Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 9 juli 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
början skall ha gjorts till de utländska stridandes
evakuering. Frågan om ikraftträdandet har för
Italien särskild betydelse därigenom att City
dessförinnan knappast kan medgiva Italien de krediter,
vilka varit en stillatigande förutsättning för avtalet,
och varav Italien, vars finanser hårt ansträngts både av
det spanska kriget och en av felslagen skörd
nödvändiggjord storveteimport,i särdeles hög grad är i behov.
I trots av ovissheten om ikraftträdandet måste man
beteckna avslutandet av det engelsk-italienska
avtalet av den 16 april 1938 såsom en bestämd vinst
för bägge parterna. För Englands del innebär
uppgörelsen att lugnare förhållanden — åtminstone vad
den mellanfolklika politiken beträffar — inträda i
den Närmare Orienten, samt att London-regeringen
återvinner sin rörelsefrihet efter den förolyckade
sanktionspolitiken. Avtalet innebär bl. a. även att
den besvärliga antibrittiska propaganda, som
bedrivits via den italienska radion i östra
Medelhavsländerna, nu skall upphöra. För de ledande männen
inom London-regeringen, dvs. framför allt för
premiärministern Chamberlain och utrikesministern lörd
Halifax, betyder uppgörelsens undertecknande vidare, att
den politik de hävdat i motsats mot Edén och
oppositionspartierna nu lett till ett påtagligt resultat och
därmed bidragit till fredens bevarande under en
synnerligen kritisk period. Förbehållet beträffande
ikraftträdandet är sannolikt mest en gest avsedd att
lugna misstänksamheten inom de egna leden och få
en extra påtryckningsmöjlighet mot Italien.
Huvudsaken är att avtalet kommit till stånd, samt att ingen
av parterna på allvar har för avsikt att låta det falla
för det spanska krigets skull. Den brittiska
regeringen föredrager dessutom utan tvivel en snabb
nationalistseger i Spanien. I det hänseendet råder
intressegemenskap mellan England och Italien.
Däremot vill regeringen i London hindra att Franco för
sin sannolika seger skall bli alltför beroende av den
italienske hjälparen.
Misslyckat fransk-italienskt avspänningsförsök.
Regeringsskiftet Blum—Daladier i Frankrike —
varom mera nedan — torde ha påverkats av det
engelsk-italienska närmandet. Den förflyttning av
maktens tyngdpunkt från folkfrontens mera radikala
till dess mera moderata element, som denna
rege-ringsväxling innebär, kunde väl tänkas medföra
möjlighet också till ett fransk-italienskt närmande. Ett
dylikt måste också sägas i hög grad ligga i bägge
makternas intresse. Frankrike är bundet vid
Storbritannien och kan icke utan dess stöd taga för stora
risker på kontinenten. Ett spänt förhållande både
till Tyskland och Italien innebär en särskilt svår
form av dylik risk. Men även Italien måste med
ständig oro betrakta den periodiskt återkommande
faran för ett franskt ingripande till det
republikanska Spaniens förmån och borde därför med glädje
hälsa möjligheten till en avspänning med Frankrike.
Vad som stått och står hindrande i vägen är
emellertid den allmänna ideologiska folkfrontsåskådningens
alltjämt förhärskande ställning i den franska politiken.
Efter det brittisk-italienska avtalet togs dock ett
allvarligt steg till ett närmande även mellan Italien
och Frankrike, i det att diplomatiska förhandlingar
i detta syfte påbörjades i Rom. Från engelskt håll
torde man med glädje ha sett dessa trevanden och
givit dem sitt stöd. Det visade sig emellertid
omöjligt att vinna de politiskt bestämmande franska
folkfrontsgrupperna för ett effektivt avbrytande av den i
många former verksamma franska hjälp till
Barcelonaregeringen, vilken i verkligheten haft och har
en avgörande betydelse för denna regerings
möjlighet att fortsätta krigföringen. Resultatet blev därför
också förhandlingarnas misslyckande, och Mussolini
gjorde å sin sida den inträdda brytningen ännu mer
klar genom att i ett tal i Genua den lo maj skarpt
anklaga Frankrike för dess hållning till Spanien, där
den franska regeringen, enligt II Duces ord, stod "på
andra sidan barrikaden".
Fastare band Frankrike—England.
Daladier lyckades emellertid samtidigt med biträde
av utrikesministern Bonnet åt ett annat håll
verksamt stärka Frankrikes ställning. Företrädaren Blum,
folkfrontens skapare och inkarnation, åtnjöt ringa
förtroende i City. Daladier kunde däremot räkna
med en hög grad av tillit från detta håll. Detta
medförde bl. a. att hans regering erhöll ett starkt
engelskt finansiellt stöd i sina strävanden att
konsolidera de franska statsfinanserna. Dessutom
lyckades de båda franska statsmännen vid besök i London
i slutet av april vin»a Englands obetingade utfästelse
till stöd vid ett hot mot Frankrikes trygghet. Detta
innebar klara engelska utfästelser till omedelbart och
fullt militäriskt bistånd för ett läge, där Frankrike
utsättes för ett oprovocerat angrepp. En dylik
förpliktelse har visserligen i princip förelegat även
tidigare, åtminstone sedan Locarno-fördragets ingående
1924, men det har aldrig förr givits den fasta,
omedelbart verksamma form som nu skedde. Å andra
sidan har England knappast åtagit sig någon ny
förpliktelse, endast preciserat och skärpt de tidigare
föreliggande. Chamberlain har upprepade gånger
uttryckligen förklarat, att en utvidgning av Englands
åtaganden i fråga om kontinental politik helt och
hållet strider mot hans uppfattning. I själva verket
var också det vidgade engelska stödet åt Frankrike
indirekt en spets mot det fransk-ryska avtalet, som
man föga gillar i London, och det är ingalunda givet
att England skulle stödja Frankrike i ett ingripande
exempelvis för att rädda den nuvarande
tjeckoslovakiska staten.
Abessinien-frågan avvecklas i Genève.
Konsekvenserna för Genève-politikens del av den
engelsk-italienska uppgörelsen drogos vid det 101:sta
rådsmötet med Nationernas förbund, vilket hölls i
Genève den 9—14 maj.
Vad den abessinska frågan beträffar tilläts
visserligen den fördrivne kejsaren Haile Selassie att
plädera sin sak inför rådet, men ingen hänsyn togs —
eller kunde tagas —■ till hans uttalanden, och rådet
beslöt i överensstämmelse med det engelska
yrkandet att fritaga medlemsstaterna från sina
förpliktelser att icke erkänna det genom den italienska
erövringen skapade tillståndet i Etiopien. Som en
konsekvens härav ha numera ett flertal stater erkänt
Italiens nya afrikanska imperium.
De exneutrala och sanktionsförpliktelsema.
Den viktigaste frågan vid rådsmötet gällde eljest
de mindre staternas ställning till sanktionsförpliktel-
324
16 juli 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
