- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Skeppsbyggnadskonst och flygteknik /
34

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig. 16. Transportinrättning för skidflygplan.

Fig. 17. övningsplanet "Tuisku".

Skidornas profilering är följaktligen av nytta blott i
snabba flygplan.

I samband med skidflygplan bör man ännu taga i
betraktande inverkan av skidornas användning på
fjäderstöttor. Vid konstruktion av landningsställets
fjäderstöttor antager man vanligen, att hjulens
gummiringar absorbera en del av planets
landnings-energi. Den på däcken kommande delen är ca 30—50
% av hela arbetet. Resten absorbera fjäderstöttorna.
Då flygplanet förses med skidor, bortfaller den del
av arbetet, som kommer ringarna till del, och
fjäder-stöttorna komma att absorbera hela landningsenergien.
Detta bör man taga i betraktande och förse
skidflygplan med tillräckligt stora fjäderstöttor.

Skidflygplan böra för underlättandet av transport
i hallar och på snölösa ställen förses med
transporte-ringshjul. Å fig. 16 synes ett förfaringssätt, som i
praktiken givit goda resultat. I den öppna ändan av
landningsställets axelrör inskjutes ett med knäaxel
försett hjul.

Vid inskjutningen håller man axeln i sådan
ställning, att hjulet icke berör marken. Då knäaxeln är
på sin plats, vändes den med tillhjälp av en hävstång
ca 120°, varvid hjulet kommer i kontakt med marken
och lyfter skidans botten några centimeter från
marken. Knäaxeln fästes i denna ställning genom att
insticka en säkerhetsbult genom knäaxeln och
landningsställets axelrör. Hävstången kan härefter
avlägsnas.

Då flygmotorernas varvtal ständigt ökats, hava
även av motorn förorsakade vibrationsföreteelser
blivit allt allmännare. I flesta fall kan man samtidigt
märka resonans med någon del av flygplanet,
vanligtvis flygkroppen. Som ett skolexempel kan anföras
ett av motorn förorsakat vibrationsfall i
övningsplanet "Tuisku". Flygplanet var försett med en 215
hk motor, vars max. varvtal är 2 090 v./min. Vid

varvtalet n— 1 700 v./min. uppstod i flygplanet en
stark vibration, som befanns härleda sig från motorn.
Med tillhjälp av en självregistrerande
vibrationsmätare bestämdes det även, att vibrationstalet var
1 700 v./min. eller samma som varvtalet, vid vilket
vibrationen förekom. Denna samt andra
omständigheter tydde därpå, att vibrationen åstadkommits av
torsionssvängningar, vilka i sin tur förorsakats av
motorns otillfredsställande utbalansering.

Då vibrationens natur på så sätt blivit preliminärt
bestämd, gällde det att studera av vilka faktorer och
på vilket sätt vibrationstalet var sammansatt. Detta
framgår ur vibrationstalets formel:

60 1 / C

V=Z2nV U

där C är torsionsstyvhet av motorbocken samt
flygkroppens främre del och lp de vibrerande delarnas
polära tröghetsmoment i förhållande till
vibrationsaxeln.

C bestämdes på två olika sätt, genom experiment
och genom beräkning. Experimentell bestämning
skedde medels torsionsprov av motorbocken och
flygkroppens framdel. Genom att mäta torsionsvinkeln
<p, som åstadkommes av ett bestämt torsionsnioment
M, erhåller man torsionsstyvhet ur formeln:

T

Torsionsprovets utförande är framställt å fig. 18. För
bestämmandet av värdet C genom beräkning
uppmättes i samband med torsionsprovet spänningar i
motorbocken och närliggande delar av flygkroppen
med tillhjälp av H u g g e n b e r g e r s tensiometrar.
Spänningarna bestämdes även genom beräkning,
varvid liknande resultat erhöllos. Genom att beteckna
det yttre torsionsmomentets och de i stavarna
uppkomna inre spänningars arbeten lika stora, erhåller
man likheter:

1 M-<p = àfo2-dv=èI°!>-F-l<

där E är materialets elasticitetsmodul, os den av
momentet M uppkomna spänningen i staven s, Fs
stavens tvärsnittsarea samt ls dess längd. Ur
formeln erhålles torsionstyvheten:

_ M _ E • M2
cp 2 o2s ■ F, • ls’
På experimentellt sätt och genom beräkning erhållna
C-värden voro lika stora.

Fig. 18. Torsionsprov av motorbocken och flygkroppens
framdel i övningsplanet "Tuisku".

34

16 april 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:21:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1938s/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free