Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
enkelt vara fattigdomen på organiska ämnen vid
dessa bergarters avsättning.
överallt där olja förekommer anrikad i form av
oljefält, åtföljes den alltid av det karakteristiska
saltvattnet. Detta vatten innehåller höga halter av
elementen jod, brom, bor och kalium. Då dessa
element finnas anrikade i havsväxter, särskilt vad jod
och brom beträffar, men ej i sötvattensväxter, ha vi
här ytterligare ett belägg för att olja härstammar från
i havet bildad sapropel, under det att i sötvatten
bildad sapropel ej är förknippad med oljeförekomster.
Det salthaltiga "oljevattnet" har ursprungligen
uppstått vid organiska ämnens sönderdelning genom
förruttnelse, varvid kolsyra och vatten bildas.
Därtill kommer det vatten de organiska ämnena själva
till största delen bestå av (vattenväxter 80—90 %,
vissa planktonorganismer upp till 99 %), vilket
ävenledes frigöres. Det så bildade vattnet löser ut
de salter ur slammet, som förut varit bundet i
växter och djur. Vid oljans migration följer vattnet
med, men genom sin större rörlighet kan detta vatten
påträffas långt utanför en oljeförande zon.
Kvantitativt kan förhållandet mellan olja och saltvatten
växla högst väsentligt, men som regel överväger
saltvattnet, särskilt när det har haft tillfälle att i större
mängd bliva uppblandat med grundvatten.
En viktig fråga är oljans bildningstemperatur.
Som förut nämnts har man i bergolja kunnat påvisa
närvaron av vissa komplexa organiska föreningar
bl. a. porfyriner. Dessa sönderdelas redan vid en
temperatur av 200°—250°. Oljans
bildningstemperatur måste följaktligen ligga under 200°. För den
rumänska oljan uppskattar Krejci-Graf temperaturen
till 150°—160° och trycket till 1 000 atmosfärer.
För att giva upphov till olja måste förefintlig
sapropel vara tämligen rik på organisk substans.
Utgångsämnena äro äggvita, kolhydrat och fett.
Upptäckten av klorofyll- och häminderivat i
bitumen bevisar närvaron av såväl växt- som
djursubstans i utgångsmaterialet. Först utsättes de
organiska ämnena för en spjälkning genom inverkan av
bakterier och även den fortsatta sönderdelningen
torde främst ske med tillhjälp av bakterier. Härvid
avskiljes H20, C02, NH3 och CH4. Man tänker sig att
vissa utjämnande processer på så sätt äga rum, vilka
resultera i bildningen av ett urbitumen. Men även
minerogena ämnen finnas närvarande i större eller
mindre mängd, vilka kunna bilda salter med
organiska syror, som t. e. kalk med fettsyror. Å andra
sidan ha lerorna förmåga att genom adsorption draga
till sig organisk substans. Vid denna process frigöres
en viss kvantitet väte, förmodligen i form av metan,
vilken ju också är den viktigaste beståndsdelen i
jordgas. Man måste emellertid även tänka sig att
metan-bildningen kan ske på annat sätt, alltså även
direkt genom bakteriers verksamhet. Antagligen
verka metallerna i slammet (Cu, Ni, V och Mo) som
katalysatorer och på så sätt underlätta dessa
processer.
Flera forskare ha framhållit betydelsen av att
likvax (adipocire) bildas vid omvandling av äggvita
(och fett), och att detta skulle utgöra ett mellanled
eller anabitumen vid oljebildningen. Likvax är en
blandning av organiska syror med vissa baser, som
emellertid är mycket stabil och har bl, a. påvisats
i kretaceiska avlagringar. Då likvax bildas i när-
varo av syre, borde det alltså vara mera typiskt för
gyttja än för sapropel. Den framstående
oljegeologen prof. Krejci-Graf är också av den åsikten att
likvax ej utgör något mellanled vid oljebildningen.
Beträffande oljebildningen måste det emellertid
framhållas, att på detta gebit veta vi för närvarande
alldeles för litet och kunna endast bygga på
erfarenheter och rön, som gjorts i laboratorier.
Den olja, som bildats genom de processer, vilka
ovan skisserats, består till största delen av omättade
kolväten tillhörande metanserien av typen
CnH2n+2-Oljor av detta slag gå vanligen under benämningen
paraffinoljor. De tillhöra de geologiskt unga
oljeförekomsterna, alltså där tiden ej varit tillräcklig för
fortsatt ombildning. Utsättes oljan för inverkan av
luft och vatten, sker en polymerisation. I första
hand bildas härvid jordvax och paraffin, i synnerhet
där de lättare beståndsdelarna kunna avdunsta, t. e.
på sprickor i berggrunden.
Inom själva oljorna ske emellertid med tiden
vissa kemiska ombildningar, över vilkas rätta karaktär
föga kunskap finnes. Det visar sig emellertid, att
till en början bildas aromatiska kolväten. Har oljan
under mycket långa tidrymder utsatts för ombildande
krafter, ersattes de aromatiska kolvätena med
naf-tener av typen CnH2n. Sådana oljoiy som väsentligen
bestå av naftener, kallas vanligen naftaoljor eller
asfaltoljor.
Som en logisk följd av det sagda träffa vi hos
pa-raffinoljorna de tyngsta och mest komplicerade
derivaten i de understa skikten och de lättare oljorna i
de övre skikten. Mångenstädes kan den övre,
lättara bensinfraktionen direkt användas som
driftsbensin utan föregående raffinering. Hos naftaoljorna
är förhållandet omvänt. Överst påträffas de tyngsta
fraktionerna, under det att de lättare fraktionerna
förekomma djupare ner i lagerserien. Det är en av
oljegeologiens viktigaste regler, att vid
paraffinolje-lager blir oljan lättare i de högre skikten, hos
naftaoljorna däremot tyngre.
I det föregående har ett försök gjorts att visa, hur
oljan primärt har bildats. Huruvida den i sitt
primära skick förekommer i form av ekonomiskt
utbyggbara oljefält är en fråga, som ännu ej kan anses
helt utredd. Flera forskare (bl. a. Krejci-Graf) ha
emellertid på senare år hävdat att så ej är fallet och
i stället framhållit att härtill fordras att oljan först
sekundärt anrikas. Den ursprungliga oljehorisonten
måste tänkas som föga mäktig, men utbredd över
stora arealer. Utsättes denna gamla havsbotten för
störningar genom veckningsrörelser eller det tryck,
som eventuellt pålagrade, yngre sedimentmassor
utöva, vandrar oljan på grund av sin lägre specifika
vikt uppåt till sådana skikt som ha förmåga att
uppsuga densamma. Denna oljans migration kan ske på
olika sätt, och med intramigration menar man en
migration, som sker inom en viss bergart eller
lagerserie, med emigration en migration från en bergart
eller lagerserie till en annan.
Intramigration i en ursprungligt oljeförande
lagerserie kan givetvis endast spåras, genom att oljan
anrikats och genom den lagbundna anordningen av gas,
olja och saltvatten.
Oljans emigration sker huvudsakligen längs
sprickor och kanaler i överliggande berggrund. Spår av
dessa vandringar kunna påträffas i form av asfaltbe-
10 jan. 1942
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
