Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
BERGSVETENSKAP
HÄFTE 9 Redaktör: ERNST J. A. ROTHELIUS 12 SEPT. 1942
INNEHÅLL: Några tankar om järnframställning ur malm, av Robert Durrer. —• En gruvlinas livslängd
och uttryck för densamma, av bergsingenjör E. Rothelius.
Några tankar om järnframställning ur malm.
Av ROBERT DURRER.1
Förutsättningen för järnframställning är, att
tillräckliga mängder järnhaltiga råmaterial finnas
tillgängliga, och att metallen kan utvinnas ur dessa.
I jorden finnas praktiskt taget obegränsade
kvantiteter järnhaltiga råmaterial. Den för oss för
närvarande åtkomliga jordskorpan innehåller endast
ca 5 % Fe, dess översta lager ned till ett djup av
1000 m innehåller följaktligen ca 200 X 1015 ton
Fe, således ca två milliarder årsproduktioner om
100 X 106 ton. Aritmetiskt sett kan vår tanke ej ens
sträcka sig så långt som till den nu åtkomliga delen
av järnförråden, även om vi skulle förutsätta en
tio-eller hundrafaldig årsproduktion.
Men endast den del av dessa järnhaltiga ämnen,
som tekniskt-ekonomiskt låter sig behandlas,
nämligen järnmalmerna, kan komma ifråga vid vårt
skärskådande av mänsklighetens järnförsörjning. De med
säkerhet påvisbara och de antagligen förefintliga
järnmalmerna uppgå till en storleksordning av
250 X 109 ton, motsvarande i runt tal 100 X 109 ton
Fe, och ha således en livslängd av 1000 år vid en
årsproduktion av 100 X 106 ton och *en livslängd av
200 år vid en genomsnittlig årlig produktion av
500 X 106 ton.
Denna översikt i stora drag visar, att de enligt
vår nuvarande uppfattning såsom järnmalmer
ansedda järnhaltiga ämnena visserligen ännu äro
tillräckliga för många generationer, men att de likväl —
sett i historiska mått — komma att vara uttömda
inom överskådlig tid. Bristen på goda malmer gör
sig redan nu här och där märkbar; bergsmannen
strävar därför efter — och kommer i framtiden att
göra detta i ännu högre grad — att utvidga
begreppet "järnmalm". En viss utvidgning är möjlig
därigenom, att man tar med i beräkningen en höjning av
självkostnaderna med principiellt bibehållande av det
hittillsvarande arbetssättet. En genomgripande
framgång är emellertid möjlig endast om vi anpassa våra
framställningsmetoder efter dessa framtidskrav.
Smältningen har till uppgift att bearbeta
järnmalmerna, således i huvudsak järnoxiderna, till järn.
Enligt vårt moderna vetande och kunnande kan
denna uppgift praktiskt taget endast lösas genom
reduktion. Nästan allt järn framställes i blästermas-
1 översatt autoreferat av föredrag hållet inför Svenska
teknologföreningens avdelning för Kemi och bergsvetenskap
den 13 febr. 1942.’
ugn, vilken visserligen under årens lopp i hög grad
förbättrats, men i princip arbetar på samma sätt i dag
som för århundraden sedan. Man har visserligen
gjort försök att detronisera masugnen, men den har
med självsäker seghet hållit stånd. Och den hade
och har alltjämt utmärkta försvarsvapen till sitt
förfogande: den i ugnen utvecklade värmen utnyttjas
till mer än fyra femtedelar, den erfordrar obetydlig
arbetskraft, den ägnar sig utomordentligt väl för
storproduktion, den inordnar sig på ett utmärkt sätt
i produktionsförloppet från malmen fram till det
färdiga stålet.
Men den har också nackdelar och t. o. m. mycket
stora sådana. Dess huvudfel är arbetet med luft, som
medför en ballast till nästan fyra femtedelar, vilken
måste släpas med genom blåsmaskinerna,
varmapparaterna, ugnen och med masugnsgasen genom
ledningarna och förbränningsanläggningarna. Den är
orsak till det höga schaktet, den höga godspelaren och
därmed de höga kraven på
beskickningsbeståndsdelarnas fysikaliska egenskaper. Kolens värmevärde
utnyttjas i ugnen endast till ungefär hälften, vilket
framför allt är en nackdel därigenom att driften med
luft fordrar ett högvärdigt bränsle, och kalorien i det
fasta bränslet är därför i allmänhet av betydligt
större värde än i masugnsgasen. Blästermasugnens
metallurgiska möjligheter äro begränsade, vilket
särskilt kommer till synes vid smältning av "fattig
malm".
Dessa fel kunna undanröjas därigenom att kvävet
uteslutes, eller att man i stället för schaktugn
använder en roterande ugn. Då syret och därmed luften
vid smältningen endast tjänar till att förbränna kolen,
så avlägsnas ballasten, om värmealstringen
genomföres utan oxidation. Detta är fallet vid den
elektriska smältugnen. Den partiella oxidationen av
reduktionskolet med malmens syre är endast en
tillfällig procedur med bortseende från, att kväve
därvid icke förekommer. Huvudsakligen uppstår värmet
ur elektrisk energi. Den specifika gasmängden är
följaktligen mycket obetydlig, godspelaren behöver
därför icke vara särskilt hög, och man kan i motsats
till vid den höga schaktugnen använda fysikaliskt
mera lågvärdiga kol.
Metallurgiskt sett företer den elektriska
lågschakt-ugnen betydande olikheter gentemot
blästermas-ugnen, vilka betingas av den förra ugnens högre ar-
11 april 1942
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
