Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 7. Fyra olika typer av elektrodanordning’ vid tändstift
för flygmotorer.
A. Här användes i regel tre till fyra jordförbundna elektroder.
B. Ringformigt gnistgap. Två till fyra hål i den
jordförbundna elektroden. C. Sektorformigt gnistgap med fyra
sektorer. D. Tre eller fyra jordförbundna elektroder i form av
trådar med rektangulärt tvärsnitt. Flat centrumelektrod.
En luft- eller gasström kan samtidigt "blåsa" ionerna
ur deras normala kurs, med resultat att gnistgapets
motstånd ökas avsevärt. Som följd härav stiger
spänningen på gnistgapet så högt, att om någon svag
punkt finnes i isolationen denna i stället genomslås.
Förstklassig glimmerkvalitet och lämpliga
"atmosfäriska" förhållanden vid gnistgapet utgöra sålunda det
säkraste medlet att undvika dylik punktering.
För några månader sedan framkom ett nytt
isolationsmaterial, på vilket man ställt förhoppningar, att
det skall visa sig erbjuda en god lösning av detta
problem, nämligen aluminiumoxid i form av korund,
sintrad så, att porositeten är praktiskt taget lika
med noll. Enligt vad fabrikanten påstår, består detta
material av nästan kemiskt ren aluminiumoxid och
något bindemedel finnes ej kvar, då
tillverkningsprocessen avslutats. Denna sintrade aluminiumoxid
framställdes först av Siemens i Tyskland under
namn av Sinterkorund. A. C. använder detta material
för framställning av tändstift vid sina fabriker i
U. S. A. och England, men användning i flygmotorer
har hittills endast förekommit försöksvis.
Sinterkorunden har utmärkt god
värmeledningsförmåga och angripes ej lätt av
förbränningsprodukter från blyblandad bensin. Svårigheten med detta
material ligger i stället i framställningen. Det hai
nämligen visat sig svårt att framställa en likformig
kvalitet och sintringstemperaturen är utomordentligt
hög, omkring 1800°C. Det är ännu för tidigt att yttra
sig om detta ämnes lämplighet för tändstiftsisolation,
men så mycket kan anses fastslaget, att det besitter
vissa, för detta ändamål synnerligen lämpliga
egenskaper. Förutom dess okänslighet för kemiska
angrepp vid höga temperaturer och dess goda
värmeledningsegenskaper ligger också dess
utvidgningskoeffi-cient närmare elektrodmaterialets, i synnerhet
nickeltråds, än keramiska produkter som exempelvis
silli-manit. Detta är särskilt viktigt, ty olika
utvidgningskoefficient hos elektrodmaterial och isolator
medför svårigheter med elektrodens fästande och
förstör den termiska kontakten i likhet med, vad som
inträffar med nu använda isolatorer av keramiska
produkter.
På grund av detta materials natur, är det
förmodligen svårare att fästa en isolator av sinterkorund vid
tändstiftets ytterhölje så, att ej gasläckage uppstår
och man kommer måhända därhän att man i stället
konstruerar ett tändstift, som ej är isärtagbart. Detta
innebär enligt förf. mening ingen nackdel, ty
därigenom kan man få fram en kompaktare
konstruktion. Ett sådant tändstift kan också utan nackdel
rengöras medelst sandblästring, en metod, som för
närvarande med fördel användes för rengöring av
tändstift för bilmotorer.
Sådana tändstift, tillverkade i stor skala, torde
också kunna komma att framställas till ett så pass
lågt pris, att de kunna betraktas som
förbrukningsmaterial och kasseras när centrumelektroden förstörts
av erosionen. Då skall emellertid livslängden hos den
isolerade elektroden exempelvis vara 700—1000
timmar, och under denna tid endast de jordförbundna
elektroderna behöva utbytas eller justeras.
Vad beträffar spetsarna på elektroderna — den
isolerade och de jordförbundna — så bör här
uppställas följande fordringar: Det material, av vilket
den isolerade centrumelektroden är utförd, får ej
vara mottagligt för korrosion eller erosion, varken
på grund av påverkan av den elektriska gnistan och
därmed följande fenomen eller av
förbränningsgaserna eller av bådadera i förening. Dessutom fordras,
att det ej kräver särskilt hög arbetsspänning hos
gnistinduiktorn samt att det har god
värmeledningsförmåga. Urladdningsspänningen skall vara låg,
vilket i regel uppnås genom att göra gnistgapet
ring-eller sektorformigt.
Båda polernas elektroder skola vara så utformade,
att de lätt avleda värme i riktning mot den isolerade
tilledningen respektive tändstiftets jordförbundna del.
Man ser ofta att det syndas mot denna regel. I en
del fall har man satt en kopparhylsa över
centrum-elektroden, men det är tvivelaktigt om den termiska
kontakten mellan denna och elektroden är så pass
god, att hylsan gör någon nytta ur
värmebortled-ningssynpunkt. Oftast är det nog bättre att
taga-bort denna hylsa och i stället öka diametern på
tillledningen, så att härigenom bättre
ledningsförhållanden för värmet uppstå. Måhända kunde man påräkna
bättre resultat om kopparn götes runt
elektrodmaterialet och det hela sedan droges ned till lämplig
dimension, eller om kopparn hårdlöddes på
elektroden.
Vad beträffar uppkomsten .av brännskador, så
undvikas dessa om elektroderna givas en sådan
utformning, att gnistan kan röra sig över en tämligen stor
yta och ej tvingas att bita sig fast i en punkt. Ett
prov på en väl konstruerad centrumelektrod ger
fig. 7. Man måste emellertid vid detta slags
tändstift se till, att de jordförbundna elektroderna vid
justeringen bringas att intaga lika stora avstånd till
centrumelektroden runt hela gnistgapet. Det tjänar
därvid ingenting till att endast böja in dem, ty
därigenom åstadkommer man måhända endast, vad man
vill undvika, nämligen att gnistan blir stationär och
erosionen härigenom ökas.
En lovande nykonstruktion har nyligen utprovats
14
19 febr. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
