Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 24 dec. 1938 - Kemisk forskning och dess betydelse för den kemiska industriens utveckling, av S. Nauckhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
för luftkvävets fixering, vilka alla utvecklats genom
målmedveten kemisk forskning, nämligen
Birkeland-Eydes lutfförbränningsförfarande med
salpetersyra resp. kalksalpeter (Norge-salpeter) som
slutprodukter;
Frank-Caros cyanamidmetod med gödningsämnet
kalkkväve samt olika ammoniakprodukter och
urinämne som slutprodukter samt
Haber-Bosch syntetiska ammoniakmetod med olika
ammoniakföreningar samt salpetersyra och nitrater
som slutprodukter.
Många av oss minnas nog vilket oerhört uppseende
det på sin tid väckte, när det meddelades, att det
hade lyckats den norske fysikern Birkeland att i en
speciellt konstruerad elektrisk ugn förbränna luftens
kväve med hjälp av luftsyret till kväveoxider och
salpetersyra, och flera av de här närvarande ha väl
också haft tillfälle att se och beundra de ståtliga
anläggningar, som det på Eydes initiativ bildade
företaget Norsk Hydro-Elektrisk Kvælstof A/S uppförde
vid Notodden och Rjukan i Vestfjorddalen i Norge
för industriell tillämpning av denna metod.
Men vi ha också haft tillfälle erfara, hurusom denna
process i och med Haber-Bosch-metodens snabba
frammarsch helt förlorade terräng på grund av den
stora energiförbrukningen per enhet fixerat kväve i
jämförelse med den senare metoden. Om man
framställer det för ammoniakbindningen enligt
Haber-Bosch nödvändiga vätet på elektrolytisk väg, vilket
kan ske endast om mycket billig energi står till
förfogande, förbrukas icke mera än ca 1/5 av det
energi-belopp, som åtgår vid luftförbränningen, räknat på
samma mängd bundet kväve. Norsk Hydro har också
sedan 1927 till huvudsaklig del lagt om sin
tillverkning enligt det senare systemet, ett intressant
exempel på vad forskningen betyder för den med stora
ekonomiska uppoffringar anlagda kemiska industrien.
Som exempel på framgångsrik teknisk vetenskaplig
forskning anfördes den snabbhet, med vilken
Haber-Bosch-metoden utvecklades med alla dess invecklade
processer och oerhört omfattande katalysatorstudier
och ej minst lösandet av de gigantiska
konstruktionsproblem, som de vid denna process använda enorma
trycken och höga temperaturerna medförde. 1904
började Haber sina experiment, 1908 övertogs
uppfinningen av Badische Anilin- und Sodafabrik under
Boschs ledning och redan efter 3 års
experimentarbete med den tekniska utformningen av processen
kunde en fabrik med en årsproduktion av ej mindre
än 1 000 ton kväve igångsättas och 2 år senare var
produktionen uppe i 6 000 ton. Här visade sig den
oerhörda slagkraften hos Badische Anilin- und
Sodafabriks stora forskningslaboratorium, vilket redan vid
denna tid sysselsatte många hundra kemister och
teknici.
Det är ju välbekant, att Tyskland under
världskriget, huvudsakligen tack vare en kraftig expansion
av Haber-Bosch-processen, ej blott lyckades göra sig
oberoende av salpeterimporten utan även utan större
svårigheter kunde fylla kvävebehovet för den
ständigt stegrade ammunitionsförbrukningen. Ehuru
fullständigt avspärrat från tillförsel utifrån, hade
Tyskland bättre tillgång på denna viktiga vara än sina
fiender, U. S. A. möjligen undantaget. Trots energiska
försök hade man icke i något annat land under kriget
lyckats få till stånd någon tillverkning av kvävepro-
dukter enligt högtrycksmetoden och det oaktat
principerna för densamma redan tidigare varit
publicerade, bl. a. i ett föredrag vid kongressen för tillämpad
kemi i New York 1912. Det var först efter fredsslutet
och den därmed följande ockupationen av Rhenlandet,
som Haber-Bosch-metoden i alla sina detaljer blev
bekant därigenom att ententkommissionens tekniska
experter fingo tillfälle att ingående studera
anläggningarna och därefter publicerade utförliga artiklar
därom i de kemiskt-tekniska tidskrifterna. Därmed
följde i raskt tempo nya metoder, alla mer eller
mindre varianter på originalprocessen, såsom Fauser,
Casale, Claude m. fi., och fabriker enligt dessa system
växte upp i de flesta europeiska länder liksom i Japan
och Amerika. F. n. finnas över ett hundratal
anläggningar för syntetisk ammoniak och därav framställda
gödningsämnen, salpetersyra m. m., och av den
sammanlagda världsproduktionen av syntetiskt kväve,
f. n. uppgående till 1,9 mill. ton, torde den
syntetiska ammoniaken representera minst 1,5 mill. ton.
Den totala produktionskapaciteten hos samtliga
fabriker för syntetiskt kväve är f. n. 3,76 mill. ton.
Vad denna kvantitet i verkligheten betyder, får man
kanske bäst ett begrepp om, då man jämför den med
produktionen av kväve i chilesalpeter, som före kriget
uppgick till ca 400 000 ton pr år.
Och liksom det ej är svårt att påvisa den kemiska
forskningens betydelse för lösandet av
luftkvävefixe-ringens många olika problem, på samma sätt och
kanske ännu mera påtagligt kan man här konstatera
kolforskningens framgångar i de storartade tekniska
och industriella resultat, som bensinsyntesen innebär.
Det slutgiltiga målet, att producera syntetisk bensin
lika billigt som naturbensinen, är visserligen ännu ej
uppnått, men det är väl numera ej någon, som tvivlar
på att inte också detta skall bli möjligt, där
naturliga förutsättningar, dvs. lämpliga och tillräckligt
billiga råmaterial, finnas.
Det är nu snart ett kvarts sekel sedan, som jag på
det baltiska ingenjörsmötet i Malmö omedelbart före
krigsutbrottet hörde en av våra tyska gäster, en
relativt ung man, omtala, att han sedan någon tid tillbaka
sysslade med uppgiften att nedbryta stenkolet i dess
grundbeståndsdelar för att sedan under addering av
väte åter foga dessa tillsammans till andra och mera
högvärdiga produkter, framför allt oljor. Vi, som
lyssnade till hans resonemang, tyckte nog, att det lät
betydligt utopiskt, men att så ej var fallet framgår
därav att mannen i fråga 17 år senare tilldelades
nobelpriset i kemi för sina förtjänster om bensinsyntesen.
Hans namn var Friedrich Bergius. Samma år,
1914, grundades för övrigt de båda Kaiser-Wilhelm
Kohlenforschungsinstituten i Mulheim och Breslau
och de forskningsresultat beträffande stenkolets kemi,
som där vunnits, äro också av grundläggande
betydelse för bensinsyntesens utveckling.
När Bergius och hans medarbetare efter 15-årigt
experimenterande, de senare åren i intimt samarbete
med I. G-. Farbenindustrie, nått fram till en i
storindustriell skala användbar metod, lära ca 20 mill. Rm ha
förbrukats på dessa experiment. Den första fabriken,
med en kapacitet av ca 30 000 ton oljor årligen,
uppfördes i Duisburg och snart följde jätteanläggningen
i Leuna-Merseburg, som f. n. har en kapacitet av ca
350 000 ton bensin per år. Enligt Bergius-metoden
arbeta ytterligare ett flertal anläggningar, icke blott
600
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
