Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 2 okt. 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kusten kommit under Franco-regeringens kontroll.
Detta förhållande har i avsevärd mån påverkat
särskilt den engelska uppfattningen och kommit denna
att visa en helt annan hänsyn än tidigare för den
spanska nationalistsidan, vars slutliga seger man numera
börjat finna sannolik i London. Det är också till de
nu av Franco-trupperna erövrade nordspanska
områdena, som de brittiska ekonomiska intressena i
Spanien huvudsakligen äro lokaliserade.
Detta nya läge försköt tyngdpunkten i den
diplomatiska spänningen till Medelhavet. Franco-flottans
blockadförsök mot Valencia-regeringens kuster
nådde så småningom större framgång. Den
italienska hjälpen blev effektivare, och efter Santanders
fall prisade Mussolini offentligt den insats som
italienska trupper gjort vid detta tillfälle. Ett
upprepat torpederande av till Valencia-hamnar
destinerade, särskilt ryska fartyg på olika punkter i
Medelhavet, väckte också här och var den misstanken att
dessa attentat mot sjöfarten utförts av italienska
u-båtar, antingen nu dessa nominellt överlåtits till
Franco-regeringen eller icke. Dessa "piratdåd"
väckte oro och indignation i England, vars regering
slutligen tog initiativet till sammankallande av en
konferens med de viktigaste
non-interventionsmak-terna i Nyon utanför Genève. Innan denna hunnit
sammanträda, framträdde emellertid ryske
utrikes-kommissarien Litvinov med några skarpa anklagelser
mot Italien, vilket föranledde denna makt, och
sedermera även Tyskland, att avstå från deltagande i
konferensen. Denna ägde likväl rum under andra veckan
i september, och man enade sig om att genomföra en
engelsk-fransk patrulltjänst till sjöfartens skydd i
Medelhavet. De ryska anspråken på att deltaga i
denna tillbakavisades. Å andra sidan tilldelades
Italien endast kontrolltjänsten närmast de egna
kusterna, i Tyrrhenska och Adriatiska haven. Häröver
uttryckte man sitt missnöje i Rom, varefter man från
de engelska och franska regeringarnas sida ställde i
utsikt en förändring av de sjöterritoriella
kontrollområdena i mot Italien tillmötesgående riktning.
Denna reglering kommer att äga rum vid en särskild
efterkonferens i Paris.
Det har framkastats många förmodanden om inre
motsättningar inom det engelsk-franska lägret. Man
har velat göra gällande, att dessa motsättningar även
skulle råda inom den brittiska regeringen själv, där
premiärministern Chamberlain anses intaga en mot
Tyskland—Italien mera tillmötesgående hållning än
exempelvis utrikesministern Edén. De personliga
brev, som växlats mellan Chamberlain och Mussolini,
lia också helt visst haft till syfte att åstadkomma en
avspänning i det engelsk-italienska förhållandet samt
även i någon mån haft denna verkan. Det starkaste
motivet för den engelska regeringens jämförelsevis
tillmötesgående hållning ligger dock helt visst i det
tryck, som utövas av händelserna i den Fjärran
Östern, vilkas betydelse för Europa ingenstans inses
klarare än i London.
Den i samma vecka som Nyon-konferensen
sammanträdande folkförbundsförsamlingen i Genève har
icke ådragit sig någon större politisk
uppmärksamhet. Den fördrivne abessinske monarken har denna
gång underlåtit att sända någon delegation, och på
denna grund har frågan om Abessiniens fortsatta
erkännande som medlemsstat i Nationernas förbund vid
denna förbundsförsamling icke aktualiserats. Italien
står emellertid alltjämt praktiskt taget utanför
förbundets verksamhet. Detta innebär att några
politiska avgöranden av första rangens betydelse numera
icke kunna träffas i Genève.
Den spanska frågan kom dock givetvis att i mer
än en form beröras vid församlingssessionen. På
stormaktshåll intog man emellertid en försiktig
hållning mot de krav, som framfördes av
Valencia-regeringens representanter. Ej heller lyckades det att
samla majoritet för Spaniens återval som
rådsmedlem, varför för övrigt en majoritet av 2/:3 varit
erforderlig. Nu uppnåddes vid den slutna omröstningen
i denna fråga ej ens enkel majoritet. De nordiska
staterna torde dock ha röstat för Spaniens återval.
Omröstningens utgång betraktades med allt skäl av
Valencia-regeringen som en symbolisk motgång.
Sedan nu non-interventionspolitiken i växlande
former fullföljts under mer än ett års tid och det
spanska kriget närmar sig ett avgörande kan man
konstatera, att denna politik dock hittills fyllt sitt,
huvudsyfte: bevarandet av Europas fred. Utan
denna, huvudsakligen från London ledda,
målmedvetna och fortlöpande ansträngning att begränsa
eldhärden hade det väl varit fara värt att de många
ex-plosionsstoffen Europa runt bragts till urladdning.
Numera bedömer man också på alla håll denna fråga
lugnare. Man har fått klart för sig att segern i
inbördeskriget — oberoende av vem som hemfört den
—- likväl icke kan väntas komma att oåterkalleligt
binda Spanien vid den ena eller andra maktgruppen.
Framför allt förblir det alltid ur spansk synpunkt en
nödvändighet att icke stå i markerat
motsatsförhållande till sin fastlandsgranne, Frankrike, och sin
främsta handelsförbindelse, England.
Den mångomtalade axeln Berlin—Rom har
emellertid hittills bestått provet. Man får antagligen numera
räkna med denna kombination såsom bestående för
ett antal år framåt. Det är visserligen å ömse sidor
fråga om vad man skulle kunna kalla ett
resone-mangsparti, och det är snarare västmakternas
hållning mot Tyskland och Italien än en från början
avsiktligt förd politik från dessa senare makters sida,
som smitt samman axeln ifråga. Den har emellertid
nu kommit ut ur tillfällighetskombinationernas
stadium, och dess innebörd kommer i dagarna, vid
Mussolinis förestående besök i Tyskland, att med
pomp och ståt manifesteras inför världen.
Oron och osäkerheten inom de mindre europeiska
makternas läger har fortfarande varit framträdande.
Betecknande är att den belgiska opinionen, inför ett
ifrågasatt tilldelande av en rådsplats i Genève åt
den belgiska regeringen, visat påfallande oro.
Bal-kanmakternas samarbete har blivit intimare. Polen
strävar att hävda sitt oberoende mot de båda
europeiska stormaktsblocken. Ansträngningar göras för
den svenska järnmalmsexportens — en potentiell
krigföringsfaktor av stor betydelse — jämnare
fördelning mellan England ocli Tyskland. Den svenske
utrikesministern Sandler har i juli besökt Moskva och
senare Warszawa. Det nordiska diplomatiska
samarbetet blir alltmer markerat. Allt detta kan ses som
uttryck för en strävan från de mindre makternas sida
att icke låta sig indragas i en blockbildning som
skulle klyva Europa i två läger.
Vad de inre förhållandena inom de stora makterna
394
11 sepT. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
