Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1939 - Belastningsförhållanden och elektrodproblem vid stora elektrostålugnar, av S. von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
period är ur elektrisk synpunkt av relativt
orolig- karaktär och möjligheterna för en
ideell effektreglering under denna period
äro små. Då den oroliga delen av denna
period har en relativt kort varaktighet,
vanligtvis 10—15 minuter, brukar det
vara vanligt att mildra
belastningsförhållandena genom att låta processen försiggå
med reducerad effekt och med högre
extra reaktanser än vanligt inkopplade.
Ugnen köres härvid med 30 % drossel och
154 volts spänning.
Under den egentliga
smältningsperioden kör man sedan med den för ugnen
maximerade effekten, med undantag
endast för de korta stunder de s. k. rasen
inträffa och med en viss avtrappning mot
slutet av perioden för att skona ugnen
för överhettning.
Då all insats är smält, föres chargen
vidare med hänsyn till den ståltyp, som
skall tillverkas. I första diagrammet har
stålet färdigställts på enklaste sätt,
egentligen blott med innehållande av rätt
analys och tappningstemperatur, men enligt
det andra diagrammet har en
nedfärsk-ningsperiod efterföljts av en lång
raffineringsperiod, båda föregångna av
slaggdragning och tillsats och insmältning av
ny slagg på stålbadet. Under
raffineringsperioden gäller det beträffande
belastningen i stort sett endast att hålla
vissa temperaturer i ugnen och detta
under så skonsamma förhållanden som
möjligt för ugnens väggar och valv. Denna
period karakteriseras alltid av
förhållandevis låga effekter. När chargen är färdig att
tappas, begynner den i belastningshänseende
ävenledes viktiga stilleståndsperioden, omfattande
tappning, "avlagning" och chargering, varunder
belastningen är noll.
För 4,;5-tons högfrekvensugnen är angivet dels en
charge med kall insats, dels en övertappning av
flytande bessemerstål. Efter insmältning av den kalla
chargen följer en slaggdragning med efterföljande
väntan på analysering m. m., varefter temperaturen
justeras och chargen färdigställes och tappas. Yid
flytande insats tages först temperaturen upp under
full effekt — samtidigt insmältas vissa
legeringsämnen — efter slaggavdragning har i detta fall följt
en färskningsperiod och slutligen färdigställning i
likhet med föregående.
Vill man nu anställa jämförelse i
belastningsförhållanden mellan olika stålugnar av olika storlek och
typer eller mellan ugnar med olika körsätt eller
mellan andra elvärmeugnar och stålugnar, så får man
den enklaste jämförelsegrunden i förhållandet mellan
medeleffekten och maximaleffekten för de olika
ugnarna och man bör då som medeleffekt räkna
effektmedelvärdet under ett cykliskt värmeförlopp,
dvs. när det gäller stålugnar, under tiden mellan
starten för en charge och starten för nästa charge.
Jag kallar detta belastningsfaktorn för ugnen och
denna utgör således medeleffekten i procent av
maximala effekten. De i diagrammet införda
procenttalen för denna belastningsfaktor ånge de verkligt
-fota/ chorget/d—
f/y/ mso/s
Fig. 1. Belastningsförhållanden vid elektrostålugnar.
erhållna värdena för längre tids körning av
ifrågavarande ståltyp. Värdena variera som synes från 40
till 70 % och ett närmare studium av orsaken till
dessa variationer är av stort intresse.
En lång raffineringstid sänker belastningsfaktorn
högst avsevärt, såsom framgår av diagram 2 i
jämförelse med diagram 1. En hög maximal smälteffekt
i förhållande till erforderlig effekt under
raffineringsperioden sänker naturligen även belastningsfaktorn
— jämför nr 2 med nr 3 — men för att kunna erhålla
en produktion av ekonomisk storlek har det för
allround-ugnar beräknats, att maximieffektens
gynnsammaste värde i stort sett bör ligga vid ca 3 ggr
den erforderliga effekten under raffineringsperioden.
Enligt denna regel är således maximieffekten väl
låg på 7-tons ugnen men medför detta i stället
osedvanligt hög belastningsfaktor.
Av stor betydelse är att dödtiden mellan chargerna
är så kort som möjligt. Med korgchargering vid dën
större ugnen räkna vi normalt 20 min., medan den
hälften så stora ugnen med handchargering erfordrar
ca. 80 min. Om denna ugn kunde korgchargeras,
skulle belastningsfaktorn stiga till inom parentes
angivna värde 65—70 %.
Diagrammen ge vidare belysande exempel på vikten
av att transformatorns storlek avpassas efter den
tillverkning stålugnen är avsedd för. Hög effekt kan
med fördel användas vid tillverkning av enklare
kvaliteter utan raffinering, då ugnen med rätta kan
karakteriseras som en "nedsmältningsmaskin". Över-
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
