Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 27 mars 1937 - Vårstämma och årsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekn i sk Tidskrift
man, att den ärade författaren ställt det sunda
bondförståndet i ett visst motsatsförhållande till teoretisk
utbildning-. Jag kom därvid osökt att tänka på den
gamla historien om bonden, som förklarade: ’Ja, utan
almanack, och barometer skulle en allt leva änna som
på en slump.’ — Frågan om den högre tekniska
undervisningen och riktlinjerna för densamma ha ju
varit föremål för mycken diskussion. Många
vitt-skiftande meningar ha framförts. De spela över hela
registret, alltifrån dem som mena, att undervisningen
skall nästan uteslutande vara teoretisk och till andra,
som hålla före, att praktiken är det väsentliga. Låt
oss från början fastslå, att den högre tekniska
undervisningen är en nödvändig förutsättning för den
svenska industriens utveckling och att dess
organisation och utbildningsresultat äro för densamma frågor
av primär betydelse. Motsättningar mellan industrien
och högskolorna få ej förekomma, och i stort sett
förekomma de väl ej heller. Den aktion, som nu
satts igång från industriens och teknikens män i
undervisningsfrågan, är ej att betrakta såsom en
ovänligt inställd kritik mot våra högskolor utan
fastmera som en strävan att bidraga till en sund
utveckling för framtiden. Då man betänker, att de
riktlinjer, efter vilka Tekniska högskolan nu arbetar,
upplades av 1908 års kungl, kommitté, torde det vara
förklarligt, att en del ändringar nu måste göras. Hur
utbildningen skall läggas, är naturligtvis i väsentlig
grad beroende på vilken tid, som för densamma kan
anslås. Under högkonjunktur inom industrien, då
ingenjörerna äro eftersökta och få befattningar
kanske omedelbart, när de slutat högskolan, gör sig
tendensen att begränsa studietiden kraftigare
gällande än under tider, när de unga efter avslutade
studier kanske få gå flera år i väntan på platser.
Man torde dock i stort sett vara överens om, att en
tid av 4 år för studierna efter inträdet på högskolan
är lämplig och icke bör förlängas. Från denna
studietidens begränsning härflyta en stor del av
svårigheterna för den tekniska undervisningens
organisation. Tekniken lägger undan för undan nya och stora
områden under sin verksamhet. Huru skall den
därigenom uppstående konflikten lösas? Skall detta
ske genom bibehållande av en brett lagd
allmänteknisk utbildning med därav följande mindre
utbildning i tillämpningsämnena, eller genom en
begränsning av utbildningens bredd och större
fördjupning i tillämpningsämnena. En begränsad
studietid medför nämligen, att bredd och djup måste
komma att stå i omvänt förhållande till varandra.
Här ligger kärnpunkten i problemet.
Den breda tekniska utbildningen medför utan
tvivel större mångsidighet hos ingenjören men
mindre specialkunskap, och många äro de, som finna
denna form av utbildningen vara den rätta. Å andra
sidan fordrar industrien, att då den anställer en
ingenjör för ett visst ändamål, denne också på detta
område skall besitta sådana kunskaper, att han
snarast möjligt kan vara till avsedd nytta. Min
åsikt är, att den högre tekniska undervisningen måste
taga hänsyn till dessa industriens krav och att den
utveckling mot mindre bredd och större djup, som
allt sedan den högre tekniska undervisningens
inrättande fortgått, också för framtiden måste
iakttagas. En ökad specialisering är nödvändig, men
graden av denna måste rätta sig efter industriens
utveckling och landets storlek. En långt driven
specialisering förutsätter en industri, som kan absorbera
specialister i erforderligt antal. En sådan kan endast
finnas i de större länderna. Ett omsorgsfullt
övervägande av vilka tekniska områden, som i vårt land
äro tillräckligt omfattande och betydande för att
särskild hänsyn till deras behov skall kunna tagas vid
undervisningen, är av nöden. Det är härvid bättre
att specialisera för litet än för mycket.
Ingenjörsexamen är att betrakta såsom en
grundläggande examen. Den utgör grunden för
driftsingenjörens fortsatta utbildning under industriella
förhållanden eller för forskningsingenjörens fortsatta
teoretiska studier. I intet fall är ingenjören
naturligtvis färdigbildad med ingenjörsexamen. Under
sådana förhållanden synes det mig självklart, att
undervisningen bör inriktas huvudsakligen på att
bibringa teoretisk kunskap, men jag vill härvid betona,
att teoretisk kunskap icke endast består i kunskaper
i matematik, fysik, mekanik och dylika till
naturvetenskapen hörande ämnen. Dessa äro nödvändiga
att behärska i erforderlig utsträckning, men detta är
icke tillräckligt. Inom samtliga läroämnen skall
läggas en teoretisk grund, en utredning av de
faktorer, som äro av betydelse för dess teknik, det må
vara av matematisk, kemisk, ekonomisk eller kanske,
om det gäller arbetsledningen inom ett företag, av
psykologisk natur. Men alltid måste det teoretiska
studiet givas den tekniska betoningen. Teorien skall
stå i teknikens tjänst och ej tvärtom. På detta sätt
bliva teori och praktik ej varandras motsatser utan
komplettera varandra. De äro båda lika nödvändiga
för den tekniska utvecklingen. Må vi se till, att våra
ingenjörers utbildning lägges på teoretisk grund, men
må å andra sidan teorien aldrig få bliva
självändamål utan givas en klar inriktning mot praktiska mål.
Det finnes en avgjord skillnad mellan
universitetens och de tekniska högskolornas studiesätt. Vid
universiteten läsas de olika ämnena utan omedelbart
sammanhang med varandra. Vid de tekniska
läroanstalterna återigen bilda de olika läroämnena
länkar i hela utbildningskedjan. Med en begränsad
studietid erfordras sålunda strängt urval av
studiematerialet för att möjliggöra erforderlig bredd i den
tekniska utbildningen. En enskild lärare kan icke
tillåtas att vid ingenjörsundervisningen fritt få
bestämma över sitt ämnes vidd och omfattning. Han
måste i detta hänseende underordnas det hela. Det
kan knappast sägas, att den organisationsform, under
vilken de högre tekniska undervisningsanstalterna
och särskilt tekniska högskolan nu arbetar, är
gynnsam för tillgodoseende av detta viktiga krav. En
ledning, som består av ett lärarekollegium med ett
40-tal likaberättigade röstande, kan icke prestera den
enhetlighet och målmedvetenhet i detta hänseende,
som är önskvärd. En större befogenhet för rektor
och vid hans sida stående
fackavdelningsförestån-dare att ingripa reglerande på de olika lärarnas
undervisning och i sista hand en ökad befogenhet
för högskolans styrelse torde vara av nöden. Ett
nära samarbete mellan högskolans ledning, ja t. o. m.
dess avdelningskollegier, och industrien är ett så ofta
framfört och så självfallet krav, att det knappast
torde vara nödvändigt att ytterligare poängtera
detsamma.
Till sist skulle jag vilja framhålla betydelsen av
146
10 april 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
