Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te km sk Ti ds kri ft
Fig. 1.
Blixtström-styrkor, levis och
poust, Bl. Eng.
Transactions sid.
227. Apr. 1940,
Vol. 59.
därvid försöka utgå ifrån möjligast enkla
förutsättningar.
Vissa amerikanska författare anse, att blixtbanan
kan jämföras med en metallisk ledare med litet
ohmskt motstånd, i vilken elektriciteten flyter
väsentligen på samma sätt som i en linje. Vågmotståndet
har beräknats till ca 400 ohm.3 Beräkningarna i
appendix synas emellertid göra ett något högre värde,
ca 500 ohm, sannolikare. Att emellertid detta
betraktelsesätt endast kan innehålla på sin höjd en del av
sanningen framgår av följande resonemang.
Den spänning, som framkallar blixten, brukar
uppskattas till storleksordningen 100 000 kV. Strömmen
i en blixt har storleksordningen 50 kA. Detta ger en
impedans i blixtbanan av storleksordningen 2 000 ohm
eller väsentligt mer än det anförda vågmotståndet.
Man synes alltså knappast ha rätt att betrakta
blixtströmkretsen som en ledning med enbart
vågmotstånd utan snarare som en ledning med övervägande
ohmskt motstånd av storleksordningen 2 000 ohm.
Man behöver ej nödvändigtvis föreställa sig, att detta
motstånd väsentligen ligger i själva blixtstrålen.
Tvärtom tyda de vanliga formlerna för motståndet i
en ljusbåge i första hand på att blixtbanans motstånd
är ganska lågt (storleksordning 10 ohm). I stället
skulle det väsentliga motståndet kunna tänkas ligga
i de många fina blixtförgreningarna i molnet, inom
vilket alltså den största delen av urladdningsenergien
frigöres. Blixtens ledaresystem skulle enligt detta
betraktelsesätt alltså, efter det att den starkt lysande
blixtstrålen fullt utbildats, kunna jämföras med en
från molnet nedhängande ledare med ca 10 ohms
motstånd, i serie med vilken uppe i molnet är kopplat
ett ohmskt motstånd på storleksordningen 2 000 ohm.
När blixtstrålen kommer i kontakt med jorden, upp-
står visserligen ett vandringsvågförlopp utefter
blixtstrålen, men strömstyrkans amplitudvärde bestämmes
dock väsentligen av det nyssnämnda ca 2 000 ohms
motståndet i molnet och påverkas föga av det mycket
mindre jordmotståndet hos det träffade föremålet.
Svaret på vår första fråga skulle alltså enligt detta
betraktelsesätt bli, att man kan anse blixtströmmens
amplitud, ltot, föga beroende av det träffade
föremålets karaktär.
Vår andra fråga är, huruvida även stolpströmmen
/., kan antagas vara oberoende av stolpmotståndet.
Hittills har vid beräkningar detta stillatigande
antagits vara fallet i och därmed att man räknat med
en av byggnadssättet oberoende
stolpströmfrekvens-kurva. Emellertid är detta antagande knappast
berättigat, Man får nämligen tänka sig, att
blixtströmmen fördelar sig på flera stolpar och
fördelningen påverkas i hög grad av stolpjordmotståndet.
Men strömfördelningen påverkas även i mycket hög
grad av strömimpulsens form i nedslagsstället, och
därmed komma vi in på den fråga, som utgör
huvudobjekt för denna undersökning.
Först skall jag då litet närmare belysa, varför
kännedomen om formen på strömkurvan, speciellt på
fronten, är så viktig.
Vore blixtströmvågens front mycket brant, låt oss
säga för enkelhetens skull oändligt brant — caj,
så bestämmes strömfördelningen i första ögonblicket
av vågmotstånden i jordlinor, stolpar,
markjordningar etc. Strömmen vid nedslagsstället i en
jordlina kommer att stiga till sitt maximala värde, innan
strömvågen hinner till närmaste stolpe och därifrån,
reflekterad med negativt tecken i dennas jordning,
tillbaka till nedslagsstället. Då vågmotståndet hos
den träffade jordlinan är högt ^ca ^^ = 250 ohm|,
blir spänningen på blixtnedslagsstället ögonblickligen
mycket hög. Träffar blixten direkt i en stolptopp,
får denna stolpe åter ensam avleda till jord större
delen av blixtströmstyrkan, och, även om
jordmotståndet är relativt lågt, kan
stolptoppen antaga en hög po- £
tential, medförande överslag
över isolatorerna till
faslinorna med ty åtföljande
driftstörning. En bidragande
orsak är en viss tröghet i
spän-ningsströmkarakteristiken hos
jordlagren kring j ordningen,
som yttrar sig däri, att
motståndet ä.r högre i början av ett brant
strömstegrings-förlopp än senare, varigenom strömspänningskurvan
får det i fig. 2 visade utseendet (4).
Är blixtströmfronten åter mycket flack litenj,
hinner strömmen i nedslagsstället icke stiga
nämnvärt, förrän reflekterade vågor med negativt tecken
komma tillbaka från närliggande stolpar. Resultatet
blir, att den ström, som avledes åt sidorna genom
jordlinorna, ökas mer och mer, medan strömmen till
jord i den träffade stolpen blott obetydligt ökas.
Blixtströmmen fördelar sig på flera stolpar,
resulterande jordmotståndet blir därigenom litet och
spänningsstegringen på nedslagsstället måttlig.
2
4 jan. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
