Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 2 mars 1940 - Finska luftskyddserfarenheter. Industriluftskydd, av H. Pyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
sprängbombernas splitter. Man fasar emellertid för
verkningarna av en större väljusterad sprängbomb
i t. e. en avdelning fullsatt med dyrbara
arbetsmaskiner.
Det i Finland använda alarmsystemet
överensstämmer fullt med vårt. På några platser med lätt
tillgängliga skyddsrum sökes enligt uppgift ej skydd,
förrän verkstadens eget alarmsystem träder i
verksamhet, vilket sker, först då en av utkiksposterna
ser bombplanen och utlöser signalen. Detta
förutsätter givetvis lätt tillgängliga skyddsrum, att god
utsikt finnes, samt att utkiksposterna äro lämpligt
placerade och fullt pålitliga. Jag ställer mig
emellertid något tveksam till detta arrangement. Bättre vore
det enligt min mening, om man i god tid sökte skydd
men kunde återgå till arbetet vid "Alarm upphör"
och sålunda vara i arbete, när signalen "Faran över"
blåses. Detta förutsätter emellertid vissa ändringar
i nuvarande signalsystem.
Nedgångarna till skyddsrummen böra helst finnas
inom byggnaden. Utkiksposten bör givetvis vara
skyddad för splitter och kulspruteeld, men det är av
vikt. att skyddskuren ej har fast tak, utan att utsikten
uppåt samt åt alla håll är fullt fri. Som lämpligt
skydd rekommenderades en kraftig plåtcylinder med
en horisontal skjut- eller vridlucka upptill, som kan
dragas för i kritiska ögonblick. Dessutom ordnas
också på lämplig plats invid utkiksposten en
pejl-skiva, så att riktningen av eventuella ljussignaler
kan fastslås. Det har visat sig, att med dylika medel
flera spioner kommit fast. Samarbete bör då givetvis
helst ske med utkiksposten vid närliggande företag.
Vid större industriföretag utlöste signalerna från
huvudcentralen direkt de lokala sirenerna, varigenom
onödig tidsförlust och eventuell felmanöver undveks.
Någon nämnvärd risk för att reläet ej skulle
fungera, ansågs ej föreligga. Operatören kunde
dessutom genom knäppningar höra, att något var på
färde och kunde således ingripa, om det automatiska
systemet av någon anledning krånglade. I
skyddsrummens ordercentraler voro kartor över hela
trakten uppsatta, så att syftlinjer kunde inritas samt
bombnedslag utmärkas med olikfärgade knappnålar.
Den senare åtgärden hade emellertid övergivits på
flera håll, då, som skyddsledarna uttryckte sig,
knappnålarna inte räckte till.
Inom industrien förekommo skyddsrum av alla
upptänkliga typer, från förstklassiga dylika
insprängda i berg till de enklaste skyttegravar. Ett
skyddsrum, som ansågs synnerligen tillförlitligt, var
anordnat under dubbelbottnen till ett halvfärdigt
fartygsskrov. I praktiken visade det sig emellertid
nästan omöjligt att använda på grund av det
fruktansvärda oväsen, som uppstod genom
bombdetona-tionerna och luftvärnselden.
Camouflage inom industrien i Finland synes endast
ha kommit till användning i ett fåtal fall, bl. a.
genom målning i lämpliga färger. Jag har fått en
stark känsla av, att nyttan av camouflage är
underskattad här hemma. Man bör ha klart för sig, att
bombfällning oftast sker under för flygarna mycket
distraherande förhållanden, och att det därför kan
vara nog så illa ställt med deras iakttagelseförmåga.
På basis av mina erfarenheter under Finlandsresan
har jag försökt draga några rent personliga slutsatser,
som lämpligen skulle kunna tillämpas inom vår egen
industri. De äro ej på något sätt
uppseendeväckande, men jag har under besöket fått ett utomordentligt
starkt intryck av nödvändigheten att snarast möjligt
förbereda och genomföra en del på dessa erfarenheter
baserade åtgärder.
Den för industrien största risken vid bombanfall
är utan tvivel brandfaran på grund av att
brand-och sprängbomber fällas vid samma anfall, s. k.
"samlad bombfällning", och denna risk kan aldrig
nog kraftigt framhållas. Det vid industrien under
fredstid befiutliga brandskyddet är ej på långt när
tillräckligt för att möta denna fara. Allvarliga
eldsvådor kunna samtidigt uppstå på en mångfald olika
platser inom fabriksområdet, vilket vi fingo se ett
tydligt bevis på i en av de besökta orterna, där vid
ett industriföretag flera hus nedbrunnit till grunden,
enbart därför att den egna brandkåren, som dock var
betydligt utökad, ej hann med att släcka alla
eldsvådorna. Man måste således ha klart för sig, att
brandtjänsten är den viktigaste delen av luftskyddet.
Sprinklersystem äro 110g bra för vanliga
eldsvådetillbud men äro enligt min åsikt av relativt ringa värde
vid ett modernt bombanfall.
Sprängbomber och ev. kulspruteeld förhindra en
effektiv släckning under pågående anfall.
Sprängbom-berna äro nog så förödande, men verkan är i alla fall
begränsad. Man kan reparera skadorna. En allvarlig
eldsvåda fördärvar däremot allt rubb och stubb. Vad
ej elden fördärvar, det gör vattnet.
Man måste i största utsträckning rensa
verkstäderna från allt brännbart. Tyvärr äro ju de flesta
fabriksbyggnader här i landet långt ifrån brandsäkra,
och i vissa industriers tillverkningar ingår brännbart
material i stor utsträckning. Varken den
tillgängliga tiden eller ekonomien möjliggör nu, att dylika
verkstäder ombyggas. Vad man emellertid kan
och bör göra är att efter råd och lägenhet företaga
sådana åtgärder, som äro avsedda att begränsa elden
eller åtminstone fördröja dess framfart, så att det ej
blir för sent att bemästra den, när bombanfallet är
överståndet.
Lämpliga åtgärder äro att sektionera eldfarliga tak
med eldbeständigt material, uppföra brandmurar samt
anordna flamskärmar på takens insidor. De stora
brandbomberna kasta ut nafta och fosfor i alla
riktningar, och man finner ofta väggarna brunbrända
därav. Risken att väggen skall fatta eld, även om
den är helt av trä, är kanske ej så stor, men
takut-språnget är däremot en farlig punkt. Takutsprång
av trä böra därför på lämpligt sätt isoleras ovan,
under och runt kanten, helst med asbest beklädd med
plåt.
Lämpliga anordningar för att skydda maskiner och
andra värdefulla inventarier för splitterverkan höra
också till de åtgärder, som böra vidtagas, och som
också kunna realiseras med relativt rimliga
kostnader. Stora verkstadsavdelningar med anhopningar
av arbetsmaskiner böra uppdelas i sektioner med
splitterskydd mellan varje sektion. Som lämpligt
skydd skulle jag efter studiet av bombverkan bl. a.
vilja rekommendera armerade, på kant ställda
betongplattor i storlek ca 1X5 m med omkring 10 cm
tjocklek till en totalhöjd av ca 2 m, fasthållna av i
golvet fastgjutna I-balkar. Dessa plattor kunna
sedermera i fredstid användas t. e. för mellanväggar i
nybyggnåder. Splitter synes ej ha den effekt å be-
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
