Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Byrådirektör Malmgben fungerade såsom ordförande
och hälsade kvällens föredragshållare jämte inbjudna
flygintresserade välkomna. Sedan till justeringsmän
utsetts tekn. dr F. Dahlgren och civiling. A. öman företogs
val av styrelse och funktionärer inom SEIF för
arbetsåret 1939. Valnämndens och styrelsens förslag följdes
till alla delar och de nya representanterna blevo alltså:
Styrelse: ordförande tekn. dr Ivar Herlitz, v.
ordförande tekn. dr Fredrik Dahlgren och civiling. Torsten
Lundell, sekreterare civiling. Inge Svedberg samt
civiling. Torvald Malmström, ceremonimästare ingenjör
Wol-mar Wrangel, övriga ledamöter civiling. Uno Lamm, fil.
dr Mogens Mateli, byråingenjörerna Gustaf Swedenborg
och Einar Malmgren, linjeingenjör Erik Glas och civiling.
Sven Svidén, klubbmästare civilingenjörerna Åke
Vret-hem och Olle Wägeus.
Revisorer: förste byrådirektör Axel F. Gustrin och
verkstadsdirektör Helge Ericsson.
Representanter i ’Svenska teknologföreningens
styrelse: ordinarie tekn. dr Ivar Herlitz och byrådirektör
Einar Malmgren, suppleant direktör Hemming Johansson.
Redaktör för "Elektroteknik": civiling. A. Julius
Körner.
Representanter i Svenska teknologföreningens
biblioteksnämnd: civiling. Axel Widström och byråingenjör
Gustaf Swedenborg.
Sedan ordföranden därefter påpekat, att julfest
kommer att hållas den 10 december och manat till livligt
deltagande, överlämnade han ordet till ingenjör A.
Ta-kangek, Oslo, som talade om "Navigering av fly ved hjelp
av radiopeiling".
Ingenjör Taranger påpekade att en flygares bästa
navigationsinstrument i vackert väder är hans syn, med
vilken han kan kontrollera både väg, höjd och balans.
Vid dålig väderlek eller i mörker måste synen ersättas
med instrument, t. e. pejl, kompass, höjdmätare,
konstgjord horisont och lägesindikator.
Föredraget omfattade närmare beskrivning av olika
pejlanordningar. I en jämförelse mellan direkt och
optisk navigering av radiopejling visade ingenjör Taranger,
hur man kan bestämma en flygkurs genom pejling mot
två fyrar eller mot en fyr, som eventuellt kan ha
roterande karaktär, varigenom man på ett enkelt sätt kan
bestämma även avståndet till denna. Vidare redogjorde
föredragshållaren för huru målflygning försiggår och hur
man då korrigerar för avdrift om man icke vill gå i en
hundkurva.
Konsten att bestämma riktningen av en radiovåg
kallar man radio-goniometri. Sedan länge har man känt till
ramantennens förmåga att verka såsom riktantenn. Som
bekant mottager en radiostation medelst ramantenn med
max. styrka, då ramens plan pekar mot stationen och
minimistyrka då samma plan är vinkelrät mot
riktningen mot stationen. Den saknar emellertid sidokänsla,
dvs. man kan icke avgöra på vilken sida om ramens plan
en station befinner sig. Riktningsdiagrammet, den
bekanta 8: an, består ju av två lika delar på ömse sidor om
ramens plan. Genom kombination av ramen med en
vertikal antenn, som i och för sig har samma känslighet i
alla riktningar, kan den resulterande kurvan göras
asymmetrisk, varigenom man får möjlighet att absolut
fastlägga riktningen till en sändare. Pejlskärpan är
emellertid mindre för kombinationen än hos ramen ensam.
Normalt använder man sig av minimet då man pejlar en
station, emedan maximet är mera flackt. Vid stark
störningsnivå kan då en pejling i maximal riktning giva
bättre resultat.
Målflygning kan utföras om flygplatsen har sändare.
Genom en enkel metod kan flygaren erhålla direkt
visuell indikering av sitt läge i förhållande till riktningen
till flygplatsen. Man använder en ramantenn med den
vanliga 8-formade riktningskarakteristiken i kombina-
tion med en rak antenn med cirkeldiagram. Genom en
rytmisk omkoppling av fasen i vertikalantennen erhåller
man ett kombinationsdiagram, som består av en kardioid,
liggande växelvis till vänster och höger. Differensen
mellan de strömmar, som för de olika
riktningsdiagrammen erhållas i mottagaren, är ett direkt mått på
riktningen av den mottagna vågen. Flygaren får alltså ett
besked att han är ur kursen, men ej huru mycket. Vid
målflykt korrigerar man vindavdriften med vridning av
ramen relativt maskinens längdaxel.
Metoden kan också överföras till en direktvisande
anordning, som ständigt anger riktningen till
radiostationen relativt planets längdaxel. I detta fall låter nian
ramen rotera med t. e. 5 varv/sekund. Den ger då i
mottagaren en ström, som varierar med dubbla
frekvensen, dvs. 10 p/s. Denna ström föres till en spole, som
rör sig i en fasmätare. De övriga spolarna matas från
en generator, som ger samma frekvens som
ramströmmen. Fasvinkeln mellan den senare och strömmen i de
fasta spolarna är ett direkt mått på den önskade vinkeln
och kan direkt anges med en visare placerad på
vridspolen.
Vid pejling måste man noga känna alla på resultatet
inverkande faktorer, då annars falska pejlingar med
katastrofala följder lätt kunna erhållas.
Speciellt bör man taga hänsyn till natteffekten, vilken
uppstår genom att vågen inkommer till mottagaren med
sitt polarisationsplan, vridet relativt den ursprungliga
riktningen. Ett sådant fel kan uppstå därigenom att
vågorna gå flera vägar och de som reflekteras i
heaviside-skiktet få polarisationsplanet vridet. Felpejlingar intill
90 ° kunna på detta vis uppstå. Effekten uppträder mest
en timme före och efter solens upp- och nedgång. Vid
flygsändare kan den av vinden horisontellt släpade
antennen åstadkomma felpolariserade vågor. Man måste även
taga hänsyn till flygplanets höjd och om detta befinner
sig i fri riktning eller ej, dvs. över eller under
horisonten relativt mottagaren. Botemedlet mot natteffekt är att
använda antenner som ej mottaga horisontella
komposanten av den infallande vågen, dvs. Adcock-pejlare. I
detta system användes ett flertal vertikala antenner som
kopplas till en s. k. goniometer. Det för mottagaren
erhållna riktningsdiagrammet blir fullkomligt lika det, som
erhålles för en ramantenn, och entydig
riktningsbestämning erhålles även här genom tillsats av en extra
vertikal antenn.
Fel kunna även erhållas vid pejling av den direkta
jordvågen, beroende på markens beskaffenhet, förekomst
av ledningar etc. I detta fall kan då en noggrann
kalibrering av markpejlstationen avhjälpa svårigheterna.
För att flyget skall kunna taga sig fram utan
pejl-stationer på marken har man börjat utbygga ett system
av trianglar av riktade radiosändare över hela Europa.
Frekvensdifferensen mellan olikr triangelsystem är 3 000
p/s och tecknen givas inom en triangel med en minuts
mellanrum. I Frankrike användes för detta system även
roterande fyrar, varvid man i ett flygplan kan bestämma
riktningen till fyren utan hjälp av särskild pejlapparat,
blott med hjälp av klocka och hastighetsmätare. Detta
har en viss betydelse för sportflygplan. För framtiden
hoppas man att systemen för kortvågspejl skola
förbättras och tror att dessa komma att arbeta med stor
säkerhet. På det sista året har man även provat system
med zenith-indikering för att flygaren skall observera
då han passerar vissa punkter under inflygningen till
en landningsplats. Radiohöjdmätare har även
demonstrerats och överhuvudtaget hoppas man enligt ingenjör
Taranger på att inom få år flygsäkerheten skall högst
väsentligt förbättras med hjälp av radioutrustning.
Sedan ordföranden avtackat ingenjör Taranger för
hans eleganta föredrag vidtog supé och klubbafton.
Sg.
196
6 aug. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
