Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
King ansågo sig 1913 hava funnit, att kolsyrans
förgasning ur övermättade lösningar, innehållande ringa
mängder elektrolyter eller kolhydrater, följer en
logaritmisk kurva, där hastighetskonstanten är direkt
proportionell mot den kvarvarande volymen. De+ta
är en sanning med modifikation. Vi känna inte
förloppet närmare ännu, vi veta blott vilken roll
bildningen av olika randvinklar vid blåsorna spelar för
kolsyreavgången. Det har rått och kanske
fortfarande råder strid om huruvida kolsyran förenar sig
med vatten till en stabil kemisk förening. På
1880-talet publicerades i Widemanns Annalen
undersökningar, varvid man funnit ett vid 0°C och 12 atm
tryck väl kristalliserande oktohydrat.
Så sent som 1914 skriver Ferdinand Fischer i sin
stora monografi "Das Wasser", att kolsyran
förekommer i det naturliga vattnet såsom en verklig syra,
H,C03, men att den koldioxid, som användes till de
artificiella vattnen, endast långsamt reagerar med
vattnet till en kemisk förening. Hade författaren till
monografien läst Berzelius’ lärobok, som utkom på
tyska 100 år tidigare, skulle han där sett de enkla
experimentella bevisen för detta påstående i förväg
söndersmulade av Berzelius på ett sätt, som
förtjänar att läsas, och som därför återgivits in extenso i
den tekniskt-historiska delen av vår minnesskrift.
Den fordran vi för närvarande själva ha på
hastighetskonstanten för vårt läskvatten är, att i ett
fullständigt rent glas den efter 15 minuter bortgångna
kolsyremängden inte får utgöra mera än 10 % av
halten fri kolsyra vid provets början.
De författare inom branschen, som hyllat teorien
om att tiden skulle ingå såsom en faktor i förloppet
vid kolsyrans bindning i vattnet, ha alltid utan
undantag hänvisat till behovet av lång lagringstid ho?
de mousserande vinerna för åstadkommande av den
fina pärlingen. För min del tror jag att vad som
här sker icke är något förlängt samspel mellan
koldioxiden och vattnet, utan ett långsamt skeende
enzymatiskt, kanske biologiskt, nedbrytande av vissa
organiska ämnen i vinet till kolloider av lämplig
storleksordning och med lämplig ytbeskaffenhet. Den
senare spelar nämligen en enorm roll vid
blåsbild-ningsförloppet. Forskningen på detta område leder
oss in på läran om de fria valenserna.
För att återgå till renligheten, kan jag säga, att
densamma inneburit ett problem även på ett annat
håll, nämligen ifråga om flasksköljningen, jag syftar
då inte så mycket på den kemiska renheten, för i det
fallet säger oss förtvålningsprocessens kinematik att
reaktionshastigheten bör fördubblas vid fördubbling
av lutstyrkan eller vid en temperaturstegring av 10°.
Men vi äro numera på det klara med att
flasksköljningen har en 2-faldig uppgift, nämligen att
framställa flaskor, som äro icke blott mekaniskt och
kemiskt rengjorda, utan även så vitt möjligt sterila.
Ifråga om det biologiska i flasksköljningsprocessen,
kan man inte a priori tillämpa kemiens lagar. Några
amerikanska forskare hava sysslat med dessa
problem, de hava funnit att en ökning av lutstyrkan
från 2 till 4 % i effekthänseende motsvarar en
temperaturhöjning av 5°. Vi hava tagit upp frågan till
undersökning och genom ett 1 000-tal bakteriologiska
provningar kommit till det resultatet, att för varje
s. k. biologisk faktor, dvs. för varje statistiskt
bestämd bakteriologisk renhetsgrad hos flaskorna, är
temperaturen hos sköljvätskan en enkel
2:a-grads-funktion av lutstyrkan. Då kostnaden för
flasksköljningen i sin tur på känt sätt är avhängig av
temperatur och lutstyrka, kan man sålunda med
hjälp av den erhållna bakteriologiska formeln räkna
sig till det ekonomiska programmet för dessa stora
maskiners drift.
Att frågan om flasksterilitet tagits upp till
prövning är inte blott en allmänt hygienisk åtgärd, utan
sammanhänger med det under senare år alltmer
framträdande intresset för utnyttjande av frukt och bär i
renast möjliga form för läskedryckstillverkning.
Trenne äro de skäl som bjuda oss att söka lösa de
problem, som äro förknippade med framställningen
av läskedrycker ur frukter och bär. För det första
veta vi att naturen är oupphunnen såsom blandare av
dofter, för det andra vilja vi vara behjälpliga vid
utnyttjandet av våra naturrikedomar, för det tredje
tro vi i många fall att frukt och bär innehålla ämnen
som bidraga till hälsans bevarande. Vid arbetet med
dessa problem möter oss emellertid en stor
svårighet. Frukter och bär äro inte av naturen avsedda
att sparas, varför de äro ett lätt byte för förstörande
krafter. Att tillverka kallpressad, okokt, men ändå
hållbar fruktsaft har blivit ekonomiskt utförbart först
sedan de inom bryggeriindustrien vunna
erfarenheterna ifråga om att arbeta sterilt utnyttjats inom
läskedrycksindustrien. Vad beträffar det vanligaste
och sedan urminnes tider praktiserade sättet att göra
safter hållbara, nämligen genom konserveringsmedel,
har man ibland hört ryktas, att våra vanliga
konserveringsmedel lia för hälsan skadliga verkningar.
En genom vår försorg genomförd grundlig
finkam-ning av den moderna medicinska och
livsmedelskemiska litteraturen har emellertid icke givit ett enda
belägg för att så är fallet, tvärtom ha de i de
svenska hemmen vanligen använda konserveringsmedlen
sedan gammalt utgjort flitigt använda läkemedel. I
Tyskland har man t. o. m. bildat skola på metoden
att genom daglig tillförsel av små mängder myrsyra
i mineralvatten både stimulera matsmältningsarbetet
och motarbeta reumatism.
Experiment och undersökningar rörande detta nya
område för vår produktion pågå för fullt sedan några
år tillbaka. Några vetenskapliga forskningsresultat
rörande fruktsaft kan jag icke nu framlägga, utan
jag inskränker mig till att hänvisa till de varor vi
föra i marknaden.
Som avslutning vill jag söka giva fyra för
utvecklingen inom vår bransch ganska betecknande bilder.
Nar den stora koleraepidemien i Paris härjade år
1832, upptäcktes så småningom att ett av de bästa
medlen för lindrandet av de sjukas plågor var
kol-syrat vatten, och från den tiden räknar det kolsyrade
vattnet sin stigande popularitet. I Sverige voro vi
inte sena att lära. Omkring år 1850 förordnade
professorn och generaldirektören Huss kolsyrade drycker
för patienterna på Kolerasjukhuset vid Kartagos
backe i Stockholm. Det intyg Huss skrev härom
förtjänar att återges in extenso, det lyder så: "På
grund av den erfarenhet, som erhållits, intygas, ätt
detta dricka visat sig vara en särdeles läskande och
hälsosam dryck, som, då den med fördel kan begagnas
för sjuka, även torde kunna drickas av friska." Gå
vi ytterligare framåt i tiden, finna vi, att intresset
för läskedryckerna på sistone blivit så stort, att man
74
12 sept. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
