Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Notiser
Borttagande av övertoner i ett kraftnät. Som
bekant kan man vid samtidig användning av Y- och
/ykopp-lade transformatorer i lämpliga proportioner uppnå att
5:e och 7:e övertonerna i magnetiseringsströmmen i nätet
bortfalla. Genom symmetrisk anordning kunna 3:e och
9:e övertonerna borttagas. I Tyskland ha nu utförts
en del försök, som avsåg att visa möjligheterna för
praktisk tillämpning.
Undersökningen omfattade ett nät med 60, 20 och 6 kV
ledningar. Transformatorernas antal var 70 med
effekter mellan 50 och 3 kVA. I spänningskurvan varierade
3:e övertonen mellan 1 och 3 % och 5:e övertonen mellan
2 och 4 »/c. Vid svagt belastat nät förefinnes starka
övertoner i strömkurvan, 17 % 3:e, 12 % 5:e och
3,5 % av 7:e övertonen i den ogynnsammaste fasen.
Genom fem omkopplingar i nätet kunde osymmetrien hos
transformatorerna utjämnas så pass att den tredje
övertonen reducerades till 2 %. Någon minskning i 5:e och
7:e övertonen uppstod icke. Detta skulle kunna uppnås
genom användning av transformatorer med olika
koppling.
Ett praktiskt försök att utjämna dessa övertoner har
även utförts. Försöksnätet hade en spänning av 20 kV.
36 transformatorer om tillsammans 1 700 kVA voro
anslutna. Av dessa hade 5 st. om 475 kVA /^-koppling,
resten Y-koppling. Efter ett fåtal omkopplingar för
åstadkommande av lämplig fördelning kunde man
nedbringa 3:e övertonen till 3 % och de övriga till högst 1 %.
Försöken visa att man genom högst enkla åtgärder
utan materialanskaffning kan få bort övertonerna i ett
nät, vilket bl. a. med hänsyn till anslutna apparater är
av värde. (Kurz och Scharstein, ETZ nr 14, 1939.)
E. L.
överspänningars passage genom transformatorer.
En transformator utgör intet hinder för en överspänning.
Det visas, att farliga eller ofarliga spänningar uppstå
beroende på hur transformatorn är kopplad.
Mätningar ha utförts på två faser med en
katodstråloscillogram Den undersökta transformatorn hade en
storlek av 200 kVA samt spänningarna 6 000/392 V.
Maximalvärdet hos överspänningarna var i alla försök
42 kV. Mätningarna visa, att avsevärda överspänningar
överföras till det sekundära nätet, dock med undantag
för 3-fasig överspänning vid primär -koppling.
överspänningarna kunna bli procentuellt större på
sekundärsidan. Transformatorn verkar alltså vanligen ej som
överspänningsskydd. Det kan tvärtom i ogynnsamma
fall uppstå högre överspänningar om de uppkommande
svängningarna äro i resonans med nätets
egensvängningstal.
Genom beräkningar framdeduceras, att den sekundära
överspänningen består av tre komponenter. Den första
är en högfrekvent svängning som bestämmes av
sekundärlindningens kapacitet och läckinduktans och som
överföres kapacitivt. Den andra komponenten överföres
induktivt och innehåller eventuellt en svängning med
ett svängningstal ungefär Vio av den första
komponentens. Den tredje komponenten är en stötspänning av
samma form och karaktär som den primära
stötspän-ningen. (M. Wellauer, Bull. S. E. V. nr 5, 1939.)
E. L.
När ett ånglokomotiv passerar under en
spänningsförande kontakttråd och samtidigt "puffar" ut ånga
kan man iakttaga ett n:er eller mindre tydligt flimrande
med en frekvens lika med banströmmens.
Med stora svårigheter har man lyckats åstadkomma
detta flimrande i laboratorieförsök. Det visar sig, att
det erfordras både ånga och därtill rök av alldeles
bestämd sammansättning för att fenomenet skall uppträda.
När stenkol brinner utan låga, uppstå ångor av tjäroljor
med förhållandevis hög kokpunkt. När dessa ångor
tillsammans med vattenångan lämna skorstenen, inträder en
kondensering. De olika slags dropparna slå tillsammans
och åstadkomma bildningar, vilka ungefär ha formen
av två eller flera sammanhängande såpbubblor. På
grund av den osymmetriska uppbyggnaden hos
bildningarna uppstår ett vridande moment i ett elektriskt fält.
De olika dropparna i bildningarna ha olika storlek och
olika brytningsindex. När de nu under inverkan av
det elektriska fältet vrida sig fram och tillbaka, varierar
såväl absorptionen som reflexionen periodiskt, vilket
framträder som ett flimrande.
Man har genom användning av statiska fält
konstaterat, att fenomenet röner inflytande av fältriktningen
och anser därför att de ovannämnda bildningarna måste
vara bärare av ett elektriskt moment. Detta torde orsakas
av det elektriska dubbelskikt, som uppstår i
beröringsytan mellan två vätskor.
Flimrandet förefinnes även vid högre frekvenser. Med
hjälp av fotoceller har man kunnat konstatera fenomenet
även vid 8 000 Hz. (Escherich, Elektr. Bahnen, 1938,
sid. 247 [ETZ nr 18], 1939.) E. L.
Automatisk interurbantrafik i Schweiz. Det
schweiziska telefonnätet kommer att vid automatiseringens
slutförande omfatta 300 000 abonnenter med 500 000
apparater, vilka äro anslutna till 900 automatcentraler.
Tillsammans finnas 49 nätgrupper, vilka komma att
sammanslås stegvis alltefter behovet, för att slutligen
bilda 9 distriktsknutstationer med sina ändstationer.
Inom de olika grupperna äro anropsnumren fyr-,
fem-eller sexsiffriga, beroende på nätgruppernas kapacitet.
Numren bestå dels av abonnentnumret, dels av numret
för den station, till vilken abonnenten är anknuten. När
man vill övergå till en annan nätgrupp, måste man före
anropsnumret ta en riktsiffra. När abonnenten tar
siffran 0, kommer han till sin egen distriktsknutstation,
varifrån interurbanledningar gå till de andra
nätgrupperna. Sedan tar man ytterligare en siffra för det nya
distriktet och en tredje siffra för ändstationen i det
valda distriktet. När ändstationerna äro stora, behövs
ibland såväl tredje som fjärde siffra för att få
förbindelsen.
I Schweiz finnas tre olika automatsystem, varav ett
är steg-för-stegdrivet, medan de två andra äro
register-styrda. Ehuru man ordnat så, att endast ett system
användes inom samma nätgrupp, måste dock de olika
systemen anpassas för samtrafiken mellan distrikten.
Avgiften per samtalsenhet bestämmes dels av
abonnentnumret, dels av interurbanriktsiffran, och är alltid
en multipel av lokaltariffen, tio centimes. Denna
multipel skrives mekaniskt på den anropande abonnentens
samtalsräknare, vilken då anger summan av alla
avgifterna för automatiska samtal. Tidsenheten är en
tre-minutersperiod med en precision av ± 2 s utan någon
tolerans vid samtalets början.
De olika nätgrupperna äro sammankopplade över
in-terurbankablar och inom distrikten är nätutbyggnaden
strålformig, med i vissa fall tvärförbindningar mellan
närbelägna orter. Impulsgivningen sker enhetligt med
50 p/s och en ingångsnivå av högst 1 VA, varvid
störspänningen inte får överstiga 0,5 mV per
förstärkarsek-tion. Inom alla tre automatsystemen användas följande
impulser för uppställandet av en automatisk förbindelse:
1) beläggnings-framimpuls (80—120 ms) för att
upp-tagetmarkera den anropade ledningens
stationsutrustning;
2) kvitterings-backimpuls (80—120 ms), som anger
att nummertagningen kan börja;
3) kopplings-framimpuls (50—56: 50—44 ms);
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
