Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ELEKTROTEKNIK
Redaktör. JULIUS KÖRNER
0T6IVCN AV SVENSKA TE.KNOL0GF0PCNIfSQC.rs .
INNEHÅLL: Impulsmotståndet hos marklinor för jordning av kraftledningsstolpar, av R. Lundholm. — Järn
och järnlegeringar för magnetiska kretsar, av G. Gedda. — Cirkeldiagram för den gallerstyrda strömriktaren,
av Harry Forssell. — Notiser. — Föreningsmeddelanden.
Impulsmotståndet hos ma rkl inor för jordning av
kraftledningsstolpar.
Av R. LUNDHOLM.
Sammanfattning.
Marklinan behandlas matematiskt som en ledning
med ändlig längd och jämnt fördelad
självinduktion, kapacitet och avledning, på vilken i ena änden
en strömimpuls av givet tidsförlopp inmatas. En
teoretiskt exakt lösning framställes i huvudsak i
enlighet med en av Carson angiven metod.
Det visas bl. a., att för varje värde på marklinans
specifika avledningsmotstånd (ohm/km) finnes en av
strömvågens varaktighet beroende maximal längd,
största nyttiga längden, över vilken det icke lönar sig
att gå. Endast i dåligt ledande mark vid ett
spän-ningsavledningsmotstånd > ca 7,5 ohm/km är det en
fördel att förbinda stolparna med en genomgående
marklina. Eljest är det förmånligare att vid varje
stolpe använda flera strålformigt utgående marklinor,
vardera kortare eller högst lika med den största
nyttiga längden.
Inverkan av en mycket god jordning (Ä = 0) av
en marklinas bortre ände diskuteras. Det framgår,
att vinsten blir betydande endast om marklinans
längd understiger den största nyttiga längden.
Inledning.
Att skaffa goda jordningar vid varje stolpe av en
kraftlednings jordlinor, i avsikt att göra linjen så
överspänningssäker som möjligt, har blivit ett av
kraftteknikens viktigaste problem. På ställen, där
den specifika ledningsförmågan hos marken är
mycket dålig, så att man icke med vanliga medel såsom
jordplåtar, i marken nedslagna rör e. d. kan få
tillräckligt lågt jordmotstånd, har man fått tillgripa i
marken nedgrävda ledare av längre utsträckning, i
det följande kallade marklinor. Så snart det blir
fråga om marklinor av någorlunda stor längd, är det
ej längre tillåtet att anse jordmotståndet lika med
avledningsmotståndet, ty strömvågen, som uppstår
vid ett blixtnedslag, behöver tid för att fortplanta sig
utefter marklinan. Teoretiska beräkningar ha
företagits i Amerika av Bewley1, kompletterade med ett
fåtal men mycket värdefulla mätningar med
katod-stråleoscillosraf. Vad beträffar den nämnda teore-
1 Gen. El. Rev., febr. 1934, sid. 73—81.
tiska undersökningen av Bewley har en del rätt grova
och i själva verket onödiga approximationer införts,
varjämte resultatet erhålles i form av en
serieutveckling, som, enligt vad författaren själv medger, är
dåligt konvergent och därför besvärlig att handhava vid
numeriska räkningar. Undertecknad har ansett
problemet väl värt en ny matematisk bearbetning trots
de därmed förenade besvärligheterna, och denna
undersökning, som visar, att en matematiskt exakt
lösning kan erhållas, följer nedan. Problemställningen
har därvid valts så mycket som möjligt i enlighet
med den kunskap vi numera äga om de atmosfäriska
överspänningarnas natur.
Problemställning.
Det amerikanska namnet för marklina,
"counter-poise", är ganska missvisande. Det för tanken till
likabenämnda anordningar i radiostationer, där man
ofta i stället för en jordning använder en
motviktsledning (den kan vara isolerad från jorden), som
skall elektriskt ersätta jordningen. När det gäller
kraftledningar tänker man gärna i analogi härmed,
att en counterpoise skulle kunna ersätta en
jordning, även om den jämte stolpen vore isolerad från
marken. Man föreställer sig då, att de i stolptoppen
upplagda jordlinorna samt marklinorna vid ett
nedslag i stolpen samtidigt uppladdas till samma
potential. På den mellan dem befintliga kraftledningen
induceras då en potential med. samma tecken,
varigenom potentialskillnaden mellan å ena sidan jord- och
marklinor samt stolpen och å andra sidan faslinorna
minskas. Denna minskning kan emellertid blott
uppskattas till något 10-tal procent och är praktiskt
betydelselös. Marklinornas skyddsverkan beror i stället i
alldeles övervägande grad på att de på grund av sin
relativt stora utsträckning möjliggör en minskning av
stolpens jordmotstånd även i dåligt ledande terräng,
och endast denna sida av saken behandlas nedan.
En marklina är ur teoretisk synpunkt att behandla
som en ledning med mycket stor avledning, i vars
med stolpen förbundna ände en strömvåg inmatas.
Ledningens andra ände kan antingen sluta fritt eller
vara förbunden med en jordplåt. Det senare fallet
användes när i närheten av stolpen ett gott jordtag
4 dec. 1937. häfte 12
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
