Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ett stationärt batteri ger denna laddningsspänning,
då batteriet är i vila och övertar belastningen vid
urladdning så långt den förmår för att åter ladda
batteriet med fallande strömstyrka när belastningen
försvunnit.
Ing. Björk berättade att telegrafverket hittills haft
enbart goda erfarenheter av den nya
hålladdnings-metoden, som tillämpats under de senaste 3 åren,
samt ansåg, att metoden helt skulle komma att
revolutionera driften av anläggningar med buffert- eller
reservbatterier. Ett hålladdat batteri beräknades få
åtminstone dubbla livslängden. I Amerika, där
metoden tillämpats 15 à 20 år, hade man endast goda
erfarenheter och i ett speciellt fall hade kapaciteten
hos ett observerat batteri ännu efter 11 år ej sjunkit
under 96 % av den ursprungliga kapaciteten.
I stationer med dubbla batterier kan man vid
hålladdning nöja sig med en mindre kapacitet från
början. Den härigenom minskade anläggningskostnaden
för ackumulatorerna uppväger i allmänhet mer än väl
det ökade kapitalutlägget för laddningsaggregatens
regleringsdon för konstant spänning. Vinsten ligger
väsentligen i det i hög grad reducerade behovet av
underhåll och skötsel av anläggningen samt den ovan
anförda ökade livslängden.
Tal. visade därefter en del exempel från
telegrafverkets anläggningar. I de större anläggningarna med
roterande omformare eller likriktare för laddning hade
man noggranna spänningsregulatorer, som reglerade
på konstant spänning över batteriet, i mindre
automatiska landstationer hade man enklare
likriktaran-ordningar med spänningsrelä, som vid behov
ombesörjer ökad laddningsström. Vid de allra minsta
stationerna klarar man sig med en enkel selenlikriktare
med filter, inställd att ge en ström motsvarande
stationens genomsnittsförbrukning.
Ing. Arvidsson redogjorde för Aseas konstruktioner
av laddningsanordningar för samdrift med batteri,
vilka samtliga baserade sig på torrlikriktare. Såväl
för enkel "satsladdning", där batteriet inladdas med
en energisats och därefter avställes, som för
hålladdning erhålles den önskade formen på laddningskurvan
med en transduktor, en i regel likströmsmagnetiserad
transformator, som möjliggör en statisk reglering av
växelströmmen till likriktaren med små förluster.
Satsladdningsdon för t. e. eltruckar bli enkla och
billiga enligt denna metod. Man behöver ingen
hu-vudbrytare i likströmskretsen utan vid slutad laddning
brytes endast transduktorns magnetiseringskrets t. e.
av ett tidrelä eller en Ah-mätare. Bortkoppling av
likriktare och batteri behöver ej ske förrän batteriet
skall tagas i bruk.
Vid hålldrift vill man ha en konstant spänning med
strömbegränsning. Detta vinnes genom att utföra
transduktorn med fyra lindningar, av vilka en
balanserar 99 % av växelströmmens ampervarvtal och de
övriga dels bestämma regleringsförloppet genom att
hålla transduktorn mättad resp. avmagnetisera den,
dels göra likriktaren oberoende av variationer i
nätspänningen. För stora likriktare har systemet
utvecklats till fullständig såväl ström- som
spänningskontroll, s. k. avostatreglering (av A, V, statisk). En
likriktare med avostatreglering för hålldrift kan
dimensioneras så att den själv tager upp
belastningstopparna, varvid batteriet aldrig urladdas utan alltid
ligger i full beredskap.
Efter dessa inledningsanföranden följde en timmes
livlig diskussion med inlägg av hrr Blomberg, Thielers,
Plöen, Trägårdh, Körner, Andersson, Eriksson,
Zetterström, Lamm m. fi. samt inledarna.
Diskussionen rörde sig först om lämpligheten att
använda vanliga bilbatterier med tunna massaplattor i
hålldrift (Blomberg) för de minsta anläggningarna,
vilket ansågs möjligt (Björk), ehuru de voro mindre
stabila (Thielers). I detta sammanhang framfördes
beteckningen "lamellplatta" för + platta av plantétyp
och "brikettplatta" för -platta av boxtyp (Thielers),
vilket vann gillande.
Vidare diskuterades olika kriterier på
laddningstillståndet och plattillståndet (Plöen, Almkvist, Thielers,
Trägårdh, Thandertz) samt orsakerna till
självurladdning (Thielers, Kåell).
Slutligen framhölls vissa betänkligheter mot
hållladdning med 2,15 V i äldre anläggningar (Eriksson),
där man har gränsjusterade reläer. Svårigheterna
kunde dock klaras genom att införa särskilda
utjämningsspänningar (Björk).
Frågan om gemensamt eller separat
laddningsaggregat för t. e. en elbilpark vidrördes (Körner).
Framhölls att resultatet vid gemensamhetsladdning blir
beroende av likformigheten i bilbatteriernas
laddningstillstånd (Zetterström) och att likriktarna vid
separata aggregat medger en individuell, bekväm reglering
på växelströmssidan (Lamm).
Sammanträdet besöktes av ca 125 ledamöter. Vid
det livligt utnyttjade tillfället till samvaro efter supén
skändades inledare och debattörer talangfullt av
klubbmästaren, hr Wägeus. Ett allvarligare inslag blev en
hälsning genom hr Lamm från ingenjörer och
akademiker på södra sidan Sundet med en vädjan att ej
släppa kontakten i det nordiska samarbetet.
Mm.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, samlades den 15
november under ordförandeskap av tekn. dr Ivar Herlitz för
val av styrelse och funktionärer för år 1941 och för
att diskutera "lärorika störningsfall". Till
justeringsmän för dagens protokoll utsågos hrr A. W.
Teng-strand och G. Nilson. Anmälan om inträde i
föreningen förelåg från civilingenjörerna Sven Weslien och O.
Damstedt. Dagens val skedde enligt valnämndens
förslag således:
Styrelse: ordförande tekn. dr Ivar Herlitz, vice
ordförande tekn. dr Fredrik Dahlgren och
civilingenjör Torsten Lundell, sekreterare civilingenjörerna
Inge Svedberg och Torvald Malmström,
ceremonimästare byråingenjör Åke Vrethem. . övriga ledamöter
byrådirektör Einar Malmgren, linjeingenjör Erik Glas,
civilingenjörerna Sven Svidén, Torsten Staaf och Arvid
öman samt byrådirektör K. Harry Tunell.
Klubbmästare civilingenjörerna Olle Wägeus och Sven
Weslien. Revisorer förste byrådirektör Axel F. Gustrin
och civilingenjör Per K. Martin. Representanter i
Sv. teknologföreningens styrelse: ordinarie
civilingenjörerna Torsten Lundell och Torvald Malmström,
suppleant civilingenjör Torsten Staaf.
Till redaktör för Elektroteknik omvaldes enligt
styrelsens förslag civilingenjör A. J. Körner och som
representanter i Sv. teknologföreningens
biblioteksnämnd utsågos civilingenjör Axel Widström och förste
byråingenjör Gustaf Swedenborg.
Dagens diskussion inleddes av civilingenjör O. Berg
som skildrade erfarenheter från svåra driftstörningar
vid Stockholms elektricitetsverk, varefter
civilingenjörerna H. Kruger och G. Löfgren redogjorde för
erfarenheter från resp. Kungl, vattenfallsstyrelsen och
Krångede a.-b.
På grund av utrymmesbrist får referatet av dessa
intressanta föredrag kvarstå till ett kommande
nummer liksom även diskussionen.
Sammanträdet besöktes av icke mindre än 150
medlemmar och slutade med supé och samkväm, varvid
mer eller mindre lärorika störningsfall framfördes i
frihet i betydande antal.
Sig.
208
7 dec. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
