Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 1 okt. 1938 - Örat och hörseln ur teknikens synpunkt, av Georg von Békésy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
störningar och i stället dämpas dessa bort med
lämpliga konstruktioner. I vissa fall kan det dock löna
sig att handla på motsatt sätt.
En undersökning betr. störningar vid låga
frekvenser leder till nya konstruktionselement, t. e.
gummi-metallkombination, såsom en enhet, och man kan på
detta område vänta en rik utveckling inom den
närmaste tiden.
För framställning av långsamma ljudtryck
svängningar, som för mätningarnas riktiga utförande måste
vara rent sinusformiga, använder man sig av
mekaniska luftpumpar med mekaniska efterbildningar av
elektriska filter. Skulle man nämligen direkt
använda vanliga elektriska generatorer, högtalare och
filterelement, skulle dessa antaga fruktansvärda
dimensioner och motsvarande kostnader, då man måste
röra sig med induktanser om 1000-tals henry och
kapaciteter i 1 000-tals juF. Den mekaniska
filterkedjan består helt enkelt av ett glasrör med några
droppar kvicksilver (= induktans), som åtskilja små
luftvolymer (= kapacitet). För mycket stora
induktanser använder man U-rör, kopplade i serie. Ett
filter enligt denna princip kostar endast några kronor
i tillverkning. Silning kan lätt erhållas för
frekvenser från 1 till 100 p/s.
För att elektriskt framställa rena frekvenser i
luften använder man sedan gammalt termofonen
(Braun), speciellt för mätning av hörselgränsvärden.
Övertonshalten är relativt låg hos en dylik apparat.
Anordningen lämnar emellertid små effekter. För att
åstadkomma kraftigare resultat använder man ett
heterodynförfarande, där en wollestonetråd tjänstgör
samtidigt som modulator och ljudalstrare för två
stycken frekvenser av storleksordningen 100 000 p/s,
som få interferera med varandra till önskad frekvens.
Mätning av denna sker medelst likriktning, och de
erhållna impulserna få påverka ett relä, som upp- och
urladdar en kondensator från en konstant
spännings-källa. Strömmen genom kondensatorn ger ett direkt
mått på frekvensen.
Mätningar av örats frekvenskarakteristik visa, att
låga frekvenser < 18 p/s verkligen höras och icke
endast kännas såsom vibration i örat. Man kan
konstatera detta genom att använda båda öronen och
tillföra olika amplituder för vardera. Man finner då, att
hörselförnimmelsen liksom flyttar sig inne i huvudet,
medan känselförnimmelsen ligger kvar vid
trumhinnan.
Av visst praktiskt intresse är att konstatera var
övre hörselgränsen, dvs. smärtgränsen är belägen.
Om man nämligen t. e. i en flygmaskin har så stort
buller, att man kommer i närheten av denna, har man
icke längre någon nytta av att förstärka t. e. tal för
att överrösta detta buller, då örat över huvud taget
icke kan uppfatta starkare ljud. Man måste alltså i
stället eliminera det störande bullret.
Hörselmätningar äro i hög grad subjektiva
(definitionen på subjektiv och objektiv är enligt dr Békésy
ofta nog att vad en viss författare säger är objektivt
men alla andra äro subjektiva — enligt dennes
mening). Det ligger vid försökens utförande nära till
hands att anse, att de skola utföras efter samma
metoder som vanligt psykotekniska prov. Detta
är emellertid felaktigt, då man vid hörselmätningar
vill ha medelvärden för ett antal människor och
icke urval såsom vid psykotekniska prov. Man
måste emellertid se till, att alla prov utföras så att
man när som helst kan kontrollera mätningens
noggrannhet.
Som exempel på en dylik undersökning må nämnas
en som gällde planering av en ny musiklokal. Olika
musikdirektörer tillfrågades om sina åsikter om olika
andra musikrum. Alla förklarade, att de just inte
märkt någon skillnad på olika lokaler. Man skulle
alltså vara böjd att tro, att lokalens akustiska egenskaper
icke skulle ha något nämnvärt inflytande. Det
ordnades därför försök i rum med olika
efterklangstider och vederbörande musici fingo provspela i de
olika lokalerna. Alla konstaterade omedelbart, att
samtliga rumstyper voro oanvändbara. Det uppstod då
frågan, huruvida dessa herrar över huvud taget kunde
observera rummens olika efterklangstid. Prov
utfördes därför på så sätt att i ett piano inmonterades en
apparat för mätning av ljudstyrkan, som
kontinuerligt registrerade styrkan inuti pianot. Om rummet
har lång efterklangstid, får den spelande det
intrycket, att ljudet är starkt i rummet, varför han dämpar
sitt spel och tvärtom. De erhållna registreringarna
visa förbluffande goda resultat. Man erhåller från en
och samma musiker vid olika tillfällen, då man
arbetar med samma efterklangstid, kurvor, som äro
fullkomligt identiska. Vid minskning av
efterklangstiden ökar pianisten automatiskt styrkan i sitt spel,
och man märker detta på att pianopassagerna öka i
amplitud. Fortissimot kan däremot icke ökas utöver
vad som redan presterats. Yid dessa mätningar
upptäcktes en märkvärdig sak. Enklare musikstycken
kunde alla förmås att spela på sådant sätt, att
registreringskurvorna gåvo ovannämnda resultat. När
det däremot gällde svårare musikstycken, som krävde
större behärskning av tekniken, konstaterades att
medelmåttorna icke längre visade någon inverkan av
olika efterklangstid, medan däremot alla tekniskt
verkligt kunniga individer tydligt reagerade för dess
ändringar. Detta beror tydligen på att de förra måste
ägna så mycken energi åt själva det mekaniska spelet,
att de ej ha tid över att höra på musiken. Denna
metod ger alltså en möjlighet att objektivt bedöma
en musikers tekniska kunnande.
För alla mätningar gäller, att deras resultat skall
bedömas efter de fel, som mätningen har, och för alla
vanliga mätningar räknar man med felfördelning
enligt den Gausska lagen. Yid hörselmätningar däremot
blir felfördelningen något annorlunda, då felen icke
så mycket härröra från mätmetoderna som från
förändringar i mätobjektet självt. Enligt den
Weber-Fechnerska lagen ändrar sig ljudstyrkeförnimmelsen
stegvis med retningen i små element. En matematisk
betraktelse över detta förhållande leder till att den
Gausska felkurvan skall ersättas med en feltriangel,
då det gäller att mäta hörselförnimmelsernas
oberoende av ljudintensiteten, och företagna mätningar
visa, att detta också gäller i praktiken. Sålunda har
man på egendomliga omvägar konstaterat riktigheten
i den Weber-Fechnerska lagen.
I övrigt bör man vid alla ljudmätningar vara
mycket försiktig med uttröttningsfenomen, dvs. sådana
fenomen som kunna uppstå, då man utför i på
varandra följande olika ljudstyrkor med mer eller mindre
långa intervaller. Det kan mycket väl hända, att man
uppfattar en ljudtrycksökning som en minskning i
hörselintensiteten och tvärtom.
10 sept. 1938
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
