Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Fig. 8.
Vaxbild-ning på papper
frän
kabelisolering.
av omättade föreningar, t. e. olefiner, inverka
förmånligt på en isolerolja så till vida, att
vätgasutvecklingen retarderas.. Man har också gjort
försök med att tillsätta oxiderbara substanser till
iso-leroljan, och en del patent ha även uttagits, men
verkan har knappast motsvarat förväntningarna.
Då ett isolerskikt utsättes för så hög
växelspänning, att oljeskikten mellan papperslagren
överansträngas, är det endast en tidsfråga, när
genomslag inträffar. Det är visserligen inte tiden utan
antalet spänningsväxlingar som bestämmer när
genomslag kommer att inträffa. För varje
spänningsväx-ling sker en viss sönderdelning av oljan. Genom
gasutvecklingen uttränges oljan ur skiktet, och
därigenom förvärras tillståndet ytterligare. -
Vid höga frekvenser blir livslängden kort. Detta
förhållande använder man sig av för att vinna tid
vid materialundersökningar. Genom att utföra prov
vid 10 000 till 20 000 p/s kan man relativt snabbt
bestämma gränsfältstyrkan för en isolering vid
växelspänning.
Vid likspänningar bli förhållandena annorlunda.
Spänningen fördelas ej längre efter de olika skiktens
dielektricitetskonstanter utan efter
isolationsmotstån-den. I detta avseende har oljan lämpliga egenskaper,
eftersom ledningsförmågan i allmänhet är väsentligt
högre hos olja än hos impregnerat papper.
Erfarenheten är också den, att ett isolerskikt tål flera
gånger högre fältstyrka vid likspänning än vid
växelspänning och att man vid likspänningspåkänningar
knappast kan tala om den eller den livslängden,
eftersom genomslagshållfastheten nästan inte
förändras med ansträngningstiden. Ett spörsmål, som
under senaste året kommit under närmare behandling
är kablars stöthållfasthet. Isoleringen hos en kabel
representerar ju ett mycket litet isolationsavstånd,
och vid korta tider hinner genomslag att inträffa inne
i kabeln tidigare än yttre överslag på kabelns
muffar eller anläggningens isolatorer. Den moderna
oljekabeln med sin relativt tunna isolering blir
därför svag i avseende på inkommande överspänningar
och fordrar i många fall överspänningsskydd av något
slag. Hithörande frågor belysas av ing. R. Nordell
i en följande framställning, varför jag helt och hållet
förbigår desamma.
Belastbarhet.
Det värme, som utvecklas i en kabel, skall avledas
utan otillåten temperaturstegring. I kablar för
relativt låga spänningar är isoleringen endast av några
millimeters tjocklek, och därför blir temperaturfallet
i själva isoleringen tämligen obetydligt.
Övertemperaturen blir till största delen beroende av
omgivningsförhållandena. I allmänhet är
värmeavledningen sämre hos en kabel, som är förlagd öppet i luft
än hos en kabel förlagd i jord. Detta gäller
emellertid ej generellt. I de fall, då belastningen hålles
hög i större kabelstråk, kan det inträffa, att
marklagren närmast kabelns yta torka ut, varigenom
värmeavledningen försämras. Kablar förlagda i
vatten äro däremot så väl kylda, att mantelns temperatur
blir praktiskt taget lika med vattnets. Emellertid
har man även här att räkna med att någon del av
kabeln förlägges i jord eller rent av i luft. Den
därstädes uppträdande övertemperaturen blir då
bestämmande för den tillåtna belastningen.
Vad inträffar om en kabel utsättes för otillåtet
hög belastning och vilken temperatur kan tillåtas? —
Temperaturväxlingars inverkan på isoleringen har
jag redan berört i samband med jonisering. Den
brist på impregneringsämne, som uppstår i vanliga
massakablar vid upprepade temperaturväxlingar,
beror inte på att impregneringsämnet rinner ut utan är
en följd av att blymanteln erhåller bestående
utvidgningar efter varje temperaturcykel. Isoleringen blir
porös eller blåsig i proportion till
temperaturändringens amplituder. Storleken hos de uppkommande
kaviteterna blir således direkt proportionell mot
övertemperaturen. Kablar för höga spänningar få
på grund härav ej belastas lika högt som kablar för
låga spänningar, alldenstund joniseringen vid högre
spänningar är av större betydelse.
I anläggningar med stora höjddifferenser
uppkommer genom temperaturändringar lätt så stora tryck,
att blymanteln utvidgas och spränges.
Impregne-ringsmedlet har nämligen alltid vid någon
temperatur benägenhet att samlas i anläggningens lägst
belägna delar. Vid hastig temperaturstegring
uppkommer i dessa delar högt tryck, och manteln utvidgas.
chj ch2 ch ch2 ••• chj chj ch2 ch c hz ■ c hj
© — |
chj chz ch che ■ ■ ■ chj chj chj ch cht ■ ■ ■ chj
chj chn ch-ch ■ ■ chj chj ch2 ch ch? ■ ■ ■ chj
® f£! —
chj ch2 "ch ch; • • • chj chj ch; ch cfy ■ ■ ■ chj
Fig. 9.
Vid efterföljande temperatursänkningar samlas
impregneringsämne på nytt på samma ställen. Kabeln
blir åter utfylld, och vid upprepad uppvärmning
utvidgas manteln ytterligare. Förloppet kan upprepas,
tills manteln spricker. I anläggningar av detta slag
är det viktigt, att temperaturen begränsas mera än i
andra.
I oljekablar med rätt dimensionerade kanaler och
expansionskärl förefinnas icke några olägenheter av
liknande slag. Det är därför möjligt att belasta
dessa kablar mera än massakablar.
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
