Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2. Mikrostruktur i dragen volframtråd.
Förstoring 500 X.
osmiumlampan praktiskt taget utträngts av
tantal-lampan. Tantal kan dras till mycket tunn tråd och
lampor tillverkades för spänningar upp till 250 voit.
Ljusutbytet var nästan detsamma som för
osmiumlampan. Tantal har visserligen tämligen säkert en
smältpunkt över 2 800° medan osmium smälter under
2 700°, men båda metallerna förlora i hållfasthet när
temperaturen ökas; det var ej lämpligt att höja
lys-trådens temperatur över 2 100° C.
Bland metallerna har volfram den högsta
smältpunkten, över 3 350° C. Liksom osmium är volfram
hård och spröd, så att framställning av dragen tråd
enligt för andra metaller brukliga metoder ej var
möjlig.
Just och Hanaman (9) visade att den för osmium
utarbetade sprutningsmetoden kunde användas även
för volfram. Det kol som blev kvar efter det vid
sprutningen använda organiska bindemedlet kunde
avlägsnas utan oxidation av metallen genom
glödgning i vätgas med lämplig halt av vattenånga. De på
detta sätt framställda lystrådarna tålde en betydligt
högre temperatur än sådana av osmium eller tantal.
För lampor av vanlig storlek kunde ljusutbytet ökas
till omkring 8 lumen per watt. Denna förbättring var
tillräcklig för att volframlamporna skulle bli föremål
för tillverkning i mycket stor skala. Så länge
vol-framtråden framställdes enligt sprutningsmetoden,
och detta var fallet under ett flertal år, tillverkades
dock även tantallampor i rätt betydande mängd.
Tan-tallamporna ansågs vid denna tid vara mera
motståndskraftiga mot skakning.
Sprutningsmetoden nådde en ganska hög grad av
teknisk fulländning men det var uppenbart att
tillverkningen skulle bli betydligt förenklad om man
kunde finna ett sätt att framställa dragen tråd.
Redan år 1907 beviljades patent (10) på ett
sådant förfarande, som grundade sig på att volfram
vid hög temperatur var tillräckligt seg för att hamras
och dras till tråd. År 1910 hade denna metod
utvecklats till teknisk användbarhet (11). Den är
numera den enda förekommande. Man utgår från
volframsyra W03, vanligen med vissa tillsatser som i
det följande skola beröras. Denna oxid reduceras med
vätgas. Det erhållna volframpulvret pressas med
högt tryck till fyrkantiga stavar. En sådan stav är
ytterst bräcklig, men efter en förberedande glödgning
lian den likväl insättas i en med vätgas fylld
sint-ringsapparat, där en stark elektrisk ström ledes
genom den. Temperaturen höjs så långt att den
närmar sig smältpunkten. Metallen sintrar därvid, och
stavens yttre mått minskas betydligt. Den tämligen
täta men vid rumstemperatur spröda staven värmes
till omkring 1 500° och smides till runt tvärsnitt i en
mycket hastigt arbetande roterande hamringsmaskin;
det är anmärkningsvärt att sådana maskiner redan
långt tidigare hade kommit till användning vid
tillverkning av synålar. Bearbetningstemperaturen kan
sänkas, när diametern minskas. Vid en diameter
omkring 1 mm övergår man till dragning; staven och
dragskivan värmas härvid till något över 600°. Vid
den fortsatta tråddragningen sänkes temperaturen
successivt till omkring 400°.
Man kan utan svårighet tillverka tråd med så liten
diameter som 0,01 mm; i en glödlampa av vanlig typ,
t. e. 25 watt vid 220 voit, är trådens diameter 0,02 mm.
Dessa trådar äro efter dragningen tämligen sega och
böjliga, vilket sammanhänger med den vid
bearbetningen uppkomna mikrostrukturen.
Det kan kanske vara anledning att här erinra om,
att det var väl känt redan vid slutet av 1800-talet
att de korn, som med mikroskop kunde iakttas i en
polerad och etsad yta av t. e. glödgat mjukt järn,
voro kristallindivider. En kristall är ju
kännetecknad av en regelbundenhet i det inre, som när
kristallen växer fritt kan ta sig uttryck i plana yttre
begränsningsytor med konstanta vinklar. Kornen i
en glödgad metall ha en oregelbunden yttre
begränsning, men regelbundenheten i deras inre visar sig
bl. a. genom uppkomsten av regelbundna,
parallell-ställda etsfigurer (12). Flertalet metaller ha rätt
enkel kristallstruktur; volfram har sålunda en kubisk
elementarcell innehållande två atomer, av vilka den
Fig. 3. Volframstav som hamrats från kvadratiskt till
runt tvärsnitt. Vid upphettning till hög temperatur ha
de starkast deformerade delarna rekristalliserat. Den
ursprungliga finkorniga strukturen har bibehållits i det
inre. Förstoring 12 X.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
