpar angripas först i jordbandet och toppändan.
När de första rötskadorna här börja visa sig eller
helst dessförinnan, kan stolpens livslängd utökas
genom att i toppändan och jordbandet anbringa
förråd av skyddsämnen, som långsamt kunna
diffundera in i träet. Denna s. k. eftervård åstadkommes
i Amerika med arseniksyrlighet under det att man i
Tyskland använder förutnämnda dinitro- resp.
fluor-dinitro-krom- eller
fluor-dinitro-krom-arsenik-bland-ningar.
Skydd mot eld.
I samband med det moderna luftvärnet har frågan
om trämaterials skyddande mot eld på de senare
åren tilldragit sig allt större uppmärksamhet.
Följden har blivit att marknaden översvämmats av ett
otal sådana skyddsmedel. Alltefter arten kunna de
indelas i två grupper, dels sådana som basera sig på
vattenglas, och dels sådana som utgöras av
lättlösliga salter av olika slag, särskilt ammoniumsalter,
med diverse tillsatser. Vanligast förekommande är
ammoniumfosfat, -klorid, -bromid och -acetat,
ävensom sulfater av olika metaller. Verkan av dessa
eldskyddsmedel sammanhänger huvudsakligen med
salternas halt av kristallvatten, bildandet av gaser,
som kväva lågorna, och givetvis även av den mängd
substans, som tillföres träet. Denna sistnämnda
omständighet är synnerligen viktig och må det
påpekas, att ett verkligt kraftigt eldskydd med de bästa
hittills brukliga salterna fordrar en tillförsel av
30—50 kg fast salt pr kbm trä. En sådan tillförsel
kan givetvis endast uppnås genom användning av ett
effektivt tryckimpregneringsförfarande.
Då det gäller trä i redan färdiga byggnader, måste
man däremot nöja sig med bestrykning eller
besprutning. Strävandet efter att för dylikt trä finna
tillfredställande skyddsmedel har lett till att numera i
handeln föras preparat, som även vid vanlig, enkel
bestrykning giva god skyddsverkan. Hit äro att
räkna sådana kompositioner, som i förhållandevis
tjockt skikt påstrykas träet och vid beröring med eld
bilda ett fast och solitt skumlager, som hindrar
eldens tillträde till det underliggande träet, ävensom
8 febr. 1936
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
