Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 13 mars 1937 - Materialprovning med röntgengenomstrålning, av Håkan Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2. Upptagningar på en 10 mm svetsfog (stål) med
röntgenstrålar (120 kV) och med y-strålar.
Då röntgenstrålning genomtränger ett provstycke,
alstras överallt en ströstrålning, som är långvågigare
än primärstrålningen. Denna ströstrålning följer icke
primärstrålningens riktning utan sprids åt alla håll.
Särskilt vid tjocka provstycken med liten absorption
(lättmetaller, betong och keramiska substanser) är
denna diffusa röntgenstrålning påtagligt
bildförsäm-rande, enär den nedsätter kontrastverkan.
En förbättring kan uppnås genom att begränsa det
område på provstycket, som utsätts för strålning
eller genom användning av speciella strålningsraster.
Dessa raster bestå av en för röntgenstrålningen
genomskinlig platta genomdragen av på högkant ställda
’blylameller. Lamellerna äro så anordnade, att den
från röntgenröret kommande strålningen passerar
mellan lamellerna, medan den diffusa strålningen
absorberas i lamellerna.
Enklast och bekvämast är att betrakta
röntgenskuggbilden på en lysskärm placerad bakom
provstycket. Fluorescensljuset hos lyssubstansen är direkt
proportionellt med den
röntgenintensitet, som
träffar lysskärmen.
Tyvärr är
röntgenstrålningens intensitet
nästan alltid tämligen
liten, speciellt när det
rör sig om
undersökning av tjocka starkt
absorberande
provstycken. Kontrasterna bli
därför svaga och
otydliga. På grund härav
är denna metod
begränsad till sådana
detaljer, som äro lätta
att genomstråla,
exempelvis pressade detaljer
av isolationsmaterial
och gjutdetaljor av
lättmetall.
Om i stället för lysskärmen en fotografisk film
utsättes för röntgenstrålningen, får man ett negativ av
lysskärmbilden. Ju starkare röntgenstrålningen
absorberas desto mindre svärtat blir motsvarande ställe
på filmen. En principiell fördel har man i det
fotografiska förfarandet, därigenom att man vid liten
intensitet hos strålningen kan öka svärtningen genom
att öka exponeringstiden. Man kan därigenom uppnå
a-tt man, om filmen betraktas mot en ljus yta, tydligt
kan iakttaga alla kontraster. För att hålla
exponeringstiden inom en ekonomisk gräns, måste man
använda så känsliga filmer som möjligt. För den
skull brukar man använda celluloidfilm, som på båda
sidor är överdragen med emulsion, eller då kraven
Fig. 5. Röntgenbild (positiv bild)
av standardiserad trådskala (Fel)
för materialtjocklekar på 0—50 mm
järn. Tråddiametrar 0.1/0,2—0,7 mm
Fig. 3. Exponering vid genomlysning med röntgenstrålar.
Fotograferings-betingelser: 50 cm fokalavstånd, Agfa röntgenfilm 1932 med Sinigr.in
förstärbningsfolier, absolut svärtning 0,7.
Fig. 6. Felskönjbarheten vid genomlysning med röntgen- och 7-strålar.
Fig. 7. Strålningssäkert röntgenrör för materialundersökning. A —
anod-platta, C=kopparcylinder, T=berylliumfolium, G=glödspiral, 7f=katod.
Fig. 4. Mätning av väggtjockleken i en stålflaska.
JonisaHonslfommare
Mätinstrument
V
t-Stvtf/astra
__J ^—Bländare
-Röntgenror
94
18 mars 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
