Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 11 dec. 1937 - Några riktlinjer för den finska träförädlingens utveckling, av Axel Solitander - Ekonomisk översikt, av Filip Oberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
förädlingsindustrien må gälla vad den kan; i varje
fall äro mina ärade åhörare berättigade att
efterfråga de utlovade riktlinjerna för dess utveckling.
En del av dem torde, med kännedom om motsvarande
förhållanden i Sverige kunna direkt avläsas ur det
jag sagt.
Så kan man väl därav förstå att träförädlingens
expansion under de senaste decennierna varit
utomordentligt snabb och att samtidigt en rationalisering
av produktionens teknik genomförts. Men därtill
kommer något som icke är fullt lika klart för den
som endast ytligt har tillfälle att göra sig bekant
med de finska industriernas tillstånd, nämligen att
expansionen genomförts under rätt stora risker, i
osäkra avsättningsförhållanden, till största delen med
lånade medel och med yttersta anspänning såväl av
de till buds stående merkantila som i ali synnerhet
av de tekniska krafterna. Att industriens
självständighet, dess integritet detta oaktat bibehållits kan
väl med kännedom om de fall där åtgärderna lett till
katastrofer, måhända anses bero på lyckträff. Men
faktum är dock att industriens verksamhet under
denna expansionsperiod karakteriserats av en
bestämd målmedvetenhet och en känsla av
samhörighet, så att säga av ödesgemenskap, som på många
olika sätt kunnat skönjas, såväl i fråga om det
allmänna samarbetet i centrala organisationer och
försäljningsföreningar som i fråga om kontakten emellan
de enskilda verken, deras ledare och tekniker. Denna
strävan till samarbete och vården om industriens
oberoende, dess självständighet samt medvetandet
om träförädlingens eminenta, och exceptionella
betydelse för landets välgång har präglat
expansionsperiodens planer och deras verkställighet. Att man
därvid haft sådan framgång, att den finska
storindustrien oaktat valutarisker med utländska krediter och
avsättningskriser dock kunnat bevara och stärka sitt
ekonomiska oberoende och hålla landets ekonomi
flytande genom att starkt öka sina exportkvantiteter
är icke allenast ett resultat av lycka utan också av
konst.
Och det är av största intresse att konstatera att
de principer, vilka under expansionsperioden följts
av industriens ledning, haft en sådan styrka i
utförandet att de icke allenast påverkat utan så gott
som direkt bestämt även statsföretagens verksamhet.
Detta har ju otvivelaktigt då statsföretagen arbetat
i bolagsform varit beroende av ledningens personliga
inställning, men orsakerna må i detta avseende ha
varit vilka som helst så har resultatet dock varit
stridande emot ali ortodox åskådning ifråga om
statens industriella verksamhet, nämligen att statens
företag letts med stor framsynthet, skicklighet och i
riktning av en stark expansion. Då staten via sina
ägande bolag på senaste tid även inträtt som
minoritetsaktionär i en del nya företag har dess betydelse
som företagare ytterligare ökats i anmärkningsvärd
grad. Med iakttagande av detta är det ej långt
ifrån att t. e. statens andel i landets
sulfatcellulosa-produktion i en nära framtid överstiger femtio
procent av det hela.
Jag har skäl att accentuera det jag senast sagt,
främst därför att möjligheterna att upprätthålla
expansionen av de privata företagen och statsindustrien
längs parallella linjer är slut då konsumtionen av
råvaran överstiger skogarnas avkastning vilket vid
detta laget i det närmaste är fallet. Det är för tidigt
att uttala sig om vad som skall ske då linjerna skära
varandra, men utan följder, eller låt oss säga utan en
nyorientering, kan en sådan händelse icke avlöpa.
Det är i detta sammanhang skäl att röra vid en
ytterligare riktlinje för den finska träförädlingens
utveckling som icke gjort sig synlig i det föregående,
nämligen industriens inställning till förhållandet
emellan arbetsgivare och arbetare samt till
socialpolitik över huvud. Det är, även om jag inskränker
mig till att alldeles kort röra vid denna fråga, av
vikt att korrigera en rätt allmän uppfattning om
efterblivenhet på detta område genom att konstatera
att den finska storindustrien bedriver en
utomordentligt utvecklad och mångsidig verksamhet för sina
arbetares välfärd. Jag skall anföra några fakta. Runt
en tredjedel av storföretagens arbetare bo för billig
hyra i de 8 000 bostadsrum industrien själv uppfört,
medan en annan tredjedel uppfört egna hem på gratis
tomt och billiga lån givna av industrien. Det halva
hundratal företag som hör till denna storindustri har
byggt och underhåller 38 sportplaner, 32 skjutbanor,
22 sjöbad och 27 gymnastiksalar för sina arbetare
samt dessutom 42 möteslokaler till deras begagnande.
Elva sjukhus och sex sjukstugor med trettio läkare
och femtiofem sköterskor bekostades för två år sedan
av dessa industriverk. Åtta lägre yrkesskolor,
delvis med internat och fullständig maskinell utrustning,
en av dem för 500 elever, såväl gossar som flickor,
samt en högre industriskola, likaså fullständigt
utrustad, och tretton lärdomsskolor representera
industriens direkta bidrag till undervisningens
bekostande. Förteckningen kunde utsträckas mycket
längre. Den slutar med att träförädlingsindustrien
bidrager till landets försvar genom att själv bekosta
sina frivilliga skyddskårer, vilkas manskap räknar
över tiotusen man.
Det är detta frivilliga värn av arbetets, landets och
industriens egen självständighet och dess integritet
som skapat det goda förhållande som för närvarande
inom den storindustri, vars förhållanden jag berört,
råder emellan arbetare och arbetsgivare och därmed
har en av de viktigaste linjerna för den finska stor
industriens utveckling dragits.
Ekonomisk översikt.
Den gångna månaden har icke medfört någon
förbättring av konjunkturutsikterna. Tvärtom har
sannolikheten för att konjunkturförsämringen i U. S. A.
skulle bliva lindrig och kortvarig reducerats, i det att
de viktigaste produktionssiffrorna sjunkit ytterligare
och oväntat starkt. Stålverkens utnyttjade kapacitet
utgör för närvarande knappa 30 proc. av den totala,
och de senaste bilproduktionssiffrorna ligga omkring
30 proc. lägre än de för samma tidsperiod i fjol.
Järnvägarnas godstrafik är ungefär 20 proc. mindre än förra
året. Detaljhandelsomsättningen håller på att dala under
fjolårets nivå. Antalet sysselsatta arbetare sjunker just
under de vid samma tidpunkt för ett år sedan. Genom
förkortning av arbetstiden har dessutom antalet
effektiva arbetstimmar reducerats. Stålverken arbeta med
20—25 veckotimmar och Chryslerverken ha nyligen
20 nov. 1937
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
