Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 21 maj 1938 - Rundradions tekniska utveckling, av Ernst Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
samt reducerat klirrfaktorn till ett
minimum. Frekvenskarakteristiken är
numera en rät linje från 25 perioder upp
till 16 000 per/sek, dvs. alla hörbara
frekvenser genomlöpa förstärkaren utan
att undergå någon av frekvensen
av-hängig dämpning.
Den tredje och mest komplicerade
länken i rundradions apparatkedja är
sändareutrustningen. När
telegrafstyrelsen år 1923 började sina försök med
rundradio skedde det i Stockholm med
en amerikansk sändare på 1/2 kW
antenneffekt. (Fig. 4.)
Ett år senare erhölls kungl. maj:ts
tillstånd att uppföra permanenta
rundradiosändare i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Sundsvall och Boden. Härför
inköptes ytterligare 3 amerikanska
sändare av praktiskt taget samma
utförande som den för Stockholm, samt en
tysk sändare på 0,3 kW antenneffekt.
Med dessa sändare lades grunden till vårt nuvarande
nät av rundradiostationer.
Den blygsamma antenneffekten hos dessa sändare
hade sin orsak däri att fabrikanterna av sändarerör
vid denna tid icke lyckats framställa rör för
kommersiellt bruk på större anodeffekt än 500 à 1 000 watt.
Stationernas räckvidd blev med användning av den
tidens rundradiomottagare — som till största delen
utgjordes av kristallapparater — begränsad till ca
30 km.
Genom att sändarna voro konstruerade med endast
en högfrekvenskrets, vartill sändareantennen
kopplades antingen direkt eller induktivt, blev stationens
våglängd mycket instabil, beroende bl. a. på
svajningar hos antennen vid blåst. En frekvensvariation
på flera tusen perioder kunde sålunda förekomma.
Dessutom uppstod en av moduleringen avhängig, rätt
så avsevärd variation i bärvågsfrekvensen, s. k.
fre-kvensmodulering.
Moduleringsgraden —■ vilken kan definieras såsom
den procentuella variation i sändarens antennström,
som åstadkommes av de lågfrekventa
programimpulserna medelst modulatorns inverkan på sändarens
högfrekvenskrets — var ganska låg, ca 30 % mot
90 à 95 % för moderna sändare.
De första sändarna voro beträffande förmågan att
genomsläppa hela tonskalans frekvensband nära nog
lika ofullkomliga som de tidigare använda
mikrofonerna i det att huvudsakligen mellanregistret
utsändes något så när originaltroget, medan höga och
låga toner hade svårt att komma till sin rätt.
Jämfört med de fordringar man nu ställer på en
modern rundradiosändare voro de första i marknaden
utsläppta sändaretyperna efter vad som nyss anförts
behäftade med flera brister, vilka under de gångna
åren genom ett energiskt och målmedvetet arbete av
radioteknici i alla länder så småningom eliminerats
helt eller delvis. Man skulle kunna klassificera de
problem det gällt att i första hand lösa i fem
huvudgrupper, nämligen
1) förbättring av frekvensstabiliteten hos den
utsända bärvågen,
2) förbättring av lågfrekvenskarakteristiken,
3) ökning av moduleringsgraden,
Fig. 4. Telegrafverkets försöksstation för rundradio, Stockholm 1923.
4) förbättring av sändarnas totala verkningsgrad
samt
5) ökning av sändarerörens effekt.
Beträffande förbättring av bärvågens
frekvensstabilitet skedde detta genom införande av s. k.
styrsändare, en självsvängande högfrekvenskrets,
varifrån genom mycket lös koppling till gallret på
slutstegets sändarerör en styrspänning uttogs, som
tvingade slutröret att avge högfrekvensimpulser i
takt med styrsändaren.
Härigenom begränsades frekvensvariationen till
några hundra perioder. Med en sådan styranordning
var den 1,5 kW sändare utrustad, som 1925 uppsattes
i telegrafstyrelsens hus vid Brunkebergstorg, 30 kW
sändaren i Motala 1927 och 10 kW sändarna i
Göteborg, Hörby och Sundsvall 1928 och 1929. Nästa
steg i utvecklingen blev användningen av stämgaffel
eller kvartskristall såsom styrelement för frekvensen.
Stämgaffelstyrningen blev ganska komplicerad genom
den nödvändiga omvandlingen av den lågfrekventa
styrfrekvensen till önskad bärvågsfrekvens.
Betydligt enklare var då användningen av
kvartskristallens egenskap att under vissa betingelser alstra
elektriska svängningar av hög frekvens och med en
förbluffande stabilitet. Kristallstyrning av sändare
började tillämpas hos oss första gången 1929. Numera
har kristallstyrning så gott som fullständigt
undanträngt andra styrningsanordningar och samtliga
statliga sändare i Sverige äro nu kristallstyrda.
Normala garantier för frekvensstabilitet äro
numera ± 1 milliondel av bärvågsfrekvensen vid daglig
justering och ± 5 milliondelar vid månatlig justering.
Kontrollmätningar av alla våra rundradiostationers
bärvågsfrekvenser sker kontinuerligt i en för detta
ändamål upprättad kontrollstation i Enköping.
Förbättringen av sändarnas
lågfrekvenskarakteri-stik kan i stort sett sägas ha varit beroende av
utvecklingen av transformatorer och drosslar för
lågfrekvens. Genom lämplig utformning av järnkärna och
speciell uppbyggnad av lindningarna kunde man redan
på ett tidigt stadium erhålla goda frekvenskurvor
för transformatorer och drosslar för små effekter.
Modulationen, dvs. rundradioprogrammets utstyrning
av sändarens högfrekvenseffekt skedde då antingen
21 maj 1938
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
