Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 28 aug. 1937 - Fastighetstaxering av vattenkraftverk, av Gottfried Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
av den numera allt vanligare samdriften mellan
kraftverk" och att jag — att döma av vad ingenjör
Helleberg vidare anför — på grund härav kommit till mer
eller mindre felaktiga slutsatser. I själva verket ha
diskussionerna beträffande hithörande frågor under
senaste år varit allt för livliga för att jag skulle
kunnat förbise rådande förhållanden beträffande
kraftverkens samdrift. Jag är tacksam att — i den
mån så icke framgår av min uppsats — här få
tillfälle att deklarera, att de allmänna synpunkter, jag
önskat i korthet framföra i min uppsats, givetvis avse
lagens tillämpning under i vårt land rådande
förhållanden.
Ingenjör Helleberg framhåller till en början, att,
om ett kraftdistributionsföretag först bygger ett
kraftverk P med låga anläggningskostnader, det sedan kan
vara ekonomiskt fördelaktigt att bygga ett andra
kraftverk Q med relativt höga anläggningskostnader
och att det senare verket till och med kan bli en bättre
affär på grund av att distributionsnätet i huvudsak
iordningställts redan vid utbyggnad av verket P.
Detta är ju fullt riktigt. Anmärkas må blott, att en
ekonomiskt berättigad utbyggnad av verket Q
förutsätter, att billigare kraft icke kan erhållas genom
överföring från annat håll eller genom anläggande
av ett värmekraftverk. En utbyggnad av kraftverket
Q vid en viss tidpunkt kan dock vara både nödvändig
och riktig, även om man kan förutse, att billigare
kraft kan komma att tillföras distriktet vid en senare
tidpunkt.
Dessa förhållanden äro av största intresse för
kraftverksägaren, men de ha icke något
primärintresse för den här avhandlade frågan. Om de båda
kraftverken leverera i tekniskt avseende likvärdig
energi, bliva nämligen de båda verken efter
färdigställandet likvärdiga, per kW räknat, såvida icke
särskilda förhållanden föreligga, såsom t. e. att
kraftverket P är belastat med sådana intecknade äldre
kraftkontrakt med låga kraftpriser, vartill skälig
hänsyn bör tagas, eller att verket är av sådan
storleksordning, att kraftvärdet på grund av kända
anledningar bör sänkas. Kraftverken bliva sålunda
likvärdiga oberoende av verkens anläggningskostnader
och kraftverksägarens nettoinkomster före och efter
utbyggnad av verket Q. Som en tankeställare vill jag
blott uppställa den frågan, huru man skall kunna
fastställa och motivera de värden, som kraftverken
skulle åsättas med tillämpande av ingenjör Hellebergs
synpunkter, om kraftverksägaren på grund av
ägorättsförhållanden först byggt ut ett kraftverk med
högre anläggningskostnader och först senare kunnat
förvärva och utnyttja ett ur utbyggnadssynpunkt
gynnsammare vattenfall.
Dylika spekulationer hava dock icke något
praktiskt värde i detta sammanhang, enär det ur
taxeringssynpunkt sett icke gäller att få fram "det
riktiga avkastningsvärdet för varje särskilt verk" i en
sådan bemärkelse, som ingenjör Helleberg synes avse.
Ingenjör Helleberg medger, att
anläggningskostnadsmetoden icke ger överensstämmelse med
saluvärdet, men framhåller i samband därmed, att vid
en tänkt försäljning av verket Q "säljarens nytta att
ha kvar verket bör tillmätas lika mycket vitsord som
köparens synpunkter", dvs. att företaget icke kan
tänkas villigt att försälja verket Q "under det värde,
som det har för företaget självt", vilket minst bör
representeras av verkets anläggningskostnader.
Härpå vill jag endast svara, att, om kraftverken
producera likvärdiga energimängder, så är
kraftverksägaren icke villig att sälja verket P för ett belopp, som
är lika med den låga anläggningskostnaden för detta
verk. Han vill ha samma pris, antingen han säljer
det ena eller andra verket, emedan han har samma
nytta av båda verken. Detta är väl det enklaste
beviset för att de bäda kraftverken äro likvärdiga (om
man bortser från att värdet av det dyrare verket Q
noga räknat är något lägre på grund av dyrare
underhålls- och avskrivningskostnader), och detta
alldeles oavsett i vilken ordning de båda verken
tillkommit. Med andra ord: Det sätt, varpå olika verk
tillkommit inom ett distributionsföretag, och hur de
olika verken vid sin tillkomst påverkat företagets
ekonomi, har ur taxeringssynpunkt varken det
intresse eller medför de svårigheter, som ingenjör
Helleberg synes vilja göra gällande.
Ingenjör Helleberg skriver vidare, att det framstår
som oriktigt, att en kommun skulle draga fördel av
att ett värdefullt vattenfall (dvs. ett fall som kan
utbyggas för låga kostnader) är beläget inom dess
gränser. Man kan lika väl påstå, att det är oriktigt,
att Stockholms stad tillgodogör sig skatten på de höga
värden, som representeras av den inom staden
befintliga dyrbara tomtmarken. Om ingenjör Helleberg
anser, att en omläggning av detta förhållande är
påkallad, kan detta dock ej ske utan omläggning av
vårt beskattningsväsen. Innan så sker, äro vi bundna
av gällande lag, enligt vilken värdet av en fastighet
skall deklareras inom den kommun, där fastigheten
är belägen, och respektive kommuner sålunda äro
berättigade att "draga fördel av" värdet av de
naturtillgångar, som äro belägna inom deras gränser, det
må nu vara mark av olika slag, skog,
mineraltillgångar, vattenfall eller annat.
För hela frågan om taxering av våra
vattenkraftverk skulle mycket vara vunnet, om man icke gjorde
svårigheterna större än de äro, då det gäller att fä
fram ett enligt lag i princip riktigt
taxeringsförfarande, som samtidigt i fråga om förenkling till fullo
uppfyller det praktiska livets rättmätiga krav.
Om man i första hand enades om den enkla och
ofrånkomliga sanningen, att värdet av ett kraftverk
med fall och utmål äro beroende av den kraft, verket
kan producera, och icke av huru höga
anläggningskostnaderna varit, så kan man alltid finna ett
förfarande, som beträffande förenkling kan drivas sä
långt önskligt är och för vars tillämpande generella
anvisningar kunna lämnas. Vid tillämpning av dessa
anvisningar kan sedan vederbörlig hänsyn tagas till
de särskilda omständigheter, som kraftverksägarna i
olika fall kunna önska framhålla, t. e. beträffande
inom distriktet ifråga rådande kraftförhållanden.
Ingenjör Hässler har angett en metod. Men om man
så önskar, kan man gå betydligt längre på
förenklingens väg, där icke endera av de i målet intresserade
parterna påfordrar en mera ingående prövning. Så
skulle t. e. myndigheterna kunna icke blott ånge vissa
normalvärden på råkraften, vilka ju närmast skola
gälla för medelstora kraftverk med normala
utbyggnadskostnader, utan även fastställa, att dessa
normalvärden gälla för kraftverk med en verklig installation
(eller en enligt vissa enkla grunder med hänsyn till
vattentillgången "korrigerad" installation) av t. e.
10 000 kW, samt ånge den normala
utbyggnadskostnaden för dylika verk i respektive södra, mellersta
och norra Sverige. Vidare skulle kunna anges, med
vilka värden på råkraften man bör räkna vid en
anläggningskostnad, som med 100 à 150 kr. per kW
över- resp. understiger den angivna medelkostnaden.
Slutligen skulle motsvarande siffror kunna lämnas
för kraftverk om 100 000 resp. 1 000 kW, varvid
sålunda hänsyn kan tagas till den förändring av
kraft-värdet, som kan anses äga rum vid kraftverk av olika
storleksordning. Det erfordras icke flera
grundvärden för att man med tillhjälp av interpolering kan
få en i stort sett rättvis värderingsgrund för alla de
kraftverk i landet, där icke någon av de i målet in-
358
28 aug. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
