Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
mykocid verkan, men äro alla mer eller mindre
lösliga och därför lätt utsatta för urlakning. Dessutom
kunna de under vissa förhållanden angripa järndelar,
såsom beslag, spik m. m., som användas i samband
med de konstruktioner i vilka de ingå. Kreosoten
är avgjort överlägsen de övriga nämnda som
effektivt impregneringsmedel. Den urlakas relativt svårt
och angriper ej järndelar men torde ställa sig dyrare
på grund av de stora mängder, som behöva tillföras
virket. Även impregneringsmetoden med
vakuum-tryckförfarande fördyrar kreosotimpregneringen.
Priset på kreosotolja är f. n. ganska högt, och allt tyder
på att det i framtiden kommer att stiga på grund av
de möjligheter, som den moderna oljetekniken
erbjuder att ur allehanda tjärdestillat framställa mera
högvärdiga produkter. På senare tider har man
börjat använda de ännu så länge billigare
skiffer-oljorna, men dessa torde sannolikt dela samma öde
som kreosoten. En nackdel med kreosotimpregncrat
virke är dess relativt stora eldfarlighet, vartill jag
skall återkomma längre fram.
Rötsvampar.
Av alla kända svamparter, vilka uppgå till ett
antal av ca 60 000, är det lyckligtvis endast ett fåtal
som leva på trä och där förorsaka rötangrepp.
Många av dessa äro dessutom känsliga för yttre
betingelser, såsom temperatur och fuktighet, varför
deras angrepp endast i undantagsfall äro av
betydelse. Särskilt i Sverige med dess i stort sett för
svamparnas livsbetingelser ogynnsamma klimat blir
de ekonomiskt farliga svamparnas antal ytterligare
inskränkt. De som emellertid överleva de hårda
förhållanden, som de måste arbeta under, äro däremot
så mycket livskraftigare och deras skadegörelse är
ingalunda att förakta. De viktigaste av de på
sådana träkonstruktioner, såsom järnvägsslipers och
ledningsstolpar, vilka huvudsakligen hittills varit
föremål för konservering, förekommande svamparna
äro några Lentinus- och Lencitesarter. Vidare lia vi
arter av Coniophora och Merulius, respektive
källar-och hussvampen, som särskilt i husbyggnader kunna
åstadkomma svåra skador. Bland annat kan
nämnas att hussvampen, Merulius lacrymans, lär vara
ganska utbredd här i Stockholm, ehuru dess
uppträdande måhända ej ägnas tillbörlig
uppmärksamhet.
För att närmare klargöra rötsvamparnas
uppträdande vill jag först lämna en kort karakteristik över
några av de viktigaste i vårt land förekommande
svamparterna. Dessa lia, såsom typiska för olika
förhållanden under vilka rötangrepp på trä
förekomma, utvalts för de försök, som jag här nedan
skall beröra.
Coniophora cerebella eller på svenska
"källar-svampen" torde vara den vanligast förekommande
rötsvampen och förekommer i byggnader, lagrat
virke o. d. Ej heller torde någon rötsvamp utbreda
sig så snabbt som denna vartill kommer, att dess
rötverkan är mycket stark. Trots detta äro dess
skadegörelser ej så omfattande, beroende i första
hand på dess känslighet mot uttorkning. Den
behöver för sin livsverksamhet en hög fuktighetshalt i
virket, optimum 50—60 %. På grund av dess starka
åverkan och mycelets vackra och jämna växt lämpar
den sig bättre än någon annan art för
laboratorieförsök. Mycelet är i början gult men övergår till brunt
och på enstaka ställen svart. Oimpregnerat virke
kan uppvisa en viktsförlust av 50—60 %. Den är
känslig för gifter, varför de s. k.
gränskoncentrationerna, dvs. de halter av impregneringsgiftet, som
förhindrar angrepp, i regeln äro låga. Den tål en
max. tenip. av 34°, optimum ligger vid 22°—27°.
Lentinus squamosus (tyska Zähling) kallas på
svenska "syllsvampen", emedan den ofta förekommer på
järnvägssyllar och f. ö. på dött trä överallt i det
fria. Fruktkropparna äro mycket motståndskraftiga
såväl mot temperaturväxlingar soin mot uttorkning.
Då svampen dessutom är starkt rotande,
åstadkommer den mycket stora skador. Mot
impregneringsmedel är den tämligen beständig, särskilt inot kreosot.
Angreppen kunna ofta vara svåra att upptäcka, då
den med förkärlek angriper den inre delen av en
sliper eller stolpe, under det att ytan är oskadd.
Mycelet är vitt och växer tämligen jämnt, varför den
är bra för försök. Både vid laboratorieförsök och i
det fria utbildas ofta typiska kraftiga
svampbildningar av flera cm höjd. Oimpregnerat virke kan
vid försök uppvisa en viktsförlust av 65 %.
Polyporus serialis. Kulturer av denna svamp lia
ställts till vårt förfogande av prof. Lagerberg. Den
förekommer ofta på gamla gärdesgårdar men även i
byggnader. Den växer långsamt men är starkt
trä-förstörande. Trots dess rikliga förekomst äro de
skador, den anställer, i allmänhet ej så betydande,
beroende på att den fordrar hög fuktighet. Vid lämpliga
fuktighetsförhållanden äro emellertid dessa svampar
farliga träförstörare. Viktsförluster av upp till 65 %
lia erhållits, men i regeln hålla de sig omkring 30 %.
Mycelet är vitt och växer jämnt, varför den lämpar
sig för försök. Temperaturoptimum vid 25°.
Merulius lacrymans eller hussvampen, välkänd och
fruktad. Den förekommer huvudsakligen i
byggnader, där den ofta anställer stora skador. I det fria
är den ej med säkerhet konstaterad. Intensiteten,
varmed den angriper trä liksom
utbredningshastigheten, är mycket stor. Under förtärandet av
träsubstansen har den förmågan att själv alstra det
vatten, den behöver för sina livsfunktioner, därav
namnet lacrymans, "den gråtande". Detta behov är
f. ö. ganska litet. Den angriper därför endast torrt
virke och är den vanligaste orsaken till s. k.
"torrröta". Den tål en maximitemperatur av 27° och
optimum för fuktighetshalten ligger vid 20 %.
Mycelet är vitt och utbreder sig jämnt men på grund
av sin känslighet för fukt lämpar den sig mindre väl
som försökssvamp.
Lenzites sepiaria torde jämte "syllsvampen"
(Lentinus) liöra till de svampar, som här i Sverige
förorsaka de största rötskadorna särskilt på virke,
placerat i det fria. Den besitter stor härdighet mot
både värme och uttorkning. Växer långsamt. I
likhet med "syllsvampen" angriper den ofta starkt det
inre av träet men lämnar ytan oangripen, så att
rötskadorna bli svåra att upptäcka. Optimal
temperatur 32°—35°. Den är mindre lämplig som
försöks-svamp, enär mycelet växer ojämnt.
En annan art Lenzites trabea är känd för att vara
särskilt okänslig för arsenikföreningar. Den
förekommer i Amerika, särskilt på ek. Även denna art
är mindre lämplig för försök.
18
12 sept. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
