Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 18 okt. 1941 - Hur många flygplan, när?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
thaus stora heder kan det sägas, att han den gången
stred för åsikten, att försäljning av de nyaste
flygplantyperna skulle betyda ökad produktionskapacitet
åt USA självt.
I januari inträffade den kända olyckan med
Douglasbombplanet, då det upptäcktes, att kapten
Paul Chemidlin, en fransk officer, hade fått följa
med som spanare. Följden blev en undersökning i
kongressen, där senator Nye dundrade mot
förrådandet av militära hemligheter. Så småningom fingo
fransmännen ungefär vad de ville ha. Men dyrbar
tid hade gått förlorad — och under tiden hade den
franska flygindustrien övat tryck på Daladier med
resultat, att de franska orderna minskades från flera
tusen plan till några hundra bombplan och jaktplan
från Martin och Curtiss.
För den ordersvultna flygindustrien i USA tycktes
t. o. m. dessa beställningar fantastiskt stora.
Tillsammans med de tidigare brittiska orderna till
Lockheed och North American utgjorde de den första stora
vågen av engelsk-’brittiska flygplanbeställningar.
Nästa våg kom efter krigsutbrottet hösten 1939. I
oktober skrevo fransmännen kontrakt på byggandet
av "den franska flygeln" vid Pratt &
Whitney-fabri-kerna, och senare kom order om utbyggnad hos
Wright. Emellertid gjordes icke ens efter
krigsutbrottet flygplanbeställningar i den skala man kunde
ha väntat sig. Det fanns gott om franska sakkunniga,
som ville beställa 10 000 flygplan. De franska
flygofficerarna ställde motfrågan: "Vad skola vi med dem
att göra? Vi ha inga flygare till dem." Britterna,
som voro mest intresserade av att upprätthålla sina
guldreserver, hoppades kunna klara sig genom att
huvudsakligen beställa motorer och göra själva
flygplanen hemma eller i andra delar av imperiet.
På våren 1940 ändrades emellertid hela
krigssituationen. När Danmark, Norge och Holland
ockuperats, kom en tredje våg av flygplanorder från
fransmän och britter, vilken bragte upp orderstocken
för utländska beställare till omkring 12 000 flygplan.
De amerikanska flygvapnens order stego från 2 000 st.
till 3 000 st. Allt detta förbleknade emellertid
gentemot presidentens uttalande i mitten av maj, att han
hoppades, att Förenta staterna skulle komma att
tillverka 50 000 flygplan per år. Varifrån dessa siffror
härstammade har alltid varit ett mysterium; de stodo
icke i något som helst samband med flygindustriens
kapacitet; ingen utbyggnadsplan låg bakom dem.
Flygindustriens män skyndade till Washington, men
några bestämda besked lyckades de icke få.
Förvirringen tilltog under sommaren. Troligen
kommer den att stå som en av de meningslösaste
tidsperioderna i det amerikanska flygets historia. Den
trassliga härvan blev ingalunda utredd, när
försvarskommissionen tillsattes i slutet av maj, ty denna
kommission erhöll ingen särskild befogenhet. Kanske
trodde mr Knudsen, när han begav sig till
Washington, att beställningar skulle kunna skickas i väg med
samma snabbhet som hos General Motors. Han skulle
i så fall bli besviken.
Hela sommaren höll regeringen på med att
bestämma sig för vad som skulle göras. Hela sommaren måste
britterna, som kanske hade kunnat göra några
beställningar, vänta på att det amerikanska
programmet skulle taga form. De voro t. e. införstådda med
att giva Martin en avsevärd order, innefattande en
stor fabriksutvidgning vid Middle River. USA:s
armé-och marinflyg voro osäkra på om fabrikerna ifråga
borde ligga på samma ställe som de tidigare
fabrikerna eller på något annat ställe. Under förhandlingarna
inträffade att chefen för en flygplanfabrik reste sig
och gick med orden: "Mina herrar, ni kan få
flygplan, och ni kan få vackra fabriker i Mellanvästern,
men vill ni ha något alls, måste ni bestämma er för
hur ni vill ha det."
Under tiden lämnades även frågan om
finansieringen av de nya fabrikerna olöst. Utan regeringens
hjälp investerade flygindustrien mellan juni och
december 1940 en summa av 83 300 000 dollar för nya
fabrikslokaler och kontrakterade dessutom ny golvyta
för omkring 232 mill. att färdigställas i juni detta år.
Industrien gjorde dessa första investeringar utan att
ha en aning om Washingtons politik ifråga om
fabrikernas amortering, en ytterst vital fråga.
Under två års tid hade arméns flygvapen försökt
få myndigheterna att tillåta flygindustrien att under
extraordinära omständigheter få avskriva nya
fabriker på fem år. Det dröjde ända till oktober 1940,
innan myndigheterna slutligen medgåvo denna
metod, men då kopplades den ihop med den
komplicerade lagen om konjunkturvinster. Till slut åstadkom
regeringen ytterligare två metoder för ekonomisk
hjälp från resp. nordamerikanska stater. En av
dessa innebär stödkontrakt, enligt vilka en
flygplantillverkare kan bygga nya fabriker på egen bekostnad
men får kredit genom att diskontera sitt
regeringskontrakt hos affärsbankerna. Regeringen betalar
banken fem årliga delsummor, och efter fem år får
regeringen äganderätt till den nya fabriken, såvida
icke bolaget önskar återköpa den.
Den andra metoden att finansiera nybyggnaden är
via R. F. C. I detta fall bygger R. F. C:s Defense
Plant Corporation den nya fabriken och anskaffar
dess utrustning. Flygplantillverkaren driver helt
enkelt flygplantillverkningen mot fast avgift, och
äganderätten till fabriken ligger hos regeringen. Dessa
metoder utgjorde sommarmånadernas påtagliga
resultat.
I augusti började även reella order från arméns och
flottans flyg att strömma ut från Washington, men
allmänheten hölls till efter presidentvalet i ganska
stor okunnighet om anskaffningsprogrammets
verkliga läge. Efter att i maj månad ha gjort sitt
påstående om 50 000 flygplan om året hade
myndigheterna ingalunda lust att för valmanskåren
redogöra för den verkliga ställningen. De blå dunsterna
bolmade för fullt, när presidenten i sitt valtal den
30 oktober berättade om flygplanproduktionens
stegring. Uppgifterna lämnades i form av procentuella
siffror och utan att ett ord om de verkliga
tillverkningssiffrorna nämndes. När mr Roosevelt talade om
att Boeingfabrikerna tillverkat fyra gånger så många
plan som under föregående år, fanns det icke många
som visste, att detta företags produktion år 1939
utgjorde sammanlagt 41 flygplan.
Först efter den 5 november, då valslaget var
vunnet, kunde sanningen avslöjas. Den 13 december
meddelade mr Knudsen National Association of
Manu-facturers, att flygplanproduktionen låg 30 % efter
tidtabellen. Eftersom man tidigare låtit förstå, att
produktionen under december 1940 skulle ha varit
omkring 1000 flygplan, betydde detta, att ca 700
423 11 okt. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
