Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Skogen — vår största naturtillgång, av T. Hernod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kr., medan produktionen av sågat virke hade ett
avsevärt mindre värde, närmare bestämt 213 mill. kr.
Detta innebär, att en kubikmeter råvara i
massaindustrien gav upphov till ett produktvärde av 28,80 kr.,
medan samma produktvärde i sågverksindustrien
stannade vid 19,kr.
Yill man därjämte ta hänsyn till det förhållandet,
att omkring en fjärdedel av råvaran för
sulfatmasse-industrien utgöres av sågverksavfall, nedgår
massa-industriens produktvärde till ca 26,40 kr. pr
kubikmeter råvara mot förenämnda 19,35 kr. i
sågverksindustrien. Även om den senare siffran med viss rätt
skulle kunna höjas något genom att inräkna det
mervärde, som uppstår genom hyvlingen av en del av
det sågade virket, så torde de anförda siffrorna dock
representera ett nöjaktigt utslag för massaindustriens
förmåga att genom mera höggradig förädling utvinna
ett högre värde av råvaran från skogen än vad
sågverksindustrien kan uppnå.
Denna högre grad av förädling får emellertid icke
sitt uttryck i en mera arbetskrävande produktion pr
enhet råvara utan i ett ökat ianspråktagande av andra
produktionsmedel — bränsle, kraft, diverse
hjälpmaterial (kemikalier etc.) — samt icke minst genom
de högre kostnaderna för underhåll, avskrivning och
förräntning av massaindustriens dyrbara
anläggningar. Dessa andra produktionsmedel hämtas till
alldeles övervägande del inom landet, under det att
importen huvudsakligen utgöres av vissa kemikalier
samt en del av bränslebehovet. Härigenom har
massaindustrien blivit en stor köpare på den inhemska
marknaden. Den maskinella utrustningen levereras
av svenska verkstäder, som på grundval av denna sin
verksamhet blivit i stånd att bygga upp en ingalunda
föraktlig marknad utomlands. Vad massaindustrien
som den största förbrukaren av kraft i detta land har
betytt särskilt för utbyggandet av de norrländska
vattenfallen behöver jag icke här närmare belysa.
Härtill kommer att massaindustrien genom att skapa
avsättning för sågverksavfallet både som råvara för
sulfatmassa och som bränsle i massafabrikerna givit
sågverksindustrien en förstärkning av dess ekonomi
— en förstärkning, som särskilt under senare år varit
i hög grad påkallad.
Det är lätt att inse, att massaindustriens egenskap
av köpare till dessa och andra produktionsmedel i
sista hand är liktydig med att den i icke oväsentlig
grad är skapare av arbetstillfällen — låt vara att
dessa spridas ut över landet och ej komma till uttryck
i uppgifterna över arbetareantalet i massaindustrien.
(Samma förhållande gäller ju — i förbigående sagt •—
även om sågverksindustrien, ehuru i betydligt mindre
omfattning.) Att sedan massaindustrien därutöver
har framstått som skapare av arbetstillfällen i stor
skala i själva skogsbygderna genom avverkning och
flottning av de smärre dimensioner, som ej kunna
sågas, ligger i öppen dag. På denna punkt framstår
massaindustrien ej blott som skapare av
arbetstillfällen utan även som skapare av väsentligt höjda
skogsvärden, något som kommit ej blott den
skogs-ägande industrien utan även hela den skogsägande
jordbrukarklassen och staten till del. Jag bör i det
sambandet nämna, att de privata jordägarna i dag
representera 50 % av landets skogar, medan bolagen
och det allmänna dela övriga 50 % ungefär lika.
Till sist må i detta samband framhållas, att massa-
industriens tillkomst — speciellt i Norrland —
jämväl innebar tillkomsten av den förut obefintliga
grundförutsättning för skogsvård, som möjligheten att
tillvarataga smådimensionerna i skogen representerar.
Vad detta inneburit för våra svenska skogsmarkers
uthålliga produktion torde jag ej behöva närmare
utlägga.
Måhända kan det förefalla en del av mina åhörare,
som om jag i viss mån partiskt har målat
massaindustrien i kanske väl så ljusa färger och möjligen på
bekostnad av sågverksindustrien. Härtill kan jag
blott genmäla, att sågverksindustriens betydelse är
allt för stor och allmänt erkänd för att den skulle
kunna förringas genom ett återgivande av i
fack-kretsar allmänt kända fakta. Vi behöva båda dessa
stora industrier för ett rätt och fullödigt utnyttjande
av våra skogars avkastning — åtminstone så vitt vi
nu kunna bedöma framtiden. Huru råvaran sedan
kommer att fördelas mellan dessa båda industrier, blir
närmast en fråga om det framtida prisläget för resp.
produkter och kostnaderna för deras framställande.
Förutsättningar för framtiden.
Om jag nu efter denna exposé över våra skogars
betydelse som råvarutillgång för befintliga industrier
övergår till den oss framförliggande tiden för att söka
skärskåda, hurudana förutsättningarna äro för ett
bibehållande eller om möjligt ytterligare utbyggande av
dessa och eventuellt andra industrier med skogen som
råvara, — då nödgas jag enligt sakens natur att röra
mig med mer eller mindre osäkra faktorer. Om den
framtida efterfrågan på våra skogsprodukter måste
vi ju alltid röra oss med antaganden. Om den andra
stora faktorn, vi ha att räkna med, nämligen
avkastningen från våra skogar, veta vi visserligen mera,
tack vare den första riksskogstaxeringen, men vi veta
ej heller på detta område så mycket som önskligt vore
för ett rätt planerande av industriens förändringar i
fråga om kapacitet och lokalisering. Härtill komma
sedan en mängd andra osäkerhetsmoment, som en
nutida företagare måste räkna med, t. e. i fråga om
handelspolitiken, valutapolitiken etc.
Med hänsyn till alla dessa osäkerhetsmoment skall
jag här begränsa mig till en diskussion av vissa,
mera gripbara faktorer i den framtida utvecklingen,
och jag börjar då med den grundläggande
råvaru-frågan. — Det är då tydligt, att i den mån
råvarutillgångarna till äventyrs icke medge ett ytterligare
utbyggande av nuvarande industri, så träda
avsättningsförhållandena i bakgrunden vad beträffar den
totala kvantiteten av skogsprodukter, som på lång
sikt kan produceras. Det låter sig nämligen ej göra
att i någon avsevärd utsträckning basera en
utvidgning av produktionen på en så osäker grund som
importerad råvara skulle utgöra. Huru förhåller det
sig då med råvarutillgången?
Genom riksskogstaxeringen under åren 1923—1929
fingo vi för första gången en något så när tillförlitlig
kunskap om våra skogars virkesförråd och tillväxt.
Det är visserligen sant, att denna kunskap ännu
lämnar åtskilligt övrigt att önska. Sådan den är,
representerar den dock det enda tillgängliga
kunskapsmaterial, varpå vi kunna grunda våra slutsatser,
intill dess resultaten av den nyligen påbörjade
omtaxe-ringen av våra skogar kan ge oss en säkrare grund
att bygga vidare på. På grundval av denna första
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
