Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
AUTOMOBIL- och MOTORTEKNIK
HÄFTE 12 Redaktör. NILS GUSTAFSSON 20 DEC. 1941
INNEHÅLL: Gasgeneratorns verkningsgrad, av professor E. Hubendick. — Flymotorens forbedring ved
bensininnsprøitning, av dipl.-ing. Realf Ottesen.
Gasgeneratorns verkningsgrad.
Av professor E. HUBENDICK.
De gasgeneratorer som sedan förra hälften av
1800-talet användes inom järnhanteringen hade,
kan man säga, hämtat sin konstruktiva utformning
från masugnen. De voro bastanta, murade ugnar med
tjocka, värmeisolerande väggar.
När mot slutet av 1880-talet man började
använda generatorgas för drift av stationära
förbränningsmotorer, och därvid maskinkonstruktörerna
fingo taga hand om gasgeneratorernas konstruktiva
utformning, blev denna något mer maskinbetonad
Men man var synnerligen omsorgsfull med
anbringandet av en stadig, värmeisolerande utmurning av
generatorschaktet. Väl förekommo redan då
upprepade försök att komma ifrån den besvärliga, tunga och
ömtåliga utmurningen med eldfast sten och utföra
härden på järn. Två omständigheter hindrade
emellertid dessa generatorers praktiska användbarhet.
Först och främst funnos då ännu ej tillräckligt
eldhärdiga järnlegeringar och att direkt omgiva härden
med en vattenmantel, från vilken den alstrade ångan
gick till generatorn, medförde för stor ångtillsats och
för låg härdtemperatur. Vidare var vid drift av
förbränningsmotorer bränsleförbrukningen pr
hästkraft-timmar av utslagsgivande betydelse. På grund av
de stora värmeförlusterna vid de icke utmurade
generatorerna i jämförelse med de utmurade blev
bränsleförbrukningen pr hästkrafttimme för stor. De icke
utmurade generatorerna kunde ej konkurrera med de
utmurade.
På grund av brännoljornas låga pris upphörde
emellertid från omkring år 1910 nästan all
användning av generatorgas för motordrift.
Dieselmotorerna behärskade marknaden.
Gasgeneratorn har emellertid under olika tillfällen
vid brist på flytande bränslen åter kommit till
användning för drift av förbränningsmotorer. Men då
har det alltid varit fråga om mobila motorer,
automobiler, bussar, järnvägsvagnar, traktorer, mindre
båtar o. d. För dessa ändamål har litet utrymme,
ringa vikt och oömhet mot skakningar och stötar
varit utslagsgivande, medan bränsleförbrukningen, på
grund av bränslets i regel låga pris, trätt i
bakgrunden. Man har ej fäst någon vikt vid generatorns
värmeförluster och verkningsgrad och därför gått till
ytterlighet med brist på värmeisolering. Den som
varit med vid sekelskiftet har haft anledning förvåna
sig över att de nu använda gasgeneratorerna, med
sin fullständiga brist på värmeisolering, verkligen
kunnat ge så goda driftförhållanden som de gjort.
Detta finner sin förklaring i två omständigheter,
båda beroende av bränslets art.
Det bränsle som kommit till användning, träkol,
oberoende av om det förut kolats eller bildats i
generatorn, har i jämförelse med tidigare använda
bränslen, koks och antracit, en mycket stor
reaktionsförmåga. Träkolets porositet erbjuder
reaktionen en mycket stor yta. På grund härav kan
volymen glödande kol hållas liten varmed följer en liten
omgivande yta och därmed minskade värmeförluster
i jämförelse med generatorer för koks och antracit.
Om man därtill använder ett torrt bränsle, torr
ved, torra träkol, har en värmeisolering ofta endast
till följd en högre temperatur hos den avgående
gasen, vilken värmemängd sedan bortkyles innan
gasen når motorn.
Man får emellertid ej se problemet på detta enkla
sätt. Man måste i stället göra sig frågan huru de
inbesparade värmeförlusterna skola kunna
nyttiggöras. Med ökad erfarenhet och stegrade priser på
gengasbränsle har även frågan om värmeförlusterna
i gasgeneratorn börjat finna förnyad uppmärksamhet.
I såväl tidskriften Gengas som i Teknisk tidskrift
har refererats en av dr-ing. H. Lutz författad
avhandling i vilken denna fråga utgör huvudmomentet. I
Gengas nr 6 ävensom i Teknisk tidskrift har
civilingenjör Rolf Stéenhoff redogjort för en del försök
avseende samma sak.
Innan jag går in på huvudfrågan vill jag ett
ögonblick vidröra dessa författares yttranden.
Såväl Lutz, hans referent i Teknisk tidskrift
ingenjör G. V. Nordenswan som Stéenhoff framhålla
bristen på värmeisolering. Stéenhoff talar t. e. om "det
egendomliga i att värmebalansproblemet hittills
synes har försummats av fabrikanterna".
Som jag visat är detta väl ej en försummelse utan
ett avsteg från äldre observerande av
värmebalansproblemet på grund av ändrade ekonomiska
förhållanden, ändrad användning samt fordringar på ringa
platsbehov, lätthet och oömhet.
Detta hindrar emellertid ej att det kommit en tid
då de gamla teknikernas fordran på god
värmebalans mötes av de ungas klagan av nuvarande gene-
19 april 1941
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
