Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR: ERNST J. A. ROTHELIUS
HÄFTE 5 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 11 MA] 1940
INNEHÅLL: Volframtråden i moderna glödlampor, av G. Phragmén och H. Wolff. —
Blandnings-knåd-ningsmaskinen Elrich. — Notiser. — Metallnoteringar.
Volframtråden i m od erna glödlampor.
Av G. PHRAGMÉN och H. WOLFF.
Det är nu hundra år sedan Grove använde ett av
honom uppfunnet galvaniskt element som
strömkälla för en ytterst primitiv glödlampa, vars lystråd
bestod av platina. 1845 beskrev Grove en evakuerad
glödlampa med samma sorts lystråd (1), och 1847
upplyste han med sådana lampor en föreläsningssal
vid Royal Institution i London. Vid mitten av
1850-talet visade tysken Göbel glödlampor, vars lystråd
utgjordes av förkolad bambufiber, för gatupublik i
New York (2). Men så länge strömkällan var ett
galvaniskt batteri kunde av ekonomiska skäl någon
teknisk användning ej komma i fråga. Under
1870-talet utvecklades emellertid den ångmaskindrivna
elektriska generatorn till praktisk användbarhet, och
1880 installerade Edison en belysningsanläggning med
115 glödlampor på en flodångare "Columbia". Denna
anläggning väckte stor uppmärksamhet och följdes
snart av elektricitetsverk för tusentals lampor. I
Stockholm blev det första kommunala
elektricitetsverket (Regeringsgatan 38) färdigt 1892.
De första i industriell skala tillverkade
glödlamporna hade lystråd av kol. Av kol kunde man
framställa en tråd med tillräckligt högt motstånd per
längdenhet och jämn tjocklek, och kolets smältpunkt
är mycket hög. Man kunde sålunda ge lystråden en
hög temperatur; betydelsen härav hade man tidigt
insett. Langley (3) hade år 1886 visat att den
övervägande delen av energin i strålningen från en het
kropp motsvarades av större våglängder än det
synliga ljuset. Sambandet mellan energi, våglängd och
temperatur utreddes omkring år 1900 av Paschen,
Wien och Planck. Blau (4) visade hur man på
grundval av dessa resultat kvantitativt kunde beräkna
förbättringen av ljusutbytet vid temperaturhöjning.
Förhållandena åskådliggöras av fig. 1 (5). Det teoretiskt
bästa ljusutbytet skulle uppnås vid den praktiskt
ouppnåeliga temperaturen 6 000°; vid ännu högre
temperaturer faller större delen av strålningsenergien
på den osynliga kortvågiga, ultravioletta delen av
spektrum (6).
Den praktiskt användbara temperaturen i en
kollys-tråd begränsas ej av smältpunkten utan av kolets
för-stoftning, som medförde att lampans glas svartnade
och tråden blev tunnare. Om tråden på något ställe
hade mindre tvärsnittsyta blev den här varmare,
för-stoftningen gick allt fortare och slutligen brast
lystråden. Genom förbättrade metoder fick man en
jämnare tråd, så att temperaturen kunde höjas något.
Ljusutbytet förbättrades från 2 till 3 lumen (7) per
watt, men därmed voro koltrådslampans möjligheter
uttömda.
Under 20 år var koltrådslampan den enda som
tillverkades, men man sökte efter något material som
kunde medge en högre lystrådstemperatur. Det första
steget mot den moderna metalltrådslampan togs av
Auer von Weisbach (8). Sedan koltrådslampan blivit
föremål för massfabrikation tillverkades koltråden
på följande sätt. En tjockflytande lösning av något
organiskt ämne, t. ex. nitrocellulosa, pressades genom
ett fint hål. Den erhållna tråden klipptes och gavs
avsedd form (efter denitrering om den var av
nitrocellulosa) och kolades sedan genom glödgning utan
lufttillträde. Weisbach pressade nu tråd av en pasta
bestående av osmiumpulver och ett organiskt
bindemedel; det efter glödgning kvarblivande kolet
avlägsnades genom en ny glödgning i en gas som
oxiderade kol men ej osmium.
Fig. 1. Energifördelningen i strålning
från svart kropp vid olika temperaturer.
Våglängden i 1/1000 mm.
Metoden visade sig tekniskt användbar, och de
första osmiumlamporna salufördes 1902. Osmium
förflyktigas mycket långsammare än kol, och det var
därför möjligt att använda en högre temperatur;
denna temperatur begränsades f. ö. ej av svärtningen
utan av osmiumtrådens mekaniska hållbarhet.
Ljusutbytet uppgick till omkring 6 lumen per watt. Denna
förbättring berodde ej endast på
temperaturhöjningen; metallerna ha i allmänhet vid samma
temperatur bättre ljusutbyte än kol. Redan år 1906 hade
5y,?/.
strå/n.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
