Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
100 E
Vid järnmalnisanrikningen är det framför allt tre
skäl, som tala för att en försiktig nedkrossning med
successiv avskiljning av renkrossade korn bör
eftersträvas. Dylik behandling medför nämligen
1) minskat erforderligt krossningsarbete,
2) minskade slamförluster på grund av minskad
dödmalning samt
3) möjligast grovkorniga sliger.
Ett eftersträvande av möjligast grovkorniga sliger
— för att taga den sista punkten först — synes vara
en viktig angelägenhet, som kanske ännu icke
vunnit tillräckligt beaktande. Utvecklingen har som
bekant gått därhän, att praktiskt taget all
järnmalms-slig sintras. Bohm har i detta sammanhang
framhållit, att sintringstiden och därmed kraftåtgång och
kolåtgång ökar med minskad kornstorlek hos sligen.1
I och med begreppen krossningsarbete, dödmalning
och slamförluster äro vi inne på den för
järnmalmsanrikningen aktuella malningsfrågan.
Att rörkvarnsmalning medför avsevärd dödmalning
och därför i möjligaste mån bör undvikas, därom
torde väl endast en mening vara rådande. Påpekanden
i denna riktning hava vid skilda tillfällen framförts
av Löwenhielm,2 förf.3 m. fi. Detta innebär icke ett
utdömande av seriemalning eller av anordnande av
skilda maloperationer för olikartade produkter i ett
anrikningsschema, exempelvis halvkornsprodukter av
olika slag och kornstorlek. Likaså hava fördelarna
av godsets snabba passage genom kvarnen, vilket
uppnås vid s. k. utösningskvarnar samt genom hög
cirkulerande belastning, allt mer blivit erkända. På
denna punkt behöver icke längre den rikhaltiga
utländska litteraturen citeras. Den slutna kretsen har
redan vid flera svenska järnmalmsanrikningsverk
demonstrerat sina fördelar icke minst därigenom, att
kvarnkapaciteten avsevärt kunnat höjas.
Det har påpekats, att den slutna kretsen icke är
någon ny uppfinning utan att den sedan länge
till-lämpats i den svenska järnmalmsanrikningen.4 Väl
är det sant, att mellanprodukter med halvkorn i stor
utsträckning tidigt återförts till kvarnavdelningen,
när anrikningsschemat utbildats på ett sådant sätt,
att halvkornsprodukter avskilts på något ställe i
1 J. K. A. 1939 tekn. diskussionsmötet, s. 370.
2 J. K. A. 1930 tekn. diskussionsmötet, s. 128,
3 J. K. A. 1934 tekn. diskussionsmötet, s. 232.
t J. K. A. 1928, s. 288.
systemet, men det torde nog också förhålla sig så,
att denna mellanproduktsbehandling betraktats
enbart som ett nödvändigt ont. Några större
cirkulerande belastningar, av en storleksordning som
märkbart påverkat kulkvarnarnas malningsförhållanden,
torde denna slutna krets icke hava åstadkommit.
När man talar om kulkvarnsmalning i sluten
krets i den bemärkelse varom här är fråga, menar
man däremot en medvetet genomförd cirkulering
genom kvarnen av stora mellanproduktsmängder,
varigenom åstadkommes att godset bringas att snabbt
passera kvarnen. Härigenom undvikes övermålning.
Den snabba passagen genom kvarnen är det primära.
Givetvis kan snabb passage ske i öppen krets utan
hjälp av mellanprodukter, om kvarnen är lämpligt
konstruerad. Men då måste en lång rad av särskilda
efterkrossningar ske på de stora mängder grova
mellanprodukter, som man ej kan komma ifrån vid
snabb utmatning. Genom att återföra
mellanproduk-terna i och för efterkrossning i samma kvarn
förenklas proceduren, samtidigt som de ökade
godsmängderna kunna utnyttjas till att förkorta de
enskilda godspartiklarnas uppehåll i kvarnen. Grova
korn, som icke vid en enda genomgång av kvarnen
hinna bliva tillräckligt nedmalda, få i stället passera
kvarnen två eller flera gånger, tills de reducerats till
lämplig kornstorlek. För att fördelarna med detta
system skola komma till sin rätt, måste de i den
slutna kretsen befintliga separationsanordningarna
arbeta på ett sådant sätt, att mellanprodukterna -—
överkornen — som återföras till kvarnen äro så
fullständigt som möjligt befriade från redan
färdigkrossade korn. Består den cirkulerande belastningen av
stora mängder färdigkrossat material, uppnås ingen
väsentlig förbättring gentemot den öppna malkretsen.
Man kan också uttrycka saken så, att de redan
färdigkrossade partiklarna omedelbart och så
fullständigt som möjligt böra avlägsnas ur malprodukten.
Målningen i sluten krets kan sålunda sägas
erbjuda dels ett transportproblem och dels och framför
allt ett separationsproblem.1 Härvid är det icke i
första hand fråga om att separationen skall vara en
fingodsavskiljning så beskaffad, att gods under en
viss kornstorlek avföres ur malkretsen, under det att
gods över denna samma kornstorlek återföres till
kvarnen som cirkulerande returgods. Denna fordran
är tillräcklig endast om nedmalningen är
självändamål, såsom vid målning av cement, kvarts etc.
Principiellt bör man vid målning i samband med
anrikning sträva efter att ur malkretsen avlägsna alla
renkrossade korn, såväl malmkorn som gråbergskorn,
de må vara av vilken kornstorlek som helst. Den
cirkulerande belastningen bör alltså om möjligt byggas
upp framför allt av halvkorn.
Vilka tekniska och ekonomiska möjligheter har man
nu för att praktiskt kunna tillämpa dessa riktlinjer?
Vad först transportproblemet beträffar, kan man
nog säga, att det numera ur teknisk synpunkt ej
erbjuder några svårigheter att transportera de stora
mängder returgods, som tillhöra den slutna kretsen.
Allt efter förhållandena kunna härvid pumpar,
bägarverk, skrapor etc. användas och detta med
betryggande driftsäkerhet. Däremot kan man kanske tänka
sig fall, där redan kostnaden för denna transport vid
i Separationsbegreppet användes här i vidsträckt
bemärkelse.
0 50 100?.
Viktsprocent av produkten
Fig. 3. Praktiskt taget renkrossad malm.
c
<ü
C <"
0)
o O
o ■-<
u. X
Q.C
t/t t.
O
>§
c
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
