Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
S JA/-’-Z. AS
Fig. 3 a. Ekvivalent schema för beräkning av den av de icke koinmuterande
härvorna alstrade fältstyrkan i härvändarnas kommuteringszon. Fig. 3 b. Resulterande
strömvolym i de horisontella ledarna i fig. 3 a.
varför det är tillräckligt att undersöka endast A—B
(i övre planet).
De på ömse sidor härom liggande halva
poldelningarna D och E ha motsatta strömriktningar och
ge här ett nedåt riktat fält. De utanför D och E i
samma plan liggande ledargrupperna L och M
tillhöra intilliggande kommuteringszoner och medtagas
därför ej här. De båda halva poldelningarna F och G
i undre planet, som korsa A—B. ha sinsemellan
samma strömriktning och ge en förstärkning av det
nedåt riktade fältet vid A (närmast järnet, som här
representeras av den horisontella symmetrilinjen i
figurens mitt) samt en försvagning längst ut mot B.
Av symmetriskäl kan man således vänta, att
inverkan av lindningsgrupperna F och G på
kommu-teringszonen A—B i genomsnitt blir = 0. (Detsamma
gäller även de därpå följande halva poldelningarna
H och K i undre planet, som för övrigt tillhöra
närliggande kommuteringszoner.)
Inverkan av den under symmetrilinjen liggande
spegelbilden av härvändarna medför en viss
minskning av den genomsnittliga fältstyrkan i zonen A—B.
Av de i övre planet liggande ledargrupperna ger deri
halva poldelningen D’ över hela sträckan en uppåt
riktad fältkomposant, alltså motriktad den av D
och E alstrade. Den halva poldelningen E’ ger också
en minskning av fältstyrkan vid A, men en ökning
invid B. Eftersom A ligger lindningen E’ närmare
än B, blir den resulterande verkan för hela
kommu-teringszonen A—B en minskning. Lindningsdelarna
L’ och M’ (utanför D’ och E’ och i samma plan) få
liksom L och M räknas tillhöra intill liggande
kommuteringszoner och medtagas sålunda ej här.
Även de i undre planet i spegelbilden liggande
lindningsdelarna verka minskande på fält-styrkan i
zonen A—B. Största inverkan har här grupp-paret
F’—H’ i kommuteringszonens direkta förlängning, där
grupp F’ verkar minskande, grupp H’ ökande;
eftersom F’ ligger närmare zonen ifråga än //’, blir dock
dess inverkan störst, så att man får en resulterande
minskning. Utanför och i samma plan liggande
ledargrupper räknas tillhöra de på ömse sidor
befintliga kommuteringszonerna.
Härmed är hänsyn tagen till alla ledare
inom den på ömse sidor om
kommuterings-zonen liggande poldelningen, som bilda
vinkeln a med den horisontella mittlinjen.
Av fig. 2 och 3 framgår emellertid, att i det
ekvivalenta schemat även ingå horisontella
ledare, och de befinnas verka ökande på
fältstyrkan utefter A—B. Undersöker man
huru stor den resulterande strömmen och
motsvarande mmk är i detta horisontella
ledarknippe, så finner man, att den för såväl
den övre som den undre hälften av det
ekvivalenta schemat varierar på samma sätt
som ankar-mmk-kurvan utefter
ankaromkretsen, dvs. den har i stort sett triangulär
form och sitt maximum — ankar-mmk:s
maximum 1NA invid kommuteringszonen och
med värdet noll mitt mellan zonerna.
Eftersom genom "speglingen" två grupper
horisontella förbindningar finnas i det
ekvivalenta schemat, fördubblas detta värde. Vid
ett härvsteg = poldelningen och vid smal
kommuteringszon blir alltså det resulterande
maximivärdet = 2 IN A = % • AS ampere/pol, där
x = poldelningen (cm),
AS = ankarets specifika strömbelastning (A/cm).
Motsvarande ström kan tänkas framgå i en invid
ankarplåtens kant placerad ledare, vari strömmen
varierar rätlinigt från noll mot mellan A och C till
sitt maximum, ± r• AS ampere, invid A resp. C (se
fig. 3 b).
Beräkningen av den av de icke kommuterande
härvorna alstrade radiella fältstyrkan i
kommuteringszonen i fria lindningsdelen uppdelas lämpligen i två
underavdelningar: bestämningen av den fältstyrka,
som alstras av själva ankarledarna och deras
spegelbilder (bildande vinkeln a med horisontallinjen i
fig. 3 a), och den som alstras av mittledaren i det
ekvivalenta schemat. De följande beräkningarna äro
utförda i denna ordningsföljd.
Fig. 4. Figur för bestämning av fältstyrkan från ledargrupperna d och e.
4. Beräkning av fältstyrkan från de egentliga
änd-förbindningarna och deras spegelbilder.
Vad beträffar den av de egentliga ledarna alstrade
fältstyrkan hänvisas för ledargrupperna D och E
(fig. 3) till de i fig. 4 använda beteckningarna. Om
AS — ankarets specifika strömbelastning (A/cm
omkrets), och om man ihågkommer, att ankarledarna
dela sig i 2 plan i fria lindningsdelen, blir strömmen i
ett element med bredden dx, räknad i horisontell
riktning (dvs. i ankaromkretsens riktning) i t. e.
grupp D
0,5 AS dx
62
3 aprii. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
